Del 16. Mitt första självmordsförsök
Jag gick fortfarande hos BUP när det hemska hände.
Min hjärna svartnade.
Allt försvann.
Det var dags nu. Det var dags att välkomna ljuset.
Jag kom hem en kväll. Jag hade precis varit och tränat och mamma och Eric satt och tittade på tv. Det var något program om vad människor gör för galna saker på kryssningar. Mamma frågade om jag ville titta med dom, umgås lite. Jag började nästan gråta när jag tillslut fick fram att jag precis hade varit på kryssning, så aldrig i livet.
Det var en kryssning som hade börjat hur bra som helst och slutat i katastrof.
När det gäller datum för händelsen är allt lite luddigt, men Carre hade fyllt 17 och vi hade firat det genom att åka på kryssning. Jag hade precis kommit hem och vi hade gjort slut. Mitt i allt det här hade rättegången, som precis varit, tagit kål på mej. Jag hade suttit i 6 timmar på samma plats och det hela hade varit otroligt obehagligt. Jag var bara 16 år, jag borde inte suttit där.
Jag satt där jag satt, jag fick min dom och efter det blev det otroligt trassligt mellan mej och Carre.
Jag kom hem från träningen. Jag var helt knäckt. Rättegången och att jag och Carre hade gjort slut var det enda som snurrade i skallen.
Jag gick upp och tog en dusch. Då såg jag den. Den låg där, sylvass.
Jag grät nästan allid när jag duschade och den här gången var inget undantag. Jag lät det varma vattnet skölja över mej, tårarna rann. Jag såg suddigt genom tårarna och plötsligt bestämde jag mej.
Tanken hade slagit mej så många gånger, i mina drömmar hade jag gjort det på minst 10 olika sätt. Det var så enkelt.
Jag stände av vattnet, men tårarna fortsatte rinna.
Jag tog rakhyveln, tittade på rakbadet. Det var srillans nytt och otroligt vasst. Jag spände ut pulsådern och tittade på den. Det är så lätt att döda en människa. Ett hugg, pulsådern är av och man förblöder inom någon minut. Jag drog rakhyveln långsamt över pulsådern, bara för att få känna känslan av vad jag snrt skulle göra. Jag drog det vassa bladet över ådern igen. Min hjärna skrek åt mej att göra det. Tårarna rann och när det var dags för det tredje draget tryckte jag till, hårt. Jag grog bladet över ådern och kände hur det pressades ner och skar upp huden. Blodet sipprade först ut, sen kom det mer och mer. Det började droppa mot golvet och sen blev det ännu mer. Ganska snart var det blod överallt. Jag tappae rakhyveln och med ett tyst ljud slogs den mot marken.
Jag grät mer , såg blodet genom tårarna. Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv.
Snart hörde jag någon gå upp för trappan, det var mamma. Hon hörde mej gråta och knackade på dörren, frågade om allt var okej. När hon inte fick något svar kom hon tillslut in i badrummet. Jag undvek att titta in i hennes skräckslagna ögon när hon såg blod överallt. Med chockad röst frågade hon vad jag höll på med. Hon visste inte vad hon skulle säga, vad hon skulle göra. För några sekunder stod hon som förstenad och tittade på hur hennes dotter försökt skära pulsådern av sej. Jag hade misslsyckats med att kapa den men flodet fortsatte att forsa ut.
Min mamma kom tillbaka till verklighten, ryckte åt sej min handduk och lindade in mej.
Jag kände hennes tappra försök att hålla sej lugn och vara stark.
Hon tog hjälp av Eric. Han följde med mej till mitt rum, tvättade jacket och kramade mej länge. Jag kunde höra mamma på övervåningen. Hon pratade med pappa, berättade vad som hade hänt. Efter en luten stund ringde min mobil. Det var min pappas tjej som spontant ringde för att fråga hur jag mådde. Genom tårarna pressade jag fram min vanliga röst och sa att jag mådde bra, jag orkade inte berätta.
När vi hade lagt på tittade Eric på mej, nya tårar pressades ut ur mina blodspränga ögon.
- Och hur länge orkar du hålla upp den här fasaden? frågade han.
Mamma ringde ett samtal till. Jag vet inte vilka hon pratade med men jag hörde henne skrika:
- Vad har ni gjort med henne?!
- Hon är helt förstörd!!
- Ni skulle ju hjälpa henne!!
Jag antog att hon pratade med BUP. Hon fick stränga order om att gömma alla vassa föremål, inte lämna mej ensam och sen skulle dom ta in mej på akuten dagen efter.
Det behövdes ett jack för att alla skulle ta mej på allvar. Jag berättade för mina föräldrar hur mycket jag ville dö, att jag drömde om att skada mej själv och att jag sändigt fantiserade om hur jag tog livet av mej. Mina föräldrar tog det aldrig på allvar.
Plötsligt förändrades allt.
Mamma gjorde som BUP sa och hon sov inte på hela natten. Hon stoppade om mej, satt på min sängkant tills jag somnat och sen kom hon ner till mitt rum flera gånger i timmen för att se att jag fortfarande sov.
Ärret förändrade inte speciellt mycket, jag ville fortfarande dö. Jag fantiserade fortfarande om hur jag släckte mitt eget liv. Det förändrade dock en sak - Min kamp.
Från denna dag bestämde jag mej för att jag aldrig ville se mina föräldrar sådär igen. Jag ville forfarande dö, men jag kunde inte tack vare eller på grund av dom.
Del 15. BUP gjorde mej psykiskt sjuk
För första gången i mitt liv hade jag tur. Jag slapp mobbingen och jag fick två vänner jag tivdes otroligt bra med. Dom visste ingenting om tidigare år, inte då.
Vi tre hade mycket gemensamt och vi hade väldit sällan tråkigt tillsammans. Den ena av dom bjöd med mej att umgås med hennes vänner på fritiden ibland. Hon fick aldrig veta det men det hände att jag började gråta när vi lagt på, efter att hon bjudit över mej. För första gången kände jag att livet kanke höll på att vända.
Jag hade äntligen fått två vänner, läget mellan mej och Carre var helt okej och jag hade börjat gå hos BUP, som skulle hjälpa mej att bearbeta mina problem. Jag trodde, ärligt talat, att mitt liv kanske var på väg att ta en ordentlig vändning.
Men det finns tydligen ingen gräns på hur fel man kan ha.
Jag gav BUP en chans att hjälpa mej. Jag började gå där i början av 1:an i gymnasiet. Jag kände att det kunde vara en bra grej att börja om på nytt och glömma det som varit.
Det låter som en bra idé men jag har nog aldrig haft så fel. Jag fick en psykolog, hon var gammalmodig, tråkig och hade ett typiskt psykologutseende - grått hår, trötta ögon, neutrala kläder och fula örhängen. Hon pratade långsamt och hennes röst hade en sövande ton. Övningarna hon lät mej göra var totalt meningslösa och faktum är att vi, efter flera veckor, inte hade kommit någonstans.
Min rädsla för att fortsätta i samma träsk som hittills gjrde att jag hade otroligt svårt att sova på nätterna. I flera år hade jag haft sömnproblem och BUP hjälpte mej inte att ta bort dom.
Tillslut ville dom erbjuda sömntabletter, som min pappa strängt sa nej till. Han menade att BUP skulle hjälpa mej med en hållbar lösning, inte att jag ska äta sömntabetter tills jag blir gammal och dör. Han hade såklart rätt, men BUP ville komma undan lätt.
Jag undrar om dom på allvar tror att deras "behandlig" hjälpte mej.
Jag fortsatte att gå dit en gång i veckan. Jag led otroligt hårt av mina sömnproblem så på slutet kom jag dit och sov hela timmen. Min psykolog väckte mej när mötet var över och påstod att även det här var en bra typ av terapi.
Ibland pratade jag om mina problem, vilket jag faktiskt var där för att göra. Min psykolog antecknade allt jag sa och kom sen med uttalanden jag bara kopplade bort. Det lät ologisk och gammaldags.
I mitten av första terminen i 1:an kom en kallelse till rättegång. I 6 timmar satt jag där, och tillslut var det dags för domen. Jag blev skyldig att betala en summa skadestånd och dömdes till ett antal timmars ungdomstjänst.
Efter rättegången var det nästan det enda min psykolog pratade om. Jag var så trött på det redan som det var och ändå skulle det pratas och antecknas om händelsen.
Jag gick hos BUP i nästan ett år. Det här är ett litet utdrag från ett av mina inlägg om BUP:
"Jag fick ett papper från BUP. Det är rutor som man ska färglägga. Ovanför rutorna står det olika färger som betyder olika saker- känslor.
Jag ska fylla i rutorna tre gånger om dagen, morgon, dag och kväll.
Vid flera tillfällen har jag försökt, men jag känner ingenting. På torsdag, eller var det onsdag? ska jag komma med pappret till "IH" och det kommer vara vitt.
Jag har verkligen försökt, det har jag, men vad känner jag?
Jag är en zombie. Jag är ett skelett som lever men ändå inte. Jag varken äter eller sover men håller mej vaken ändå. Jag tränar utan att svimma och går till skolan. Jag ser en lärare men förstår inte vad hon säger. Jag går hem, jag tänker men vet inte vad jag tänker på. Jag har en fjärdedels hjärta som gör allt för att pumpa ut blod i min halvdöda kropp. Det hjärtast tillhör ingen annan än mina vänner och dom som betyder något för mej
Och sen alla skälvmordstankar. Jag kan komma hem från min träning, jag brukar må bra av att träna. Jag kan komma hem och sätta mej i soffan.
Jag sitter i soffan nu.
Min senaste bild var hur mamma kommer hem och finner mej i våran svarta soffa. Det är blod överallt. Det brukar det aldrig vara i mina självmord. Vad har jag gjort den här gången? Kniven ligger i min högra hand och på magen ligger min mobil. Den är öppen och med endast en mening på skärmen:
- Säg till honom att jag älskar honom.
Det är allt. Som om han var det viktigaste. Vem försöker jag lura? det är ju tyvärr precis så det är.
Men jag fattar inte hur jag kan. Hur kan man göra så mot sina föräldrar. Okej att ta livet av sej och skita i sina föräldrar och alla som bryr sej om en. Föräldrar, men inte mina. Inte efter allt dom gjort.
Jag blir rädd för mina egna tankar. Hur kan jag sitta och fantisera om hur jag på olika sätt tar livet av mej?..." 23 februari 2009
Jag trodde verkligen att BUP skulle hjälpa mej, men mitt liv fortsatte att vara instabilt. Det började krångla med Carre, och när det väl hade börjat slutade det inte. Han träffade den där tjejen i sin skola. Plötsligt gick det rykten om att dom var tillsammans. Han flörtade ute på stan och på internet och hela tiden verkade han tro att han skulle komma undan. Jag kom på honom gång på gång men fattade aldrig hur mycket det tryckte ner mej. Vi gjorde slut och bråkade ofta, men jag sa hela tiden till mej själv att jag älskade honom. Ändå kunde jag komma över honom så lätt ibland. Men han kom alltid tillbaka. Han dumpade mej när något annat var viktigare, men han kom alltid tillbaka när han hade tröttnat. Jag var så förbannat dum och jag hade verkligen ingen självrespekt. Jag borde ha kastat en sko i ansiktet på honom, men nej. Jag tog tillbaka honom och han sårade mej igen. Efter att vi hade haft det så väldigt länge sa jag det till honom, att det var sista gången. När han stod på sina knän och ville komma tillbaka igen lovade han av hela sitt hjärta att inte såra mej igen. Jag var dum och gick på det, en vecka senare låg jag i tårar som vägrade ta slut.
