Så slocknade den sista glöden
så torkade det sista blodet
så slocknade den sista lågan.
som en hand torkar dina tårar, ger livet dej en andra chans. Du kommer se, för varje dag som går blir allt tydligare. Vår, sommar, höst, vinter ensam du står, ser på det du haft. Sakta inser du tomheten i det som aldrig fanns. Hur ondskan lät dej leva hur du dog av godhet, hur du återuppstått och torkat dina tårar. Med tiden ser du med andra ögon hur du levt i en dimma av drömmar, ett hav av hopp och allt du fått är tårarna som fått dej att falla. Allt du har kvar är livet ondskan gav dej tillbaka. Sakta fäller du en tår och tänker på det du förlorat, det du aldrig haft. Det du velat ha som aldrig existerade och det du fick.

Att lämna dej var det svåraste jag gjort.

Det är den 1 oktober och min första dag här i Spanien. Jag har precis parkerat min cykel och hällt upp ett glas rosé.

När folk sa till mej att det här var en fullständigt skruvad idé. Att dra till Spanien i lågsäsong när ekonimin är som den är. 50% av alla ungdomar går utan jobb, hur ska du klara dej? Det var en av flera väldigt negativa frågor jag fick.

Nu har jag varit här en dag och det är klart att jag inte kan säga hur det kommer se ut om en vecka. Men en sak kan jag bara säga. Jag kan inte rå för att jag inte är lika feg som alla andra, att jag tar lite risker här och var och att jag ser en liten förlust som en framtida vinst. Skulle ni se mej nu skulle ni säga att bara det här är en vinst. Vem bryr sej om att det inte finns jobb. Sverige står ju kvar. Och medan ni ruttnar bort i vinter och elände sitter jag den 1 oktober i ungefär 23 graders värme.

Idag har det visserligen varit väldigt blandade känslor från min sida. Det får jag inte sticka under stol med. Bara för att jag sitter just nu och njuter som aldrig för, betyder inte det att denna dag har varit en dans på röda rosor – tvärt om.

Min dag började med ett par oerhört svidande ögon. Jag hade fått på tok för lite sömn, men lyckades i alla fall ta mej upp. Jag käkade lite frulle, pumpade cykeln, packade väskan och drog. Mamma och mini hade fixat en liten handritad karta för att jag skulle hitta till min spanskaskola. Först var det en liten trevlig rondell och det gick ju bra, men redan vid andra rondellen åkte jag vilse . Och jag säger att jag är bra på orientering. Jag bestämde mej tillslut för att cykla tillbaka hem och börja om. Då åkte jag ännu mer vilse och när tiden började rinna iväg insåg jag att det var dags att börja använda huvudet istället för att cykla på måfå. Viktigt att poängtera är att det är rondeller precis överallt och man vet aldrig vilken rondell man har åkt igenom och vilken man bara sett, därefter minns man aldrig vilken avfart man valt (om man nu kommer fram till att man har snurrat runt i rondellen). Det blir en satans labyrint av alltihop.
Tillslut lyckades jag i alla fall hitta tillbaka till huset och då började jag om. Denna gång gick det bättre och ganska snart andades jag ut när jag kom fram till att jag var på helt rätt spår.

Sen började helvetet på riktigt. I nästan två timmar snirklade jag runt i Torrevieja centrum och letade efter en gata, som vägrade existera. Svetten rann, jag var arg som ett bi och frustrationen fullständigt kokade runt mej. Jag började fråga spanjorer om hjälp och senare fick jag veta att det är väldigt dumt. Spanjorer när nämligen människor som väldigt gärna vill hjälpa till och även om dom inte har någon aning om vart gatan i fråga ligger, guidar dom ändå. Detta ledde till att jag blev runtslussad i hela centrumet i nästan 2 timmar. En person pekade och viftade åt ett håll, jag litade på det och cyklade ditåt. När jag cyklat en bit och kände att det kändes åt helvete fel frågade jag någon annan. Den personen pekade åt ett helt annat håll. Jag cyklade dit och tillslut frågade jag en ny, som i sin tur pekade åt ett tredje håll. Tja, ni förstår.
Att jag var frustrerad och arg som fan var kanske inte så konstigt. Dessutom hade jag glömt vattenflarran hemma och bedömde att jag inte hade tid att stanna och köpa en. Men när jag var över halvtimme sen och hade cyklat i närmare 2 timmar, stannade jag och köpte en. Sen skickade jag ett sms som innehöll fler svordomar än vanliga ord till min stackars mamma.
Vid det här laget var jag oerhört nära på att brista ut i gråt. Jag kände mej både psykiskt och fysiskt nedbruten och undrade vad tusan jag gett mej in på. Det låter kanske lite löjligt men just i den situationen såg jag bara gator upp och ner åt olika håll (föreställ er ett rutnät) och ingen av gatorna var den jag skulle till. Jag var helt ensam i en stad jag inte hittar i och där ingen förstår vad jag säger. Det är i såna situationer man tänker; Det är kört, jag kommer få åka runt här för alltid, jag kommer aldrig komma härifrån, jag är dödsdömd.
Lyckligtvis fick jag tillslut kontakt med skolan och blev guidad till rätt ställe. Jag kom bara 1½ timme försent.
Som tur var var i alla fall kursen rolig. Det var en norsk tjej där och lite senare kom en svensk tjej, fast hon kom lixom aldrig riktigt in. Jag vet inte vad hon pysslade med. Kanske ska hon vara med i morgon. Efter kursens slut hoppade jag på min cykel igen. Då var jag på betydligt bättre humör. Jag cyklade ner till havet (dit hittade jag i alla fall, speciellt nu när jag cyklat fram och tillbaka så himla mycket), slängde på mej min bikini och hoppade ner i det stora blå. Tro mej, det var underbart!

