Del 14. Nya knivar




Fredagen den 29:e augusti 2008.
Fredagen den 29:e augusti.
Fredagen den 29:e.

Datumet ekar i huvudet på mej. Jag kan inte fatta att det hände. Jag suckade och kände att tårarna höll på att komma, men jag höll tillbaka, ville inte gråta. Jag höll tillbaka, som så många gånger förr.
Så var det dags igen. Var stark, ta inge skit! Lätt att säga, lättare att skriva, för förbannat enkelt att tänka men så in i helvete svårt att leva upp till.
Fan! Inte tre år till! Jag orkar inte! Vad gör jag för fel? Varför blir jag hatad överallt?
Vore världen lyckligare om jag bara hoppade framför ett tåg? Knappast, då blir människor sura för att jag ser till att dom kommer försent till allt som är så himla viktigt för dom.
Dom skulle tycka att jag var egoistisk som bara tänkte på mej själv och mitt eget lidande.
Hemsk tanke men kanske är den sann. Varför ska livet vara så hårt? Efter allt som hänt mej kan jag fortfarande se lyckan i livet, lögn.
Den lyckan som alla strävar efter.

Överskriften var: Varför sätter man folk i fängelse?
Svarsalternativen var: Min pappa känner en som sitter i fängelse, jag har gått förbi ett fängelse en gång det ser ut som ett hus.
Det var inte ens svar på frågan.
Nästa alternativ var: För att man har tjuvat.
Tja, bättre, det började närma sej sanningen men fan inte rätt, och inte var det speciellt detaljerat heller.
Det kom fler alternativ, några till och några till. För varje alternativ kom man närmare en bra förklaring på varför man hamnar i fängelse.
Tillslut kom det avgörande svaret:
Man hamnar i fängelse för att man har begått ett brott, till exempel stulit eller begott trafikbrott. Man sätter folk i fängelse för att dom inte ska begå samma brott igen.
- Jag tycker att svaret är lite tamt. Man hamnar inte i fängelse för att man stulit en tröja på H&M och man hamnar inte i fängelse för att man kör för fort. Och en sak till, att man sätter folk i fängelse är ingen garanti för att personen inte kommer begå brottet igen.
- Isabell, det är lag på att gå i skolan också men det är ingen garanti för att man kommer lära sej något.

Vilket idiotiskt argument
Killarna var på, hela killkören. En efter en gick emot mej. Alla fick säga sin åsikt men just min var tydligen fel. Till och med tjejerna gick emot mej, läraren gjorde ingenting. Minnena från högstadiet sköljde över mej som en stor våg. Jag kände hur jag skakade i kroppen av rädsla för att behöva genomgå samma sak i tre år till.
Jag var så glad att jag äntligen hade klarat mej igenom högstadiet. Jag hade segrat. Jag hade klarat att ta deras elaka kommentarer. Jag hade klarat av att gå i en klass där ingen ville prata med mej och jag hade klarat att gå i skolan alldeles ensam. Men blotta tanken på att göra det i tre år till gjorde mej panikslagen. Jag höll emot för att inte börja gråta. Jag såg deras elaka flin i huvudet. Deras flin från högstadiet. Dom flinade inte när jag slog henne. Jag kunde minnas allt som om det hänt samma dag, jag orkade inte mer. Inte tre år till!

Jag var så nära på att springa ut ur klassrummet, men vad skulle alla tro då? Vad skulle läraren säga? Dom som skulle föreställa min nya klass skulle frysa ut mej. Jag skulle behöva berätta om mitt förflutna för läraren. Jag tek. Jag satt kvar på min stol, försökte att inte lyssna. Jag hörde hur dom nya klasskamraterna kastade åsikter emot mej. Jag var rentav chockad. Jag visste mer om polisarbete än någon annan i rummet. Mitt svar var inte konstigt.
Vad hade deras kommentarer ens med fängelse att göra?
Nej just det, det var bara så förbannat roligt att göra narr av någon. Att trycka upp den mot ett hörn och få den att känna sej så förbaskat värdelös, det är roligt det.

På spanskalektionen hände en liknande grej. Åter igen hördes killarnas ord genom klassrummet. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag mådde bara otroligt dåligt just då och alla minnen hängde över mej som ett svart moln. Jag orkade inte mer trakasserier.

Några timmar senare hände det flera gånger på samma lektion. Jag bet ihop, försökte vara stark men bara tanken på att jag skulle se dessa människor varje dag i tre år till fick mej att skaka. Det enda jag ville var att gå ur gymnasiet med bra betyg för att plugga vidare till det jag vill, varför kan inte alla bara låta mig vara i fred?

På tunnelbanan frågade Carre hur min dag i skolan hade varit, det gjorde han alltid. Först sa jag ingenting. Men jag förstod ju att han förstod på hela mej att något inte var helt rätt. Tillslut berättade jag med darrande röst. Jag berättade allt från början till slut. Hela tiden fick jag titta bort. Jag ville inte att han skulle se tårarna som jag hela tiden tvingade bort. Jag ville inte att han skulle tro att jag var en vekling. Vem gråter för sånt här?
Inte han i alla fall.
Jag ville inte att han skulle skratta åt mej Jag var rädd för hans reaktion om jag skulle börja gråta. Jag ville inte att han skulle bli arg, så jag höll emot. Jag kände att det var bäst så.

- Mamma, jag vill gå till en psykolog, jag orkar inte bära på det här mer.
- Äntligen, jag ska kolla upp det. Du behöver ju verkligen prata med någon efter allt det som har hänt. Vi hittar någon bra till dej, någon du får förtroende för.

Jag försökte hela tiden vara så himla stark. Men jag insåg att det knappt behöves någonting för att knäcka mej. Jag var egentligen så otroligt svag men tivngade mej själv att fortsätta gå fast energin tagit slut för länge sen. Efter allt tjat om psykologer trodde jag tillslut att det kanske var lösningen. Men det var det inte, tvärt om fick jag ordentliga problem när jag började gå hos en psykolog...

Kommentarer


1. Jag gör bloglovin-byten. Skriv en kommentar med vilken siffra du blev så lägger jag till dej med. :)

2. Jag är gärna med i dagens blogg eller veckans blogg tävlingar

3. Glöm inte att man kan gästblogga hos mej och därmed sno mina gulliga läsare.

4. Fråga inte hur jag mår eller vad jag gör om du inte bryr dej tillräckligt mycket för att se att svaren i stort sett alltid är nyligen uppdaterat på bloggen.

Tack för att du tittade in och självklart ses vi väl snart igen? ;)

Postat av: Patrik

Lilla stuuumpan. ;) Kraam. Läs om magi. Det vi upplever som verkligheten "där ute" är en projicering inifrån. Sett Matrix? http://www.probablefuture.com/matrix.htm



Våra kroppar och verkligheten är hologram.



Om vi känner lugn inom oss så blir allt bra.

2010-01-17 @ 09:03:41
Postat av: novell-lover

UPPDATERA NOVELLEN TACK SNÄLLAAA!!!! VÄNTAT NU APLÄNGE, ÄLSKAR DEY DU ÄR SKITBRA !!!!

2010-03-09 @ 21:22:48
Postat av: kuk

ajksdgasghfjkasdgfklaeghdbfkghdfgh

2012-03-12 @ 07:13:12
URL: http://stuumpan.blogg.se/

Skriv några söta rader snäckan:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail: (bara jag ser)

din blogg:

dina söta rader hära då:

Trackback
RSS 2.0