BUP kunde inte hjälpa mej med mina och Carres problem, dom kunde inte hjälpa mej med min ensamhet, dom kunde inte ge mej några tips på hur jag skulle förändra mitt liv eller hur jag skulle komma in på rätt stig. Faktum är att BUP inte kunde ett skit.
Skolan var okej, men jag kan inte precis säga att jag stormtrivdes. Men jag blev i alla fall inte mobbad.
Jag slutade gå till BUP när jag en dag fick träffa en doktor. Han hade ett konstigt namn och kunde knappt svenska. Jag hade aldrig träffat honom tidigare och det enda han visste om mej var det min psykolog antecknat. Han hade läst det och utifrån det bedömt att jag har en psykisk sjukdm som heter Bipolär 2. Det är en mildrare grad av antidepressivitet och det innebär att man kan ha väldiga humörsvängningar. Denna sjukdom måste behandlas med tabletter för att man ska hålla sej stabil och det är just det som är mitt problem. Mobbingen, ensamheter, problem med pojkvänner, aborten, ångesten, misshandeln, våldtäkten och allt ananat som hänt var bara rena inbillningar. Jag var psykiskt sjuk och deras tabletter skulle hjälpa mej att må bra.
Med dom orden sa jag och mina föräldrar tack och hej sen gick vi aldrig tillbaka igen. Mina föräldrar vägrade se mej som tablettuggare, men min mamma sa att hon ville ha en ordentlig och professionelt utarbetad diagnos för att över huvud taget kunna tänka sej att överväga att jag började tugga tabletter. Hon hade otroligt svårt att tro att jag skulle vara psykiskt sjuk. Det hade givetvis pappa också och förmodligen var det bara ett sätt för dom att kunna kasta ut mej i samhället och "hjälpa" andra.
Del 14. Nya knivar
Fredagen den 29:e augusti 2008.
Fredagen den 29:e augusti.
Fredagen den 29:e.
Datumet ekar i huvudet på mej. Jag kan inte fatta att det hände. Jag suckade och kände att tårarna höll på att komma, men jag höll tillbaka, ville inte gråta. Jag höll tillbaka, som så många gånger förr.
Så var det dags igen. Var stark, ta inge skit! Lätt att säga, lättare att skriva, för förbannat enkelt att tänka men så in i helvete svårt att leva upp till.
Fan! Inte tre år till! Jag orkar inte! Vad gör jag för fel? Varför blir jag hatad överallt?
Vore världen lyckligare om jag bara hoppade framför ett tåg? Knappast, då blir människor sura för att jag ser till att dom kommer försent till allt som är så himla viktigt för dom.
Dom skulle tycka att jag var egoistisk som bara tänkte på mej själv och mitt eget lidande.
Hemsk tanke men kanske är den sann. Varför ska livet vara så hårt? Efter allt som hänt mej kan jag fortfarande se lyckan i livet, lögn.
Den lyckan som alla strävar efter.
Överskriften var: Varför sätter man folk i fängelse?
Svarsalternativen var: Min pappa känner en som sitter i fängelse, jag har gått förbi ett fängelse en gång det ser ut som ett hus.
Det var inte ens svar på frågan.
Nästa alternativ var: För att man har tjuvat.
Tja, bättre, det började närma sej sanningen men fan inte rätt, och inte var det speciellt detaljerat heller.
Det kom fler alternativ, några till och några till. För varje alternativ kom man närmare en bra förklaring på varför man hamnar i fängelse.
Tillslut kom det avgörande svaret:
Man hamnar i fängelse för att man har begått ett brott, till exempel stulit eller begott trafikbrott. Man sätter folk i fängelse för att dom inte ska begå samma brott igen.
- Jag tycker att svaret är lite tamt. Man hamnar inte i fängelse för att man stulit en tröja på H&M och man hamnar inte i fängelse för att man kör för fort. Och en sak till, att man sätter folk i fängelse är ingen garanti för att personen inte kommer begå brottet igen.
- Isabell, det är lag på att gå i skolan också men det är ingen garanti för att man kommer lära sej något.
Vilket idiotiskt argument
Killarna var på, hela killkören. En efter en gick emot mej. Alla fick säga sin åsikt men just min var tydligen fel. Till och med tjejerna gick emot mej, läraren gjorde ingenting. Minnena från högstadiet sköljde över mej som en stor våg. Jag kände hur jag skakade i kroppen av rädsla för att behöva genomgå samma sak i tre år till.
Jag var så glad att jag äntligen hade klarat mej igenom högstadiet. Jag hade segrat. Jag hade klarat att ta deras elaka kommentarer. Jag hade klarat av att gå i en klass där ingen ville prata med mej och jag hade klarat att gå i skolan alldeles ensam. Men blotta tanken på att göra det i tre år till gjorde mej panikslagen. Jag höll emot för att inte börja gråta. Jag såg deras elaka flin i huvudet. Deras flin från högstadiet. Dom flinade inte när jag slog henne. Jag kunde minnas allt som om det hänt samma dag, jag orkade inte mer. Inte tre år till!
Jag var så nära på att springa ut ur klassrummet, men vad skulle alla tro då? Vad skulle läraren säga? Dom som skulle föreställa min nya klass skulle frysa ut mej. Jag skulle behöva berätta om mitt förflutna för läraren. Jag tek. Jag satt kvar på min stol, försökte att inte lyssna. Jag hörde hur dom nya klasskamraterna kastade åsikter emot mej. Jag var rentav chockad. Jag visste mer om polisarbete än någon annan i rummet. Mitt svar var inte konstigt.
Vad hade deras kommentarer ens med fängelse att göra?
Nej just det, det var bara så förbannat roligt att göra narr av någon. Att trycka upp den mot ett hörn och få den att känna sej så förbaskat värdelös, det är roligt det.
På spanskalektionen hände en liknande grej. Åter igen hördes killarnas ord genom klassrummet. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag mådde bara otroligt dåligt just då och alla minnen hängde över mej som ett svart moln. Jag orkade inte mer trakasserier.
Några timmar senare hände det flera gånger på samma lektion. Jag bet ihop, försökte vara stark men bara tanken på att jag skulle se dessa människor varje dag i tre år till fick mej att skaka. Det enda jag ville var att gå ur gymnasiet med bra betyg för att plugga vidare till det jag vill, varför kan inte alla bara låta mig vara i fred?
På tunnelbanan frågade Carre hur min dag i skolan hade varit, det gjorde han alltid. Först sa jag ingenting. Men jag förstod ju att han förstod på hela mej att något inte var helt rätt. Tillslut berättade jag med darrande röst. Jag berättade allt från början till slut. Hela tiden fick jag titta bort. Jag ville inte att han skulle se tårarna som jag hela tiden tvingade bort. Jag ville inte att han skulle tro att jag var en vekling. Vem gråter för sånt här?
Inte han i alla fall.
Jag ville inte att han skulle skratta åt mej Jag var rädd för hans reaktion om jag skulle börja gråta. Jag ville inte att han skulle bli arg, så jag höll emot. Jag kände att det var bäst så.
- Mamma, jag vill gå till en psykolog, jag orkar inte bära på det här mer.
- Äntligen, jag ska kolla upp det. Du behöver ju verkligen prata med någon efter allt det som har hänt. Vi hittar någon bra till dej, någon du får förtroende för.
Jag försökte hela tiden vara så himla stark. Men jag insåg att det knappt behöves någonting för att knäcka mej. Jag var egentligen så otroligt svag men tivngade mej själv att fortsätta gå fast energin tagit slut för länge sen. Efter allt tjat om psykologer trodde jag tillslut att det kanske var lösningen. Men det var det inte, tvärt om fick jag ordentliga problem när jag började gå hos en psykolog...
Del 13. Levande begravd
I slutet av 9:an gick jag med på något som skulle kunna förändra min framtid på många punkter. Folks syn på mej, dom kommer se på mej som någon som inte passar in, någon som inte borde få finnas. Men jag står för vad jag har gjort, mitt misstag. Men det faktum att samhället kommer att dömma mej kommer jag inte ifrån. Och frågan i mitt huvud, varför blev det såhär? kommer alltid att leva kvar.
Efter det som hänt gick det ett par veckor och jag började andas ut, kände mej lugn igen, trodde att vi klarat oss. Men ett telefonsamtal morgonen den 2:a juni 2008 avslöjade att polisen var mej hack i häl.
Samma dag stals min moppe.
Personligen erkänner jag att det är mycket i denna handling som jag ångrar men erfarenheten kommer jag alltid att ha kvar.
Jag vet hur det känns att sitta på den hårda, så obekväma sängen i det lilla rummer, där väggarna är helt vita. Jag minns galret över det smutsiga fönstret och dom två knapparna.
En av knapparna ger en direktkontakt med folk som hatar en, folk som inte har någon anledning att vara trevliga, eller ens försöka vara trevliga mot en. Den andra knappen är till för att inte torka ut den som gjort fel, den som kan dömas till ett framtida liv i ett rum som det här.
Man tappar greppet totalt. Man förlorar sej själv till dom som jobbar där. Man förlorar tidsbegreppet och allt man kan göra är att gråta, försöka sova, tugga i sej den billiga maten bit för bit och hela tiden tänker man på dom närmsta
- Hur mår han?
- Var är han?
- Vad gör han?
- Vet han vart jag är?
- Bryr dom sej?
Men hur frustrerande känslan än är får man ingen kontakt med någon, bara dom otrevliga rösterna och ljudet av nycklarna som låser eller öppnar dörren.
Efter ett tag får man känslan av att livet är slut, det är såhär det ser ut i graven. Väggarna dras ihop och plötsligt är allting väldigt litet och väldigt ensamt. Och den illgula madrassen tillsammans med filten som ser ut qtt varqa tagna från nämrsta åldersomshem, gör ingenting bättre.
Tillslut rinnertårarna hejdlöst, igen. Så många gånger som tårarna rinner. Jag vet hur det är att vara levande begravd och inte kunna göra annat än att gråta.
Man vill bara ut och tillslut är man beredd att göra vad som helst för att få se solens ljus, se barnen leka och få en härlig kram av den man älskar.
Men i det här rummet finns bara ondska och det luktar synd om varenda millimeter i rumnmet. Till och med vattnet smakar brott.
Efter 3 dygn slöpps mab bara sådär men vad är vitsen med att vänta så länge? Sen kommer människorna i blått att vara på en veka ut och vecka in, månader om det behövs, speciellt om dom är säkra på sin sak. Bäst att få det överstökat.
Varför gjorde jag det? Hur kunde jag vara så korkad?
Pang
- Erkänn!
Tystnad
Skamset ser jag ner i golvet på mina vita strumpor och gröna mjukisbyxor, medan fyra ögon tittar förväntansfullt men ändå stelt, vänligt men också så otroligt anklagande, på mej.