När jag sen låg och solade somnade jag ganska snabbt. 1 timme senare vaknade jag och bytte om. Jag hoppade på cykeln igen och cyklade bort till Tango. Ni som läste min blogg i maj har nog koll på det placet.
Väl där blev det lunch i form av 2 mojitos och lite nötter, samtal med först en spansk snubbe som typ spelade i någon orkester och sen kom det 3 engelsmän som jag babblade lite med. Det är väldigt lätt att få kontakt med folk här. Just idag var jag mer intresserad av att läsa min bok, lyssna på musik och dricka min drink. Men det där är oftast mer en dröm än verklighet i det här landet.

 

Han som håller i tavlan är den där gubben från orkestern, det är samma snubbe på tavlan.. för typ 20 år sen.

Sen började den hemska resan hem. Hur fan kommer jag hem?!
As bra fråga. Jag kunde inte besvara den och det kunde självklart ingen annan heller. Mamma hade sagt att det var lätt att komma hem. Det är bara åka uppåt, det kan inte bli fel. Sure palabacon. Åka uppåt.
Aråå, visst serru. Jag åkte uppåt, vänster, uppåt och en jävla massa uppåt. Inte fan kom jag hem för det. Inte först i alla fall. Efter ett tag kände jag igen mej och blev överlycklig. Jag cyklade så mina ben knappt hann med. Eller knappt.. det gjorde dom inte. Jag skar upp benet några gånger, men det brydde jag mej inte om för jag hade betydligt värre smärtor än så.
Jag visste att jag snart var hemma men först var jag tvungen att stanna och handla käk. Sagt och gjort. Jag fyllde ryggan med mat och ytterligare en kasse till och sen vinglade jag hem. Kom inte och säg att jag inte förtjänar mitt glas rosé! Haha

Roligast för alla andra och väst för mej är att min cykel är alldeles för stor. Sadeln sitter för högt upp såg jag når inte ner till tramporna ordentligt. Så länge jag står upp och cyklar går det väl bra, men det har resulterat i blåsor i handflatorna efter alla timmar. När jag sitter på cykeln ser jag ut som en riktig fjant. En liten blondin på en gigantisk cykel vinglandes i en stad hon inte hittar i. När jag sen hängde en matkasse på styret blev det ju inte direkt bättre. Usch jag tyckte så synd om mej själv. I flera timmar har jag fått välja på om jag ska stå upp och cykla och då få blåsor i händerna, eller om jag ska sitta på sadeln och låta den köra in i precis alla små delar man inte vill att den ska köra in i. Lite långsamt börjar jag fatta hur det är att vara dude . Cykla runt harmoniskt och plötsligt behöva tvärnita så hela härligheten flyger rakt in i styret och ner i ramen. Lite så har jag haft det dom senaste timmarna. Fruktansvärt underbar känsla!
Jag fick som sagt välja. Det gick skitbra. Nu har jag både sjukt ont mellan benen och blåsor i handflatorna. (Jävlar vilken tur att det bara är val var 4:e år)

Aja, nu har jag i alla fall mat, en skön solstol, jag har vevat ut markisen, har datorn i knät och ett glas rosé alldeles bredvid mej.

”Vad tusan ska du göra i Spanien alldeles ensam?”

PFFF!!!

Jadu.. vad tusan ska man göra i Sverige som är så himla bra då? Dessutom har den där gubben jag träffade på Tango bjudit in mej till en krog ikväll. Han och orkestern (eller vad tusan det var) ska spela där ikväll och han ville absolut att jag skulle komma. Jag får se hur jag gör, jag har så himla mycket att göra ju.
Apropå det! Jag har ju fan läxa till imorgon. Det märks att det var ett tag sen man gick i plugget.. inte för att jag hade koll på läxorna då heller.. men ändå.

     

Jag hoppas att ni har det bara i Sveariket. Ni har ju i alla fall några plusgrader kvar, njut av dom. I mitt fall är det ungefär som svensk sommar här just nu. Fan vad underbart det känns att kalla oktober för sommar.

Puss och kram