Bortsett från att jag var utrfryst från min klass under högstadiet, blev jag också otroligt mobbad av elever i mina parallellklasser. Allt började i 8:an när jag var i Nälstaskolan för att ge något till min lillebror. Antagligen var det nycklar, eftersom han var rätt duktig på att tapppa bort dom. När jag kommer ut ut byggnaden kommer en tjej från 6:an emot mej och precis när vi ska pacera varandra ger hon mej en riktig bitchblick. Förlåt att jag inte tolererar att en brud som är två år yngre än mej kollar på mej med en blick som skriker att hon är snyggare, bättre och mer värd än mej. Så jag stannar såklar och frågar vad fan hon glor på. Jag vet inte om hon blev skrämd eller vad det var med henne, för istället för att svara kollade hon ännu konstigare på mej. Hon verkade ha riktiga kommunikatonsproblem, så jag sa något och sen gick jag vidare. Innan jag hade gått för långt tittade jag bakåt och såg Rebecca, inne i byggnaden, ta på sej en blå mössa.

När jag kom hem och loggade in på playahead hade jag fått ett gb med enbart ett ord.
- Ursäkta
Och det var från den där jävla fjortisen Rebecca.
Och efter det gb:t bröt världesn bråk ut. Jag fick gb efter gb från henne och från andra.
Det visade sej ganska snabbt att Rebecca varken kunde snacka själv eller hade andra som snackade åt henne, för jag fick gb:n av folk som sa att jag skulle slå henne lite från dom också om jag nu tänkte slå henne, och hon fick gb:n av folk där det stod bland annat:
- Fan Rebecca hon äger ju dej!
Det kom tillslut till den pnkten där Rebecca skrev:
- Du är bara avundsjuk för att jag har så mycket kompisar och inte du
Jag svarade bara kort och gott:
- Vad har jag att vara avundsjuk på? En bitch i blå mössa?
Då hade inte Rebecca speciellt mycket att säga längre så hon svarade bra:
- Den är faktiskt turkos.
Efter det garvade jag bara. Det gjorde jag egentligen hela tiden. Hon hade kanske fler kompisar, men jag hade äkta vänner, hon hade folk som hon kallade kompisar men som umgicks med henne enbart för att hon var populär och så fort hon vände ryggen till gick skitsnacket på en gång.
När Rebecca hade slut på dåliga ord blandade hon in sin syrra och sin syrras kille, som hotade med att slå mej och massa skit.

Samtidigt blev det allt svårare att komma till skolan. Ingen i klassen fanns för mej när jag gick genom korridoren och alla försökte fälla mej, ingen fanns för att säga till dom när dom skrek hur fet och ful jag var efter mej inför hela skolan och ingen stöttade när jag efter ett tag verkligen mådde dåligt  och inte ville komma till skolan.
Och vad gjorde skolan? Svaret är: Ingenting.
Efter att ha lyssnat på alla glåpord i nästan ett halvår gick jag till min klassföreståndare och sa två namn. Han lovade att prata med dom och få dom att sluta men det hjälpte inte. Jag gick till min klassföreståndare igen och han lovade samma sak igen men det blev fortfarande ingen förändring.
Tillslut ledde det till att alla lärare började ha överseende med mitt aggressiva beteende. Dom ansåg väl att dom inte kunde göra något åt saken så dom lät allt vara. Tillslut fick jag sluta gå på extraengelska-lektionerna för så fort jag gick dit stängde några av eleverna dörren precis framför näsan på mej. Läraren sa ingenting. När jag väl var på lektionerna sa dom gång på gång hur dum i huvudet jag var och hur fet jag var.
Läraren sa inte speciellt mycket.
Och det värsta var att när jag skulle gå till min klassföreståndare och berätta vad som hände på extraengelskan, förnekade läraren allting. Det gjorde att en otroligt jobbig situation för mej uppstod. När läraren plöstligs påstod att allt var en lögn och att alla behandlade mej hur bra som helst fick hon mej att framstå som en lögnare.

I korridoren satt ungefär tio tjejer och killar som skrek något efter mej varje gång jag gick förbi. Ingen reagerade någonsin på alla dom sa, och ingen försökte någonsin göra något för att stoppa det. Eftersom inte skolan gjorde något fick jag göra det själv, jag började låtsas att jag inte blev ett dugg påverkad av allt. Det hjälpte inte alls.
Det ledde till att jag började skolka väldigt mycket. Jag rasade också i vikt, på mindre än en månad tappade jag 8 kilo och jag sov nästan ingenting. Själv trodde jag inte alls att jag blev påverkad eller nertryckt på något sätt, men alla sa att jag blev det. Jag var ensam om att tro att allt var precis som vanligt

Efter ett tag kontaktades SOC och jag hamnade på någon lista över personer som mår dåligt, eller något. Tiden gick ytterligare och plötsligt bokades ett möte med mej, ett möte jag varken ansåg vara nödvändigt eller som jag ens ville vara med på. Väl på plats satt några från SOC, mina klassföreståndare, båda rektorerna, mina föräldrar, solsyster, kuratorer och jag runt bordet. Det var det andra mötet jag var på. På det första mötet hade det bara varit jag, mina föräldrar, mina klassföreståndare, skolkuratorn och skolsyster på plats.
Syftet med det första mötet var väl att jag gått ner otroligt mycket i vikt, jag var blek och jag såg ständigt trött ut, det hade oroat bland annat skolsystern och dom ansåg det var viktigt att prata om saken. Syftet med det andra mötet har jag ingen aning om, för vi kom inte fram till något vettigt. Jag antar att det syftet var att dom ville ha mej kvar på skolan nästa år, efterom Vällingbyskolan behövde alla pengar dom kunde få.
I alla fall hjälpte inget av mötena. Eleverna i min parallellklass fortsatte att behandla mej som en fet påse skit. Det var bara att vänja sej.

Det sista jag hörde från dom var efter skolavslutningen
- Hej då tjockis, jag kommer sakna dej under sommarlovet!!
Skrek en kille, men jag log ändå, jag var fri hela sommaren och naiv som jag var, trodde jag att allt skull vare bortglömt till 9:an...