- Erkänn! Det är enda vägen ut
Jag vet att dom i princip har rätt. Men hur kan jag lita på dom?
Det går några tysta sekunder och tårarna börjar rinna. Det senaste dygnet har dom i princip inte gått att hejda.
- Det var han
- VA?!
- Det var han...
- Kan du vara snäll att uppge namnet...
Frisk luft, jag skakar i benen. Jag saknar honom så otroligt mycket.
Jag vill bara se honom, har tänkt på honom varje minut och varje timme i lite mer än ett och ett halvt dygn.
Men han är arg när han ser mej, han blir inte ett dugg glad när han ser mej.
Varför? Jag har ju saknat dej så himla mycket. Snälla.
Men ha ser mej inte längre.
När han väl såg på mej var hans ögon svarta. Som om jag hade gjort honom något. Vad var det han var så arg på?
Efter ett tag pratade han med mej igen, men det var vaken med glädje eller stolthet i rösten. Han var splittrad, förvirrad men framför allt antydde hans röst en stark våg av rädsla.
Rädlsa för vad som komma skall.
Jag hade problem med att komma hem den dagen, men lyckades tillslut. Efter händelsen var jag en hatad faktor, samma sak gällde min pojkvän. Våra föräldrar, advokater och poliser försökte dra oss isär. Vi förbjöds först att träffas. I hemlighet lyckades jag ringa honom för att fråga hur han mådde. Jag saknade honom otroligt mycket, hela tiden.
Någon gång ytterst sällan lyckades vi träffas i smyg i stan, men våra föräldrar hade stenkoll på vart vi höll hus. Jag grät mej till sömns varje natt. Huvudvärken tog över och sen orkade inte min kropp hålla emot.
I skolan gick allt sämre, men det var snart dags för sommarlov så det spelade inte så stor roll.
Jag blev i stort sätt okontakbar. Allt jag koncentrerade mej på var tanken på honom och på att få träffa honom igen. Jag älskade honom verkligen och jag var fast besluten att inte ge upp hoppet. Han var verkligen allt man kunde önska sej och jag var inte beredd att låta samhället förstöra det vi hgade.
Jag fortsatte att skriva hans namn överallt, fortsatte att gråta men hoppet fanns alltid med mej.
Snart kallades jag till ett samtal med en socialsekreterare. Hon drog upp en incident där jag var anklagad för misshandel. Jag förklarade så gott jag kunde att jag oh "offret" klarat ut allting och att "offret" drog tillbaka anmälan.
Socialsekreteraren anteckande det som- Fallet läggs ner p.g.a. brist på bevis.
Det här var början på en otroligt lång resa på ett helt nytt plan...
Del 12. Carre
Jag hade precis börjat 9:an och i två år hade jag tvingats hit och dit på olika samtal, tvingats lyssna på hur värdelös och äcklig jag var varje dag, tvingats gå till ett helvete som jag bara ville bort i från. Jag hade tappat hela mej själv, och idag är jag så otroligt glad att jag hittade mej själv innan det var försent.
Vart hade jag varit nu om jag inte satt stopp för allt den där dagen? Den dagen som förändrade mitt liv.
Även om jag sakta men säkert började må bättre vågade jag inte riktigt slappna av. Högstadiet lärde mej en sak:
Var alltid beredd
Jag lärde mej att varje gång jag började slappna av hände något nytt. Jag var mobbad, men träffade Henning. Jag kände mej inte lika ensam längre och började slappna av. Resultatet av det var att jag blev gravid och han lämnade mej.
Det var ett exempel men jag har gott om dom.
Kort sagt var jag alltid beredd på att något nytt skulle komma, och visst gjorde det det.
Jag gjorde ju ett misstag.
Den 4:e april 2008, 6 dagar innan min födelsedag och aborten, är jag och två vänner på en fest i Bredäng. Det var ingen stor fest, snarare chillkrök bestående av mej och mina två kompisar, 3 killar och 2 tjejer till. Där träffar jag honom. Han som skulle hjälpa mej att förändra mitt liv.
Mitt första intryck av honom var att han var lite skygg, det andra: - shit han är en riktigt jävla hora.
Den kvällen förändrade mitt liv. Efter den 4:e april var vi alltid tillsammans. Det var Carre, han med dom blåa ögonen och det busiga leendet.
Vi spenderade otroligt mycket tid tillsammans och trots att vi inte kände varandra gjorde vi en hel del. Vi satt i solen och drack cola och bara pratade, matade fåglar, promenerade, åkte båt och så vidare.
Den 18:e april blev det vi på riktigt. Jag kände mej för första gången sen barnsben lycklig igen. Och där begick jag mitt misstag. Jag slappnade av för mycket.
Jag lät honom styra över hela mitt liv och tänkte adlrig på hur många tårar jag skulle fälla senare på grund av det.
Tiden med Carre var ett ständigt leende på läpparna. Nog för att vi bråkade en del men han fick mej alltid att känna mej speciell. Han fick mej att skratta, han fick mej att öppna mej och berätta om allt jag tyckte var svårt, han fick mej att le och att våga leva igen. Han fick mej alltid att känna mej trygg och en kram av honom gjorde mej alltid lika varm i hela kroppen. Carre var och är en mycket speciell person och oavsett åt vilket håll livet drar mej kommer hans namn alltid att vara stort i mina ögon, hos mej kommer han alltid vara personen som räddade mej.
Carre är en bra person på alla sätt, men han sårade mej så otroligt mycket under våran tid. Han fick mej att gråta mej till sömns och han fick mej ibland att känna mej riktigt värdelös. Att bli kallad värdelös av Sofie, en för mej helt oviktigt människa var en sak, men att känna sej värdelös på grund av en person man älskar och dessutom är tillsammans med är obeskrivligt.
Redan under vår första sommar tillsammans började han hålla på med andra tjejer. När jag var i Spanien gick han bakom min rygg, på ett milt sätt förvisso, men det är principen som räknas.
Första året i gymnasiet gik det plötsligt rykten om att han var tillsammans med någon Alexandra, hur gick det till? Jag vill egentligen inte veta, men jag vet. Inom mej står svaret med stora bokstäver, jag är inte dum jag fattar att dett vr mer än en "hälsningskram".
En kväll jag aldrig kommer glömma var kvällen som jag planerat att överraska honom. Han hade fyllt år och vi hade varit i Estland. Min present till honom var ett halsband från internet och det kom på posten först efter att vi hade kommit hem. Jag valde en fredag då han skulle få sin present och en middag som han länge hade velat ha. När jag bad honom träffa mej den kvällen vägrade han. Vi var tillsammans men han ville hem till Alexandra och göra helt andra grejer. Jag minns vilken kniv i hjärtat det var. Jag visste vad jag hade planerat och jag ville överraska personen jag älskade med något som jag verkligen var nöjd med själv. Jag hade tänkt igenom allt länge för att det verkligen skulle bli perfekt. Och när det väl är dags säger han till mej rakt ut att han ska hem till Alexandra. Jag frågar om jag får följa med. Svaret på den frågan kan ni nog lista ut själva. Ett sträng nej såklart.
Jag har aldrig kämpat så mycket i hela mitt liv. Jag kämpade för allt jag var värd för att få ha kvar honom och han kämpade för allt han var värd för att lyckas slingra sej hur mina armar och mina planer.
Han kom med den ena bortförklaringen efter den andra och jag gjorde allt för att prata med honom utan att börja gråta.
Han hatar det, och jag hatar hans kommenter när jag börjar gråta framför honom.
Därför grät jag alltid efter att han hade lämnat mej. I flera timmar kunde jag låta tårarna rinna längs mina kinder.
Carre är en bra människa, men jag har aldrig träffat något som fått mej att må sådär dåligt när han väl får mej att må dåligt. Den där obehagliga känslan i magen som han ger mej ibland. Ett år senare kan jag fortfarande inte hantera den. Jag vet bara att jag hatar den, hatar hatar hatar.
Ibland kan jag tänka att jag borde ha lämnat honom för sakerna han utsatte mej för. Även om det inte var en sak om dagen så var det rätt många, men framför allt otroligt jobbiga.
Idag kan jag känna att kanske hade det varit bättre för oss båda om jag inte hade varit så envis. Kanske hade det varit bättre om jag hade tvingat bort mina känslor och jobbat på att må bättre.
Men det är svårt att bara släppa någon man älskar. Jag älskade honom verkligen, och även om han fick mej att gråta floder, äver om han fick mej att ta fram kniven, även om han fick mej att dricka för att dränka mina sorger, även om han framkallade anfall hos mej som gjorde att jag kunde ligga och skaka eller ha svårt att andas och även om han sa saker som fick mej att vilja ta livet av mej älskade jag honom...
Del 11. Slaget, för min frihet
- Hej då tjockis, jag kommer sakna dej under sommarlovet.
- Hej då tjockis, jag kommer sakna dej under sommarlovet.
- Hej då tjockis, jag kommer sakna dej under sommarlovet.
- Hej då tjockis, jag kommer sakna dej under sommarlovet.
- Hej då tjockis, jag kommer sakna dej under sommarlovet.
..........................................................................................................
Jag hade gått ner 8 kilo på några veckor, fortfarande var jag ett fetto. Alla mina former var borta. Min rumpa var platt och mina bröst nästan obefintliga. Jag hade gått från B-kupa till ...
Jag var vit, jag var hängig. Min hållning var borta och jag såg rent luffig ut.
Själv såg jag det aldrig, det enda jag såg var hur fet jag var.
Mina jeans började ramla ner, mina linnen hängde slappt. Jag började sy in allt, utan att tänka.
Plötsligt satt allt tight igen, då var det bara att gå ner mer i vikt.
Jag gick ner, sydde in kläder, plötsligt satt kläderna tight igen och då kämpade jag ner några kilon till.
Det ofattbara idag är hur jag varje gång lyckades glömma att anledningen till att kläderna blev tighta berodde på att jag hade sytt in dom.
Det andra ofattbara idag är hur jag kunde gå ner så otroligt många kilon och fortfarande vara ett fetto. Det var tydligen så det var, det var den jag var.
Sommarlovet kom, och nog var det det bästa sommarlovet jag någonsin haft. Språkresan 2007, England i 3 veckor. Jag glömmer aldrig. Det var som om någon eller något, sett hur jag mått under ett år och ville ge mej något att le åt. Jag fick 3 veckor i Hastings, England. 3 veckor av sol och massa skratt. Jag fick 30 nya nummer och ett antal nya vänner. Riktiga vänner. Jag kunde då säga orden flera gånger, bara för att höra det.
- Riktiga vänner.
Fan vad magiskt det lät.
Det blev dags att åka hem. Mina tårar rann. Jag grät , som fan. Jag minns hur jag satt där på bänken. Oskar kom och kramade mej och sa att vi skulle hålla kontakten via msn. Elisa kom och kramade mej, flera kom sen gick dom. My kom och satte sej med mej och grät hon med. Karolina, min ledare satt på bänken bredvid henne. Jag berättade så gott jag kunde, vad som väntade när jag kom hem. Jag berättade för henne hur hatad jag var, vilket helvete jag hade det i skolan och hur mycket jag hatade mitt liv. Jag berättade och Karolina grät.
