Sen kom det till skolan. Jag har alltid varit en social, men konstigt nog ganska ensam person. För att vara ärlig hatar jag att vara ensam. Trots att jag hatar att vara ensam har det alltid varit så. På dagis hade jag i princip bara en tjejkompis. Filippa. Sen hade jag ett gäng killkompisar som jag lekte med men för det mesta satt jag i min ensamhet och bygde pussel. När det sen kom till skolan var det precis likadant. Ingen tyckte illa om mej, det var helt enkelt bara så att ingen var med mej. Självklart hade jag kompisar, men inte alls så många som jag egentligen ville ha.

I mellanstadiet var jag bara med en och samma tjej. Hon hette Linn och lagom till att vi skulle börja i 6:an flyttade hon från Stockholm. Det gjorde kanske inte så jätte mycket, för i 4:an lärde vi känna resten av klassens tjejer. Egentligen inträffade allt av en ren slump, men jag var lycklig. Mellan 4:an och 6:an stortrivdes jag i skolan.
Jag var långt ifrån populärast men min plats funkade bra för mej.
På den tiden hade jag ingen aning om vad som väntade mej. Jag levde dag för dag och allt var ganska enkelt. När 6:an började lida mot sitt slut hade jag blandade känslor inom mej.
En stark känsla av saknad men också en känsla av nyfikenhet. Hur var högstadiet?
Så här efteråt fattar jag inte vart nyfikenheten kom ifrån. Hade jag vetat vad högstadiet hade att erbjuda hade jag aldrig börjat där. Jag hade framför allt valt en annan skola, eller i västa fall struntat i högstadiet helt.
Men samtidigt kan jag se på det så som att det var väl bra att jag inte visste hur det skulle bli.
Jag tog mej igenom åren på högstadiet och det var inte lätt men det gick. Den dagen jag har min utbildning kan jag klappa mej själv på axeln för att jag inte gav upp.

Mellanstadiet var jobbigt, men för varje år som har gått av mitt, än så länge korta liv, har allt bara blivit värre. På vissa punkter har jag åter igen kunnat le, men aldrig för en längre tid. Alltid har det kommit upp något. En sak heter ensamhet med stora bokstäver.
Folk säger att dom finns där för en, men när man behöver någon som mest backar alla. Själv har jag alltid hållt det där. Jag kan må skit inom mej, men jag backar aldrig när en kompis mår dåligt.
Mamma sa en gång till mej att det lönar sej, att man en vacker dag får tillbaka för sina goda gärningar, och jag har frågat henne när den dagen kommer, för den verkar aldrig komma.

Mellanstadiet var nog en grund för resten av mina tårar. Ensamheten och förnedringen som man utsattes för där. Man brydde sej inte då. Då var man stark, färsk och man tålde det mesta. Men faktum är att barn i många fall kan vara riktigt hemska mot varandra. Men jag tog mej igenom mellanstadiet precis som alla andra. Många hade det mycket värre än vad jag hade, men ännu fler hade det otroligt mycket bättre.
På den tiden blev jag lycklig när en populär tjej frågade om jag ville gå på bio med henne, eller om 6 populära personer frågade om jag ville vara med och köra sanning eller konka utanför Konsum.
Jag sken upp och kunde ibland vara stolt i flera dagar.
Att bara få vara med någonstans och att bli accepterad, det hade aldrig funnits i huvudet på mig. Jag var vad vid att vara tejen som alla kollade på en gång och sen aldrig mer.
Jag var vad vid att vara personen som alltid blev av med vänner, som alltid gick ensam, som bad om att få kompisar men ändå gick ensam och jag var van vid att vara personen som helt enkelt skulle vara efterbliven.
Trots det var jag otroligt social och min styrka var framför allt att jag kunde få folk att skratta. Och inte bara lite. Folk kunde ibland vrida sig av skratt till något jag sagt eller gjor.

Mellanstadiet slutade i alla fall på ett mycket bra sätt. Jag gick vidare i livet med flera vänner. Men som alla tidigare vänner försvan dom lika fort som dom kommit...