Det var sent och vi hade haft en fin kväll tillsammans. Vi var 30 ungdomar som lärt känna varandra under 3 veckor och nu skulle vi till olika delar av Sverige igen, kanske skulle vi aldrig träffas igen.
Vi hade lärt känna varandra ganska bra under dessa 3 veckor, men jag bara på en svart hemlighet.
Sista kvällen led mot sitt slut och jag kunde inte hålla emot. Jag satt där på bänken med Karolina och grät. Alla tittade på mej men ingen förstod. Alla trodde att jag grät för att det var sista kvällen, men Karolina fick veta. Min berättelse fick henne att gråta.
Augusti. Skolan börjde. Tro't eller ej, men jag mådde bra... nästan. Jag klarade att komma till skolan. Jag var en ny person. Känslan går inte att beskriva. Jag hade gått upp i vikt igen. Mina former var tillbaka, så var mitt leende.
Jag såg fräsch ut nu. Jag var brun från den varma sommaren, håret hade vuxit och var välmående, jag hade gått upp i vikt och jag hade fått så bra stöd under sommaren att jag återigen kunde gå med rak rygg genom korridoren... I alla fall i någon vecka.
Jag mådde bra, men dom visste precis hur dom skulle göra för att få mej att bli förstörd igen. Det gick 2 veckor och jag var förvånad över att ingen hade sagt något om hur fet jag var. Men jag behövde inte vara förvånad länge. Men jag behövde inte vara förvånad länge. Efter ytterligare en vecka fick jag ett sms på extra- engelskan.
Dom trodde verkligen att jag var dum i huvudet.
"Hej snygging" eller något sånt stod det bara.
Jag svarade kort: "vem"
"din beundrare"
"hm intressant, mer information tack" sa jag, som om jag inte visste vem det var.
"du är så jävla het, du påminner lite om shrek faktiskt"
"hmm tack skulle det vara en komplimang eller?"
"Jag tycker att shrek är rätt söt faktiskt"
"haha kul, en grönt träsktroll såå sexigt", svarade jag och låtsades om att jag inte visste vem det var.
Sofie ditt jävla pucko. Jag satt framför Julia i min klass, bakom Julia satt Sofie. Sofie hade frågat Julia om hon fick låna hennes mobil snabbt. Julia hade gett henne den och 30 sekunder senare hade jag fått ett sms från ett nummer jag inte hade. Hur korkad tror hon att jag är?
Lektionen tog slut.
Det blev luch. Jag käkade med Anna och Nelli. Plötsligt fick jag ett sms från ett annat nummer än det som hade skrivit tidigare:
"Du är så sexig när du äter" stod det.
Jag la ner mobilen i fickan och fortsatte att äta. Jag var tyst.
Nelli och Anna märkte att det var något som inte riktigt var rätt, jag berättade om sms:e, och för varje ord blev jag mer och mer arg.
Efter att vi hade ätit gick vi till biblioteket för att kolla upp de båda nummrena. Väl där började biblotikarien protestera. Vid den tiden hade jag redan blivit så sur så jag käftade emot och skrek åt henne att det handlade om trakasserier och om hon var smart skulle hon stänga sin jävla käft och jobba istället.
Bibliotikarien sa inget mer.
Vi fick fram ägarna av nummrena och precis som jag trodde var det Sofie och Hampus som hade sms:at.
Dom satt som vanligt i korridoren. vi gick förbi för att snacka med Göran. Göran borde ha varit längst bort i korridoren, för att komma dit var man tvungen att gå förbi dom. Jag gjorde det och var beredd på en kommentar, vilket jag fick.
Göran var inte längst bort i korridoren, utan i personalrummet, i andra änden av korridoren. Det innebar att jag skulle behöva gå förbi dom igen. Jag lovade mej själv att ge dom en sista chans. En sista chans sen skulle jag säga ifrån, för min egen skull, för att slippa falla ner igen. Jag lovade mej själv att låta dom vara om dom inte sa något, men att ett ord skulle få mej att spricka.
Jag gick, Anna och Nelli gick bakom mej. Det var tyst och i min hjärna snurrade det runt:
- Låt mej bara var ifred, snälla, det är allt jag vill, snälla säg ingenting så slipper vi det här.
Jag gick, steg för steg, kom närmre och närmre. Jag kom till dom, jag kom i mitten, jag kom förbi. Inte ett ord. Dom gjorde som dom brukade. Något steg efter att jag gått förbi dom precis hörde jag Sofies äckliga röst bakom mej:
- Shreeek!!
Jag vände mej om.
- Din jävla hora!!
Min hjärna reagerade direkt: Vad i helvete säger du?
Jag kastade på henne och jag slog. Jag slog, slag efter slag. Men jag aktade mej. Inga slag med knuten hand, det kan bli farligt. Bara med öppna händer.
En lärare flög på mej och skrek att jag skulle sluta.
- Håll käften och gå kärring, annars slår jag dej också.
Livrädd sprang hon därifrån.
En kille kom närmare mej och försökte få mej att sluta. Han tog tag i mej men jag slog bort honom.
- Sluta, sa han med halvt bedjande röst.
SLUTA?! ?! SLUTA?! ?! SLUTA?!
Kan man inte säga något bättre? Efter att ha behandlat mej såhär i över ett år, ber dom mej att sluta. Det är verkligen något allvarligt fel på dm allihop. Ska JAG sluta?! ?!
Sofie fick tag i mitt hår och drog ner mej. Jag insåg hur mycket jag kunde misshandla henne i det läget, men jag ville inte. Istället tog jag tag i hennes hår också. Hon skrek åt mej att släppa. Tillslut släppte vi samtidigt. Jag ställde mej upp, sparkade henne några gånger i magen sen gick jag iväg med snabba steg.
Jag svängde in i matsalen och tårarna började komma, jag skakade i hela kroppen och min hjärna skrek åt mej att jag var så dum i huvudet, att jag var största idioten och att jag hade gjort så otroligt fel. Jag letade efter Göran i matsalen innan vi fortsatte till personalrummet. På vägen till personalrummet stötte jag på två tjejer som sett allting. Dom klappade mej på axeln och sa samtidigt:
- Bra gjort!
Jag förstod inte vad som var bra.
Vi knackade på på personalrummet, Kjell öppnade. Med tårar i hela ansiktet sa jag åt honom att hämta Göran. Efter någon minut kom Göran ut:
- Hej Issa... oj... ehm... gå upp en trappa och vänta där.
Vi gick upp och Anna lugnade ner mej med musik. När Göran kom berättade jag vad som hade hänt. Sen sa han åt mej att vänta där och så skulle han gå och hämta Sofie och Hampus och sen gå till rektorn med dom.
Under tiden lugnade jag ner mej med mer musik, sen kom Linn och Julia med ett minicrew. Dom var mest sura för att jag hade kallat Sofie för hora. Göran passerade nedanför och såg vad som hände. Snabbt fick han ner mej och sen låste han in mej hos rektorn, eftersom jag fick attack efter attack på mej där ute.
Efter det följde flera timmars samtal med Hambus och Sofie. Som vanligt var jag kaxig, kanske lite för kaxig. Efter alla dessa timmar lovade dom att dom och deras kompisar skulle låta mej vara ifred.
Jag var skeptisk...
Del 10. Fjortiz-izza
Mitt bråk med Rebecca slutade plötsligt.
Det var en sen kväll, jag kom hem, jag loggade in på playahead.
Jag hade fått ett antal gb:n. Jag kollade snabbt. Ett av dom var från en kille som berättade att en tjej hade gjort en ny användrare och låtsades vara jag. Hon hade bilder på mej och sen skreb hon till folk.
Jag fattade ingenting.
Men det verkade vara sant.
Denna någon, som gjort det hade gjort något så korkat som att skriva till mej också. "Fjortizizza" hette användaren.
Jag klickade och läste om mej själv.
Det någon hade hittat på.
På notisen stod det "Elverket 4- life" och på pressen kunde man läsa att jag var knarkare, emo, lesbisk, ful, hora, tänder bara på invandrare, fet, fjortis, bisexuell, tänd på Ylva och mycket mer. Det räcker, man förstår.
I albumet fanns det bilder på mej där någon hade skrivit egna beskrivningar. Jag var full, jag var påtänd och så vidare.
Det var hemskt att se och jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag skrek, jag tappade kontrollen totalt.
Pappa kom och såg sidan, min lillebror stod bredvid.
Jag sprang upp på övervåningen och slängde igen ytterdörren. Jag sprang, sprang och sprang. Benen gick så fort och jag visste inte vart jag var på väg. Jag vara sprang. Jag sparkade på träd, drog mej i håret och jag var helt förstörd. Jag kände mej så otroligt hjälplös just då.
Jag kom hem, pappa försökte prata med mej.
Det enda jag sa var:
- Imorgon dör Rebecca..
Jag var helt säker på att det var hon. Den här sidan hade kommit upp strax efter vårat bråk, och jag visste att hon var inblandad på ett eller annat sätt.
Pappa ringde mamma och mamma gick hem till Rebecca och hotade henne lite.
- Om sidan inte försvinner innan 22.900 ikväll gör vi en polisanälan.
Rebecca såg livrädd ut.
Sidan försvan.
Plötsligt fick jag ett samtal av Tommy.
Han sa att han satt och kollade sidan och påstod att det faktiskt inte fanns något som sa att det där skulle vara just jag.
Han ändrade i och försej den saken när jag sa att det stod "Här är jag när jag är aspackad" på en av bilderna.
- Okej.. men då polisanmäler vi det här.
- Vad fan ska det vara bra för, vad gör polisen? Jag sköter det där själv, jag vet ju vem det är.
- Syrran ta det lugnt, du vet ju faktiskt inte vem där är.
- Jo
- Okej du tror att du vet, men tänk OM du har fel
- ....
- Okej, vi gör såhär. Vi polisanmäler och är det hon får du slå henne hur mycket du vill, jag kan hålla i om du vill.
- Okej
Jag visste att han inte menade det. Tommy skulle ju aldrig gör det där, men det kände bättre när han sa det.
Jag polisanmälde, dagen efter visste alla om det.
Extra- engelskan blev värst.
- Issa, varför heter du "fjortizizza" på pa? frågade Sofie
- Tror du seriöst att det är jag? färga tillbaka håret för fan.
(Hon hade färgat håret brunt, och blondiner sägs ju vara korkade, det var bara ett kaxigt inlägg)
Ryktena om att jag hade polisanmält spreds oerhört fort. Vem hade någonsin kunnat ana att man kunde få så mycket skit för att polisanmäla en sån sak.
Jag led mer än någonsin i skolan. Samtidigt som jag lyssnade på deras onda kommentarer fick jag höra hur töntig jag var som hade gått till polisen. Men jag stod ut.
Som tur var tog allt slut på en vecka. Polisen spårade IP-adressen och det visade sej att den skyliga var Carro, eller rättare sagt, det var hennes dator. Självklar hade hon inte gjort det där ensam.
Hon åkte in på förhör, sen var saken klar.
Carro vågade aldrig säga ett ord till mej mer. Däremot snackade hon högt och tydligt med andra om mina bröst och om resten av min kropp.
Mina bröst blev kända som "chipstuttar", vilket oerhört omoget ord...
Del 9. Mitt liv som mobbad
Bortsett från att jag var utrfryst från min klass under högstadiet, blev jag också otroligt mobbad av elever i mina parallellklasser. Allt började i 8:an när jag var i Nälstaskolan för att ge något till min lillebror. Antagligen var det nycklar, eftersom han var rätt duktig på att tapppa bort dom. När jag kommer ut ut byggnaden kommer en tjej från 6:an emot mej och precis när vi ska pacera varandra ger hon mej en riktig bitchblick. Förlåt att jag inte tolererar att en brud som är två år yngre än mej kollar på mej med en blick som skriker att hon är snyggare, bättre och mer värd än mej. Så jag stannar såklar och frågar vad fan hon glor på. Jag vet inte om hon blev skrämd eller vad det var med henne, för istället för att svara kollade hon ännu konstigare på mej. Hon verkade ha riktiga kommunikatonsproblem, så jag sa något och sen gick jag vidare. Innan jag hade gått för långt tittade jag bakåt och såg Rebecca, inne i byggnaden, ta på sej en blå mössa.
När jag kom hem och loggade in på playahead hade jag fått ett gb med enbart ett ord.
- Ursäkta
Och det var från den där jävla fjortisen Rebecca.
Och efter det gb:t bröt världesn bråk ut. Jag fick gb efter gb från henne och från andra.
Det visade sej ganska snabbt att Rebecca varken kunde snacka själv eller hade andra som snackade åt henne, för jag fick gb:n av folk som sa att jag skulle slå henne lite från dom också om jag nu tänkte slå henne, och hon fick gb:n av folk där det stod bland annat:
- Fan Rebecca hon äger ju dej!
Det kom tillslut till den pnkten där Rebecca skrev:
- Du är bara avundsjuk för att jag har så mycket kompisar och inte du
Jag svarade bara kort och gott:
- Vad har jag att vara avundsjuk på? En bitch i blå mössa?
Då hade inte Rebecca speciellt mycket att säga längre så hon svarade bra:
- Den är faktiskt turkos.
Efter det garvade jag bara. Det gjorde jag egentligen hela tiden. Hon hade kanske fler kompisar, men jag hade äkta vänner, hon hade folk som hon kallade kompisar men som umgicks med henne enbart för att hon var populär och så fort hon vände ryggen till gick skitsnacket på en gång.
När Rebecca hade slut på dåliga ord blandade hon in sin syrra och sin syrras kille, som hotade med att slå mej och massa skit.
Samtidigt blev det allt svårare att komma till skolan. Ingen i klassen fanns för mej när jag gick genom korridoren och alla försökte fälla mej, ingen fanns för att säga till dom när dom skrek hur fet och ful jag var efter mej inför hela skolan och ingen stöttade när jag efter ett tag verkligen mådde dåligt och inte ville komma till skolan.
Och vad gjorde skolan? Svaret är: Ingenting.
Efter att ha lyssnat på alla glåpord i nästan ett halvår gick jag till min klassföreståndare och sa två namn. Han lovade att prata med dom och få dom att sluta men det hjälpte inte. Jag gick till min klassföreståndare igen och han lovade samma sak igen men det blev fortfarande ingen förändring.
Tillslut ledde det till att alla lärare började ha överseende med mitt aggressiva beteende. Dom ansåg väl att dom inte kunde göra något åt saken så dom lät allt vara. Tillslut fick jag sluta gå på extraengelska-lektionerna för så fort jag gick dit stängde några av eleverna dörren precis framför näsan på mej. Läraren sa ingenting. När jag väl var på lektionerna sa dom gång på gång hur dum i huvudet jag var och hur fet jag var.
Läraren sa inte speciellt mycket.
Och det värsta var att när jag skulle gå till min klassföreståndare och berätta vad som hände på extraengelskan, förnekade läraren allting. Det gjorde att en otroligt jobbig situation för mej uppstod. När läraren plöstligs påstod att allt var en lögn och att alla behandlade mej hur bra som helst fick hon mej att framstå som en lögnare.
I korridoren satt ungefär tio tjejer och killar som skrek något efter mej varje gång jag gick förbi. Ingen reagerade någonsin på alla dom sa, och ingen försökte någonsin göra något för att stoppa det. Eftersom inte skolan gjorde något fick jag göra det själv, jag började låtsas att jag inte blev ett dugg påverkad av allt. Det hjälpte inte alls.
Det ledde till att jag började skolka väldigt mycket. Jag rasade också i vikt, på mindre än en månad tappade jag 8 kilo och jag sov nästan ingenting. Själv trodde jag inte alls att jag blev påverkad eller nertryckt på något sätt, men alla sa att jag blev det. Jag var ensam om att tro att allt var precis som vanligt
Efter ett tag kontaktades SOC och jag hamnade på någon lista över personer som mår dåligt, eller något. Tiden gick ytterligare och plötsligt bokades ett möte med mej, ett möte jag varken ansåg vara nödvändigt eller som jag ens ville vara med på. Väl på plats satt några från SOC, mina klassföreståndare, båda rektorerna, mina föräldrar, solsyster, kuratorer och jag runt bordet. Det var det andra mötet jag var på. På det första mötet hade det bara varit jag, mina föräldrar, mina klassföreståndare, skolkuratorn och skolsyster på plats.
Syftet med det första mötet var väl att jag gått ner otroligt mycket i vikt, jag var blek och jag såg ständigt trött ut, det hade oroat bland annat skolsystern och dom ansåg det var viktigt att prata om saken. Syftet med det andra mötet har jag ingen aning om, för vi kom inte fram till något vettigt. Jag antar att det syftet var att dom ville ha mej kvar på skolan nästa år, efterom Vällingbyskolan behövde alla pengar dom kunde få.
I alla fall hjälpte inget av mötena. Eleverna i min parallellklass fortsatte att behandla mej som en fet påse skit. Det var bara att vänja sej.
Det sista jag hörde från dom var efter skolavslutningen
- Hej då tjockis, jag kommer sakna dej under sommarlovet!!
Skrek en kille, men jag log ändå, jag var fri hela sommaren och naiv som jag var, trodde jag att allt skull vare bortglömt till 9:an...
Del 8. Aborten
Lagom till att jag och Henning skulle göra slut började jag känna en konstig känsla i magen. Jag kunde gå runt helt vanligt och det kändes ingenting, och plötsligt kunde en otrolig smärta slå till i magen. Det gjorde mej illamående och jag var ofta tvungen att sätta mej ner och vila en stund för att det gjorde så jävla ont.
Först trodde jag att det var mensvärk, men när min mens inte kom och smärtan inte gick över, bestämde jag mej tillslut för att gå till ungdomsmottagningen och göra ett graviditetstest.
Det var inte första gången jag gjorde det, men den här gången var jag otroligt nervös.
Jag satt och kollade på det ensamma strecket på testet, och plötsligt dök ett streck till upp.
Jag lutade mej bakåt i stolen och för en stund svartnade allt.
Jag kunde inte fatta hur det hade blivit så här, jag åt p-piller, hade inte missat något. Abort var fel, men vad som var ännu mer fel var att Henning skulle bli pappa till mitt barn. Henning var den sista jag ville ha som pappa till min son eller dotter.
- Jaha, då ser vi ju här att du är gravid.
Hon tittade på mej och var tyst i två sekunder.
- Hur känns det?
Känns tänkte jag, det gör så ont att jag vill ta livet av mej. Hur fan borde det kännas? Jag hade vetat att jag var gravid i inte ens en minut när hon kastade ut frågan hur det kändes att vara med barn.
Hur fan skulle jag kunna svara på det när jag knappt fattat att det var sant?
Efter det fick jag gå till någon psykolog och dom bokade tid för abort och allting gick jävligt snabbt. Jag var inte säker på om jag skulle klara av att göra en abort.
På väg tillbaka till skolan ringde jag Henning och berättade. Han sa inte speciellt mycket, vad skulle han säga?
I skolan visste tydligen alla redan om det. Min klassföreståndare satte sej ner och berättade för mej att det inte var jordens undergång att jag var gravid. Nej men snälla, det fattade jag väl själv. Min idrottslärare började på en gång spekulera kring vem pappan kunde vara.
Allt var bara så jävla oseriöst. Jag visste fortfarande inte vilken vecka jag var i och veckorna fortsatte att gå.
Jag åkte bort några dagar på en skidresa. En dag fick jag ett sms av Henning, där han gjorde slut. Jag hade bett honom att vara med under aborten, men han hade tydligen andra planer.
När det tillslut var dags för aborten var min enda riktiga kompis med mej. Det var den 10:e april 2008, och min födelsedag.
Min kompis hade med sej presenter till mej som jag öppnade precis innan allt satte igång som värst. En av presenterna var en ganska stor, mjuk, tiger. Den hjälpte mej mycket under aborten.
I samma rum som mej fanns det några tjejer till, men ingen verkade ha så ont som jag. Bara några minuter efter att jag tagit mina första piller började jag spy, och smärtan satte igång. Jag försod inte hur en av tjejerna hade lyckats somna.
En sjuksköterska kom hela tiden in med smärtstillande till mej, men ingenting hjälpte. Efter några timmar fick dom ta in mej hos gyn och där tryckte dom in två sprutor på ett mycket smärtsamt ställe. Inte ens det hjälpte. Tjejerna började gå hem en efter en, men jag låg kvar.
Efter ett tag kom carre till sjukhuset. Han hatade sjukhus, men för min skull tog han sej dit. Vi hade bara känt varandra i 6 dagar, men ändå kom han dit.
Vi lämnade sjukhuset sist av alla den dagen, och då mådde jag inte alls bra. Smärtan hade suttit i hela kroppen i 6 timmar och ingenting hade hjälpt. Jag hade försökt gå runt, pressat ut allt blod, slappnat av så gott det gick men ingenting hjälpte.
När dessa timmar var över, var jag otroligt lättad men jag hade fortfarande ont. Och jag var otroligt besviken på att pappan till det dödade barnet aldrig dök upp...
Del 7. Henning
Efter den 15 september intalade jag mej själv att jag aldrig i hela mitt liv ville se en kille naken igen. Ingen kille skulle få ta i mej igen. Alla ord som snygg och sexig, som ibland ropades efter mej, äcklade mej bara.
Jag ville inte ha med dom att göra. Jag hatade killar. Varför fanns dom?
Så tänkte jag då.
Men jag hade ingen aning om att det ganska säkert skulle försvinna ganska snabbt.
Idag förstår jag varför jag tänkte som jag gjorde. Händelsen i Farsta inträffade nästan precis ett år efter den första händelsen med en av mina gamla killkompisar.
Han hade trott att jag sov och börjat hålla på, för att sen lägga sej över mej. Jag tackade mej själv för att jag tränat kickboxning ett tag och utan det hade jag blivit våldtagen av en kille jag känt i 9 år.
Då ville jag inte heller ha med killar att göra, men den känslan gick över ganska snabbt. Men när slaget träffade på samma sår ett år senare var det nog. Trodde jag i alla fall.
Inte ens en månad efter det träffade jag Henning. Han var ett av mina första mer seriösa förhållanden. Henning visste inte hur jag hade haft det tidigare. Han pratade mycket om att hans pappa slog honom och att hans äldre bror alltid misshandlade honom när deras föräldrar inte var hemma.
Trots mina egna problem, som att jag inte kunde gå till skolan utan att någon skrek hur fet jag var efter mej, brydde jag mej mer om honom än något annat.
Då, varje dag efter den 6:e oktober 2007, var det homom jag levde för. Han fick mej att le och även när allt var som värst fick han mej att känna mej omtyckt.
Vi spenderade otroligt mycket tid tillsammans och vi gjorde en hel del roliga saker, dessvärre var det även en hel del bråk mellan oss. Eftersom vi båda var vädurar var det sällan någon av oss som vill lägga sej när bråket var i full gång. Det brukade dock vara jag som tillslut gav upp. Mitt samvete sa mej alltid att bråk inte lönade sej och att i princip inget blev bättre att av skrika. Det blev det inte heller.
Tvärt om.
Att jag och Henning gjorde roliga saker kommer inte ifrån hur illa han behandlade mej emellanåt. Det hände ofta att han höjde handen för att slå mej i ansiktet. Jag visste ju att han aldrig skulle göra det, men på grund av förflutet kröp jag alltid ihop och skyddade ansiktet. Det var ett av Hennings stora intressen. Strax efter att jag kommit ur mitt skydd kunde han höja handen igen, igen, igen och igen. Det slutade oftast med att jag satt ihopkrupen en längre stund för att jag inte vågade komma fram.
Det hände också ofta att jag vaknade på nätterna av att han knullade mej. Han kunde inte vänta tills morgonen så han var tydligen tvungen att "utföra sina behov" mitt i natten när jag sov som bäst.
På dagtid när han var kåt och inte jag hände det precis lika ofta att han höll fast mej och tvingade mej.
Jag vet att det inte räknas som tvång när man är tillsammans, men om man verkligen inte vill, ska man behöva utsättas för det då bara för att man är tillsammans?
Men trots alla bråk och konstiga beteenden älskade jag honom.
Jag vet inte varifrån jag fått min låga självrespekt men då lät jag honom verkligen behandla mej hur som helst.
Värst av allt var nästan alla tjejer han hade bakom ryggen på mej. Alla nummer till fjortisar, alla g:n som han duktigt raderade för att jag inte skulle se dom, alla bilder i datan och mobilen och alla msn-konversationer som jag aldrig såg.
Självklart kom jag ibland på honom, men jag lät honom fortsätta. Jag blev såklart arg men jag dumpade honom aldrig.
Istället krossade han mitt hjärta den 27 mars 2008, två dagar innan hans födelsedag och 10 dagar innan vi skulle fira sex månader.
Återigen föll allt, som jag lyckats bygga upp. Henning hade varit mitt ljus i livet just då, och han hade varit min enda anledning till att forstätta kämpa. Jag la mitt liv i hans händer och plötsligt försvann han bara.
Och återigen satt jag ensam kvar, hatad och oerhört ensam. Fortfarande var jag mobbad i skolan och fortfarande blev jag varje dag påmind om hur otroligt ful, misslyckad och hur otroligt jävla fet jag var. Vilka fula kläder jag hade, hur äcklig jag var och hur jävla utstött och efterbliven jag var.
Ett tag hade jag i alla fall haft en kille som det sas att jag var för ful för att få ha kvar, men efter den 27:e mars hade jag inte ens det...
Del 6. Våldtäkten
När jag ser tillbaka på min tid på högstadiet förstår jag inte hur jag stod ut. Allt hände under dom 3 åren. Mitt minsta problem var att jag var utfryst av alla tjejer i min klass. I slutet av 7:an började det dessutom vända. Men i 8:an gick allt ner igen. Det var det absolut värsta året. Jag hade börjat få kompisar och jag tror att det var det som förändrade allt.
Plötsligt, från ingenstans, började vissa skrika fjortis efter mej i korridoren. Det var inte precis så att jag brydde mej.
Okej jag hade kompisar i skolan, men hemma grät jag bara. Jag satt hemma varje helg medan alla var ute och krökade och gjorde andra kul saker. Det var aldrig någon som frågade mej om jag vill hänga med och kröka, så jag satt hemma och kollade på film och var för mej själv.
Jag såg verkligen hur mina föräldrar led för att dom såg hur jag mådde. Dom viste hur mycket jag gillade att vara med och hur mycket jag gillade att folk frågade mej. Dom hatade verkligen att se mej sitta hemma varje helg, försökte underhålla mej men det är ju aldrig samma sak att umgås med föräldrar som det är att umgås med jämnåriga.
Jag sov jättedåligt, nästan ingenting, oftast bara varannan natt. Jag grät mycket och jag mådde verkligen skit.
Plötsligt en dag när jag och min kompis var i Vällingby träffade jag Hanna, en gammal kompis. Vi stod och snackade ett tag och sen fick hon mitt nummer.
Redan på helgen den veckan ringde hon mej när jag, i vanlig ordning på lördagar, gymmade.
Hon frågade om jag ville kröka och klart som fan var jag på.
Vi blev plötsligt festkompisar och började festa ganska mycket. Det kändes som att jag plötsligt var med på banan och att jag efter allt jobbigt, kanske skulle lyckas ändå.
Sen kom datumet som förstörde mej totalt.
15 september 2007.
Jag och Hanna skulle på fest i Farsta. Vilka var dom vi skulle till? Det visste vi inte, vi visste deras namn och att vi skulle till Farsta, men det var allt.
Vi kom dit och mötte 3 killar. Dom hade sagt att det skulle vara fler men det var det inte. Dom hade tydligen bangat för att göra något annat. Jo, det sas så ja. Vi gick hem till en av killarna och till en början verkade allt ganska normalt. Klockan var 21:15 när jag tog av mej jackan i lägenheten.
Jag och Hanna fick varsin grogg och en av killarna tände en cigg. Till en början var allt helt normalt, vi snackade och satt bara där. Efter ett tag kom pappan, som bodde där, hem. Vi gick ner i källaren och en av killarna la fram madrasser som vi satte oss på. Sen forstsatte vi att dricka. Jag minns att det var ganska mörkt och när man skulle ut och kissa gick man ut från det lilla stenrummet, som vi satt i, sen gick man igenom en trång gång, upp för en liten trappa, höger och upp för en trappa till. Sen var det ett rätt stort tomt utrymme. Det var kallt, golvet och väggarna var av sten och det var helt mörkt. Rakt fram var den stora dörren, sen väntade den mörja himlen.
För varje timme som gick blev killarna äckligare och äckligare. Jag, som sov dåligt och var ganska liten, blev packad före Hanna. Jag låg och strulade med en av dom. Han knäppte upp mina jeans och tryckte ner en hand. Han var 19 år och ganska lång, han hade stora händer, och jag kan lova att det kändes. Han tryckte in ett finger. In, ut, in, ut... ... .. ...
Hanna satt och snackade med dom andra två killarna. Jag tror att dom körde sanning eller konsekvens. Hanna hamnade i samma situation med en av dom andra två killarna. Det pågick i flera timmar, jag har ingen aning om hur länge, bara att det enda sättet att komma därifrån var genom att säga att man var tvungen att kissa. Allt fortsatte om och om igen. Killarna turades om. Jag var helt borta. Plötsligt vaknade jag till och låg då mellan två av killarna och kände att större delen av deras händer var inuti mej.
Det började bli ganska ömt, hur länge hade dom hållt på?
Tiden gick. En av killarna låg över mej och juckade mot mej. Om och om igen. Jag var kladdig i störrde delen av ansiktet, jag började känna mej äcklad. Drickan var slut. Hanna hade tagit ut mej en gång och sagt att vi borde åka hem.
Men jag var alldeles för packad för att snacka med. Det enda jag vet är att mitt huvud var helt klart. Jag hade full kontroll, trots att mina ben vägrade gå rakt och jag behövde hjälp för att gå ordentligt. Jag pratade konstigt och allting var dubbelt, men min hjärna tolkade varje signal och jag minns varenda sak som hände den kvällen.
Killen som låg på mej la sej på rygg och drog ner min hand mot sin kuk. Jag gjorde inget motstånd, varför? Rödsla förmodligen. Ville jag? Det har jag ingen aning om.
Han tog ut den och sa gång på gång:
- Runka av mej, runka av mej, runka av mej.
Jag började, men min självrespekt tillät inte mer. Jag sa att jag var tvungen att kissa. Ytterligare en gång. Var var Hanna?
Hon låg kvar där hon låg. Jag hade inte hört ett ljud från henne sen hon satte sej upp och insåg att jag hade deckat. Jag vaknade till först när jag hörde henne skälla ut två av killarna.
Jag vaknade, mina byxor var vid knäna. Jag tänkte efter, i huvudet fanns små minnen av att jag hört ljudet av en kamera och sen hört killarna prata om mej. Det var uppenbart att dom tänkt utnyttja oss nu.
Jag var alltför trött för att orka göra något åt saken.
Jag tror att han drog ner sin stenhårda kuk i byxorna igen. Jag tittade inte, det var ändå för mörkt, jag såg absolut ingening. Jag ljög inte för honom när jag sa att jag var tvungen att kissa, men jag medger att det till viss del var en undanflykt. 19- åringen, som nog var med Hanna, regareade av någon anledning på att jag gick upp. Han följde efter. Jag sa åt honom att stanna och att jag klarade mej själv.
- Nej, du behöver hjälp
- Nej jag kan själv
- Du kan knappt gå upp för trapporna
- Jo, det kan jag visst. Stanna här jag vill inte
Han lyssnade inte, följde bara efter.
Jag la mej ner på marken och kollade på stjärnorna. Allt var fortfarande lite snurrigt men jag hade verkligen börjat nyktra till.
När jag kom in genom dörren var han där. Vi var i det större utrymmet. Han tryckte upp mej mot en av de iskalla stenväggarna med min rygg mot sej. Han drog ner mina byxor och tvingade mej att luta mej framåt.
Jag höll emot så gott det gick. Jag lyckades, han fick inte in den, men han gav inte upp. Han vände mej mot sej.
- Sug av mej
- Jag vill inte, viskade jag.
- Jo, snälla, sug av mej
Jag fortsatte att viska
- Jag vill inte
- Jo, kom igen snälla
- Nej
- Jo sug av mej.
Han började trycka ner mitt huvud.
Sen tryckte han upp mej mot väggen igen...
Jag och Hanna kom därifrån 06:45. Jag hade ont överallt. Mitt smink hade runnit, jag var äcklad och vid det tillfället ville jag aldrig mer se en kuk i hela mitt liv. Jag var äcklad av killar och jag fattade inte hur det kunde göra så.
Jag åkte hem. Jag duschade i en timme. Efter det kollade jag mej i spegeln, luktade på min hand och min hjärna inbillade mej att jag fortfarande kunde känna lukten av den första killens kuk. Jag duschade igen. Tvättade händerna. Luktade igen. Det satt kvar. Jag grät. Satte mej ner och spolade varmt vatten över hela kroppen. Jag kände mej så jävla smutsig och så jävla äcklig, minst sagt utnyttjad. Det dröjde ganska lång tid innan jag lät en kille trycka in något i mej igen...
Del 5. Året jag bara vill glömma
Högstadiet fortsatte. Inte mycket med Vällingbyskolan var speciellt bra. Allas kamp för att få kompisar, för att visa hur otroligt cool man var. Dom tänkte aldrig på hur otroligt mycket bättre dom borde ha lyckats genom att vara snälla och omtänksamma. Borde, ja precis, fast så var det inte. På högstadiet var det den som sårade mest som var bäst. Vilket system, vad fel det låter. Jag som alltid har velat att alla ska vara med och jag som alltid trott på att man kan ha kul tillsammans fick det riktigt tufft på högstadiet.
Men början var trots allt bäst. Att varje dag få vara ensam var rena drömmen mot vad som väntade mej sen.
Jag började 8:an. Jag hade några kompisar i klassen. Mestadels umgicks jag med Ylva då. Hon som var så otroligt mobbad i 7:an. Den tiden i 7:an då jag var helt ensam gick ju tillslut över och allt blev plötsligt helt tvärt om. Jag hade mycket kompisar i andra klasser och på andra ställen.
Det var något som skulle komma att förändras helt ett år senare.
Då jag var som populärast var Ylva i min klass hatad. Hon var accepterad men bakom hennes rygg sas ord som ful, mobbad, äcklig, töntig, 93:a osv.
Hon var 93:a, det gick aldig att förändra men tiden då hon var med mej blev hon faktiskt helt förändrad. Från början var hon blond, och hon var långt ifrån den enda som tyckte att det var fult. Jag hjälpte henne att färga det mörkt. Det var bara en sak som förändrades. Andra saker var att hennes konstiga sminkningar och det illröda läppstiftet, som ingen någonsin kommer glömma, försvann helt. Kläderna byttes ut och plötsligt var Ylva en helt ny person.
När vi slutade umgås var Ylva inte hatad längre.
Jag blev ensam igen.
I 8:an hände det som förändrade det mesta i mitt liv. Det var året som jag bara vill lämna bakom mej men som alltid kommer finnas i bakhuvudet på mej. Jag vill bara glömma men minnet tillåter inte.
Det började någonstans i mitten av första terminen i 8:an. Jag var på min förra skola- Nälstaskolan-, för att ge nycklar till min lillebror. Jag mins att det redan hade kommit snö, jag gick ut på skolgården. Jag har mina svarta stövlar på mej. Jag går mot henne, kommer jäms med henne. Jag tittar inte på henne men lägger märke till hur hon tittar på mej.
- Och vad fan glor du på?
Hon svara inte, vågar inte. Kollar bara mer snett.
- Shit vilken jävla bitchblick!
Jag går vidare, kollar snabbt över axeln och ser Rebecca stå i korridoren, hon sätter på sej en blå mössa, och har ingen aning. Inte då...
Jag tänker inte be om ursäkt för att jag helt enkelt inte tål att en som går i sexan kollar snett på mej. Jag är två år äldre. Jag har respekt för dom som är äldre än mej, då tar jag förgivet att hon respekterar folk som är äldre än henne, och att hon får respekt av folk som är yngre än henne. Vad försökte hon säga med blicken? att jag var ful?
Men öppna käften då! Jag får alrig veta, jag kommer aldrig heller att bry mej.
Jag loggade in på playahead några timmar senare. Jag hade fått ett antal gb:n,som vanligt.
I ett av dom stod det:
- Ursäkta ?!
Det var Rebecca, nu skulle hon snacka för offret som inte vågade öppna käften själv.
Vi började bråka. Jag vill inte säga att jag ägde henne, men hon hade verkligen inget att säga.
- Du är bara avundsjuk för att du inte har några kompisar.
- Du är bara avundsjuk för att jag är mycket snyggare
bla bla bla.
Bätte än så kunde hon inte.
Jag svarade:
- Vad har jag att vara avundsjuk på? en bitch i blå mössa?
Hon svarade:
- Den är faktiskt turkos.
Jag kunde inte låta bli att le över hur patetiskt det lät. Hon försökte skälla ut mej för att jag kallat hennes kompis för bitch, vilket jag inte hade, och envisas med att jag ska erkänna att hennes mössa är turkos och inte blå.
Efter det fick jag en mängd gb:n av folk som hatade henne ännu mer än vad jag gjorde.
- Om du tänker slå henne, slå henne lite från mej då också.
- Fan vad du äger henne.
Hon fick också gb:n:
- Fan vad hon äger dej Rebecca.
Jag skrev ju inte hemligt. Hela playahead följde vårat bråk.
Rebecca är en sån där svag människa. När hon inte längre hade något att säga blandade hon in sin storasyster, som är 2 år äldre än mej. Storasystern blandade i sin tur in några av sina kompisar, och hennes dåvarande pojkvän. Tillsammans hotade dom med att hennes kille skulle misshandla mej.
Jag kan ärligt säga att det inte skrämde mej ett dugg, jag hatade mitt liv så mycket att det ibland kunde kännas bra att dö...
Del 4. "det svarta livet på högstadiet"
Högstadiet fortsatte. Tillslut blev det faktiskt bättre.
I 8:an gjorde vi projektet "boken om mej". Där skrev jag en text om hur jag hade det på högstadiet just då.
Det var innan allt det jobbiga satte igång.
Mitt liv var då bara otroligt tråkigt och osocialt.
Men hade jag vetat vad som väntade mej hade jag inte klagat. Då hade jag glatt nöjt mej med att sitta hemma varje kväll och kolla på film, gymma varje lördagsförmiddag och vara lite halvt utstött från min klass. Jag hade nöjt mej med att sitta i min ensamhet, medan resten av alla jag visste om, umgicks och gjorde saker tillsammans.
Inte för att jag alltid ville vara med. Det var mycket dom gjorde som inte intresserade mej speciellt, men att bli förfrågad var ju aldrig fel. Jag väntade på frågan, frågan som aldrig kom.
Det svarta livet på högstadiet
Det finns perioder då man tror att lyckan alltid kommer stanna, man tror att allt ska förbli som det är, men när man minst anar det sviker allt. Allt man någonsin trott på och allt som någonsin betytt något något, allt. Allt bara försvinner och själv står man kvar och känner sej helt ensam i hela världen...
Det är den typen av känsla man skulle kunna beskriva min berättelse med.
Min berättelse är lång men går att göra kort, vissa vet om allt från början till slut, men för vissa är det inte ens värt att nämna.
När man helst bara vill glömma allt som varit och gå vidare, det är då minnena stannar och varje bild förtydligas mer och mer. Allt som en gång gjort en lycklig är svårt att släppa, och så var det för mej också.
Min berättelse mröjar djupt inne i en osäker och nyfiken person som ska börja på högstadiet. Allt är nytt. Man kunde tänka, undra och inte låta bli att fundera hur de tre kommnde åren skulle bli. En del vet jag redan och inte en minut var vad jag trodde att det skulle bli. Jag kom lycklig. Högstadiet började lyckligt, fortsatte lyckligt, blev ännu bättre, där min lilla berättelse kommer i, sen blev det värre, värre och värre. Allt var plötsligt så fel. Hur kunde något så vackert plötsligt bli så svårt och osäkert?
Osäker, jo det var rätta ordet, känslan som hela tiden fanns i magen när jag var på jakt efter nya vänner, förgäves.
Att bli accepterad, att visa vad man går för, att visa vad man vill, att visa att man finns, att visa att man är varm, att visa att man bara vill väl, var svårare än jag först kunnat tro. Alla hatiska blickar, alla iskalla ögon som bara visade en sak...
Men skam den som ger sej. Jag fortsatte, fortsatte, fortsatte... förgäves.
Allt snack om att man tillslut får tillbaka för det man gjort var bara lögn. I flera år hade jag hjälp folk som skulle kallas mina kompisar. Sånna som skulle finnas när det gällde och så vidare.
I flera år har jag gett och gett för att visa mina kompisar att jag dör för dom, att jag skulle göra vad som helst för att bli accepterad och älskad. Sanningen är att jag hjälpte andra så mycket att mina egna problem las åt sidan och sen satt jag där plötsligt, och bara kände att gränsen var nådd, ni var det dags, livet blev inte längre än så. Känslan av att kunna ta självmord utan att tveka var nära. Alla mina försök att bli accepterad. Jag kände att jag bara gav och gav men fick aldrig något. Men min envishet höll mej tillbaka. Trots att jag grät mej till sömns varje natt och trots att tankarna på ett liv som död slulle bli bättre, fortsatte jag för att bli accepterad. Plötsligt kunde någonting hända som fick en liten låga inuti mej att fatta att jag faktiskt levde, att jag faktiskt syntes.
Men känslan av att vara ensam, känslan av att vara hatad skär i en som tusen knivar.
Jag fattar inte hur jag orkade, så länge som jag förgäves försökte visa att jag ville vara med och att jag gärna anpassade mej, det är obegripligt. Men tillslut när högstadiet inte var mer än ett svart hål man gick till varje dag för att det tillslut skulle ta slut, för att det tillslut skulle leda till gymnasiet, som tillslut skulle leda till en utbildning, som tillslut skulle leda till ett jobb, som tillslut skulle börja leda till ett liv, som tillslut skulle börja ta slut, som tillslut skulle tas av döden och tillslut glömmas bort helt...
Så kändes det att varje dag se det svarta hålet och bara veta att kanske, kanske skulle livet tillslut vända. Och tillslut var det som om någon gud hört mina rop och lyssnat på dom. Tillslut efter lång tids saknad och längtan vände livet och började gå mot en bättre tid. Allt mitt arbete att få nya kompisar var inte längre förgäves. Dom iskalla ögonen började tina för att tillslut kunna pressa fram en liten glimt av kärlek. Jag vet inte hur, jag vet inte när och jag vet inte varför jag plötsligt blev accepterad. Jag känner mej accepterad och i mitt hjärta kommer alltid några namn att finnas. Dom namnen har både gett svikit men gjort mitt liv till något att var stolt över. Dom har både fått mej att gråta och skratta.
Men vissa saker måste man förlåta, glömma och gå vidare. Men minnet finns kvar. Det långa jacket ni skar med den vassa kniven kommer aldrig att läka. Det är ett sår som förlorar mer och mer blod, och inget plåster i världen kan få det att sluta.
Det kommer att fortsätta att rinna tills jag dör, mitt lik blir vitt och kroppstemperaturen sjunker mer och mer. Tillslut kommer mitt lik vara så kallt att blodet från jacket stelnar och på det sättet slutar mitt livs sorg, saknad, osäkerhet, rädsla och längtan att rinna. Och snart är allt bortglömt...
Min klassföreståndare, Göran, skrev ett svar:
- Dikten om "livet på högstadiet" är gripande och stark. Den har en fin ton och ett bra språk.
Hoppas bara att det inte är så du känner.
Jo Göran, det var precis så jag kände, och kanske till och med värre. Men jag kanske inte vill yttra allt i skrift så att vem som helst kan ta del av det. Jag gav honom ett svar, inte i skrift, inte via tal, utan i hjärnan. Det var inte långt, knappast igenomtänkt men det var precis så jag kände.
Jag tror inte att Göran hade någon aning om vilka jobbiga situationer jag skulle komma att försätta honom i senare.
Eller visste han det?
Jag tror att från hans ögon var jag bara en helt vanlig, glad tonårstjej. Jag hade tränat kickboxning sen flera år tillbaka, hade en trygg famil, och jag såg inte alls ut att lida.
Idag, ett år senare, tror jag att Göran har lärt sej att se längre än bara till de leende läpparna...
del 3. Högstadiets första knivar
Att börja 7:an var till en början helt okej. Men sen blev det bara värre, värre och värre.
Vällingbyskolan, helvetet på jorden, var skolan jag tvingades gå till varje dag i tre år.
Jag visste att högstadiet kunde vara hårt, men att det skulle vara så förbannat kallt kunde jag aldrig ana. Att elever kunde vara så iskalla, själviska och rent av onda, kunde jag aldrig föreställa mej. På högstadiet möttes jag av namn som jag aldrig kommer glömma, Carro, Sofie, Hampus, Victor, Elin, Victor, Matte och Ahmed var några av dom.
Jag ska inte heller glömma dom som jag först tänker berätta om. Carro, Malin, Hanna, Dennen, Sara, Johanna, Ylva, och Elli. Ni åtta har gett mej tårar jag aldrig kommer att komma över helt.
Hur dessa tjejer kunde såra så mycket i 7:an, var nog mer än de kunde ana.
Mitt problem i 7:an var att jag inte var som alla andra i min klass. Jag började sminka mej och brydde mej mer om mitt utseende. Jag gillade att shoppa och var intresserad av killar. Det var helt fel. Så fick man helt enkelt inte vara. Dennens lag gälde. Hon sa att smink var töntigt, och så blev det. Ingen av tjejerna i våran klass använde smink. Det berodde nog mest på rädsla. Dom följde dennen som fattiga efter miljonärer.
Dom gjorde allt hon gjorde och allt hon sa åt dom att göra.
Ganska snabbt hade hon programerat om deras hjärnor totalt. Hon styrde dom som robotar och minsta vink lydde dom. Det var läskigt att se förändringen, deras respekt för henne och hur strängt dom lydde henne. Dom hade verkligen ingen egen vilja, och så mycket visste jag om dennen att de säkert inte fick säga vad det tyckte heller. Om dennen någongång blir stadsminister i Sverige, kommer vårt kära land att bli en diktatur.
Alla tjejer i min klass höll ihop i ett gäng, med dennen som ledare, alla utom tre. Dom tre som var kvar började jag vara med och det var faktiskt riktigt kul till en början. Men efter ett tag passade det inte riktigt mej. Jag vill ha mer, och dom gjorde inget annat än satt i korridoren och käkade godis. Ingenting för mej i längden. Jag gjorde tappra försök att få vara med dom som lydde under dennen. Dom spelade kort och lekte på rasterna. Då och då kunde jag vara med för att fördriva tiden. När dom spelade kort fick jag tydligen inte plats, dom var ju redan så många. Sara kunde komma precis efer mej och hon fick minsan var med.
Jag satt hemma och pratade med pappa om hur ensam jag var och hur otroligt utstött jag var. Ingen ville veta av mej i min klass. Tjejerna ansåg att jag var för annorlunda helt enkelt. Jag använde ju parfym.
På den tiden, precis i början av 7:an var allt ändå rätt okej. Mer än att jag satt hemma ensam varje helg, och varje kväll, för att ingen ville veta av mej. Jag grät mej till sömns på kvällarna för att jag var så otroligt hatad.
Trots att jag då mådde psykiskt bra , grät jag. Och då hade jag ingen aning om vad som väntade mej. Att dessa tårar bara var en början på ett helt hav som skulle strömma ner längst mina kinder varje kväll, att jag skulle behöva vända på kudden tio gånger om innan jag kunde sova, att jag skulle kolla på klockan varje kväll och räkna timmar. Se timme efter timme gå och tillslut somna av huvudvärk och utmattning runt 03.30.
Nej, på den tiden hade jag ingen aning om hur många problem som väntade på att kasta sej över mej. Men det tog inte lång tid innan dom första började närma sej mej. Redan när dom första tårarna letade sej ner längst mina kinder tog problemen ett litet steg emot mej...
del 2. Mellanstadiet var grunden till tårarna
Sen kom det till skolan. Jag har alltid varit en social, men konstigt nog ganska ensam person. För att vara ärlig hatar jag att vara ensam. Trots att jag hatar att vara ensam har det alltid varit så. På dagis hade jag i princip bara en tjejkompis. Filippa. Sen hade jag ett gäng killkompisar som jag lekte med men för det mesta satt jag i min ensamhet och bygde pussel. När det sen kom till skolan var det precis likadant. Ingen tyckte illa om mej, det var helt enkelt bara så att ingen var med mej. Självklart hade jag kompisar, men inte alls så många som jag egentligen ville ha.
I mellanstadiet var jag bara med en och samma tjej. Hon hette Linn och lagom till att vi skulle börja i 6:an flyttade hon från Stockholm. Det gjorde kanske inte så jätte mycket, för i 4:an lärde vi känna resten av klassens tjejer. Egentligen inträffade allt av en ren slump, men jag var lycklig. Mellan 4:an och 6:an stortrivdes jag i skolan.
Jag var långt ifrån populärast men min plats funkade bra för mej.
På den tiden hade jag ingen aning om vad som väntade mej. Jag levde dag för dag och allt var ganska enkelt. När 6:an började lida mot sitt slut hade jag blandade känslor inom mej.
En stark känsla av saknad men också en känsla av nyfikenhet. Hur var högstadiet?
Så här efteråt fattar jag inte vart nyfikenheten kom ifrån. Hade jag vetat vad högstadiet hade att erbjuda hade jag aldrig börjat där. Jag hade framför allt valt en annan skola, eller i västa fall struntat i högstadiet helt.
Men samtidigt kan jag se på det så som att det var väl bra att jag inte visste hur det skulle bli.
Jag tog mej igenom åren på högstadiet och det var inte lätt men det gick. Den dagen jag har min utbildning kan jag klappa mej själv på axeln för att jag inte gav upp.
Mellanstadiet var jobbigt, men för varje år som har gått av mitt, än så länge korta liv, har allt bara blivit värre. På vissa punkter har jag åter igen kunnat le, men aldrig för en längre tid. Alltid har det kommit upp något. En sak heter ensamhet med stora bokstäver.
Folk säger att dom finns där för en, men när man behöver någon som mest backar alla. Själv har jag alltid hållt det där. Jag kan må skit inom mej, men jag backar aldrig när en kompis mår dåligt.
Mamma sa en gång till mej att det lönar sej, att man en vacker dag får tillbaka för sina goda gärningar, och jag har frågat henne när den dagen kommer, för den verkar aldrig komma.
Mellanstadiet var nog en grund för resten av mina tårar. Ensamheten och förnedringen som man utsattes för där. Man brydde sej inte då. Då var man stark, färsk och man tålde det mesta. Men faktum är att barn i många fall kan vara riktigt hemska mot varandra. Men jag tog mej igenom mellanstadiet precis som alla andra. Många hade det mycket värre än vad jag hade, men ännu fler hade det otroligt mycket bättre.
På den tiden blev jag lycklig när en populär tjej frågade om jag ville gå på bio med henne, eller om 6 populära personer frågade om jag ville vara med och köra sanning eller konka utanför Konsum.
Jag sken upp och kunde ibland vara stolt i flera dagar.
Att bara få vara med någonstans och att bli accepterad, det hade aldrig funnits i huvudet på mig. Jag var vad vid att vara tejen som alla kollade på en gång och sen aldrig mer.
Jag var vad vid att vara personen som alltid blev av med vänner, som alltid gick ensam, som bad om att få kompisar men ändå gick ensam och jag var van vid att vara personen som helt enkelt skulle vara efterbliven.
Trots det var jag otroligt social och min styrka var framför allt att jag kunde få folk att skratta. Och inte bara lite. Folk kunde ibland vrida sig av skratt till något jag sagt eller gjor.
Mellanstadiet slutade i alla fall på ett mycket bra sätt. Jag gick vidare i livet med flera vänner. Men som alla tidigare vänner försvan dom lika fort som dom kommit...
del 1. En trygg uppväxt bortom alla problem
Min barndom var oerhört bra. Jag växte upp i en trygg miljö med föräldrar som uppfostrade mej och mina bröder precis på ett sådant sätt som käns rimligt.
Sedan 4 veckors ålder har jag rest utomlands mins en gång per år. Som en 4 veckor gammal bäbis åkte jag till USA, Florida. Mina föräldrar har dessutom försökt att klämma in en skidesa varje år, det har dom lyckats bra med. Redan som 4 år stod jag på ett par skidor första gången.
Mina föräldrar har gett mej möjligheter här i livet. De har gett mej en bra grund, en plattform att stå på, resten, det som har gått snett, har jag fixat till själv.
Som liten hade jag en riktigt vän, Denise. Vi lärde känna varandra när vi var runt 1 år gamla och sen var vi bästisar en bra tid efter det. Hon var dominant och bestämde allting. Alla mina idéer på förändringar avfärdades alltid. Hon skulle alltid få som hon ville. För att verkligen förstå hur hon är och alltid har varit, måste man känna henne. Jag gör det, jag kan hele henne utantill. Men som liten brydde jag mej aldrig om hennes dominanta sida. Jag trodde väl att alla hade det så. Alla barn lekte två och två, en bestämde och en gjorde som den andra sa, det var väl det jag trodde. Men långt senare har jag insett hur otroligt fel det var.
Men Denise var rolig, hon hade fantasi och vi var väldigt lika. Vi hade kul tillsammans, och jag hade aldrig mod att gå emot henne, det var väl därför allt gick så bra som det gjorde.
Hon bestämde allting och jag följde efter.
På den här tiden när jag var mellan ett och 7 år var mitt liv ganska perfekt. Jag var inte beroende av någonting, mer än att mina föräldrar gav mej mat varje dag. Jag levde ett liv som en lite orkan och jag höll allid på med något.
Idag, när jag som tonåring kollar på gamla bilder av mej själv, ser man alltid ett stort leende som pryder mitt ansikte. Det gör man inte längre.
Mitt liv som liten var en otroligt lycklig period, sen kom problemen. Mina problem gick inte bara ut över mej, dom gick också ut över mina föräldrar, dom som gett mej en bra barndom, gett mej allt jag behöver, och dom har framför allt gett mej kärlek och en mening här i livet...
jag är satsen mamma borde svalt
en novell av Isabell I
en sann berättelse
I den här kategorin tänker jag skriva en berättelse om exakt hur mitt liv har varit. Vissa av er har sett delar i min blogg som handlar om en del saker jag har blirvit utsatt för, men istället för att skriva om det lite här och var tänkte jag skriva en hel novell i delar om mitt liv. Jag har dock valt att lämna en del bitar utanför, av olika anledningar. Dels för att jag tycker att det är lite väl personligt men också för att jag inte tänker bli anmäld och stämd för förtal för att jag skriver om en händelse som inte riktgit är lämplig att blotta över internet.
Det vore kul om så många som möjligt läste alla delarna, för då slipper jag alla kommentarer om att jag ska sluta tycka synd om mej själv osv. Skriv också gärna en kommentar om du känner att du har lust med det.
Men en sak bara innan jag börjar: - Jag tar ingen skit så ge fan i att skriva massa idiotiska kommentarer, jag raderar dom bara ändå. Orka lägga ner tid på det !
