I slutet av 9:an gick jag med på något som skulle kunna förändra min framtid på många punkter. Folks syn på mej, dom kommer se på mej som någon som inte passar in, någon som inte borde få finnas. Men jag står för vad jag har gjort, mitt misstag. Men det faktum att samhället kommer att dömma mej kommer jag inte ifrån. Och frågan i mitt huvud, varför blev det såhär? kommer alltid att leva kvar.

Efter det som hänt gick det ett par veckor och jag började andas ut, kände mej lugn igen, trodde att vi klarat oss. Men ett telefonsamtal morgonen den 2:a juni 2008 avslöjade att polisen var mej hack i häl.
Samma dag stals min moppe.

Personligen erkänner jag att det är mycket i denna handling som jag ångrar men erfarenheten kommer jag alltid att ha kvar.
Jag vet hur det känns att sitta på den hårda, så obekväma sängen i det lilla rummer, där väggarna är helt vita. Jag minns galret över det smutsiga fönstret och dom två knapparna.
En av knapparna ger en direktkontakt med folk som hatar en, folk som inte har någon anledning att vara trevliga, eller ens försöka vara trevliga mot en. Den andra knappen är till för att inte torka ut den som gjort fel, den som kan dömas till ett framtida liv i ett rum som det här.

Man tappar greppet totalt. Man förlorar sej själv till dom som jobbar där. Man förlorar tidsbegreppet och allt man kan göra är att gråta, försöka sova, tugga i sej den billiga maten bit för bit och hela tiden tänker man på dom närmsta

- Hur mår han?
- Var är han?
- Vad gör han?
- Vet han vart jag är?
- Bryr dom sej?

Men hur frustrerande känslan än är får man ingen kontakt med någon, bara dom otrevliga rösterna och ljudet av nycklarna som låser eller öppnar dörren.

Efter ett tag får man känslan av att livet är slut, det är såhär det ser ut i graven. Väggarna dras ihop och plötsligt är allting väldigt litet och väldigt ensamt. Och den illgula madrassen tillsammans med filten som ser ut qtt varqa tagna från nämrsta åldersomshem, gör ingenting bättre.

Tillslut rinnertårarna hejdlöst, igen. Så många gånger som tårarna rinner. Jag vet hur det är att vara levande begravd och inte kunna göra annat än att gråta.
Man vill bara ut och tillslut är man beredd att göra vad som helst för att få se solens ljus, se barnen leka och få en härlig kram av den man älskar.
Men i det här rummet finns bara ondska och det luktar synd om varenda millimeter i rumnmet. Till och med vattnet smakar brott.
Efter 3 dygn slöpps mab bara sådär men vad är vitsen med att vänta så länge? Sen kommer människorna i blått att vara på en veka ut och vecka in, månader om det behövs, speciellt om dom är säkra på sin sak. Bäst att få det överstökat.
Varför gjorde jag det? Hur kunde jag vara så korkad?
Pang
- Erkänn!
Tystnad
Skamset ser jag ner i golvet på mina vita strumpor och gröna mjukisbyxor, medan fyra ögon tittar förväntansfullt men ändå stelt, vänligt men också så otroligt anklagande, på mej.
- Erkänn! Det är enda vägen ut

Jag vet att dom i princip har rätt. Men hur kan jag lita på dom?
Det går några tysta sekunder och tårarna börjar rinna. Det senaste dygnet har dom i princip inte gått att hejda.
- Det var han
- VA?!
- Det var han...
- Kan du vara snäll att uppge namnet...

Frisk luft, jag skakar i benen. Jag saknar honom så otroligt mycket.
Jag vill bara se honom, har tänkt på honom varje minut och varje timme i lite mer än ett och ett halvt dygn.
Men han är arg när han ser mej, han blir inte ett dugg glad när han ser mej.
Varför? Jag har ju saknat dej så himla mycket. Snälla.
Men ha ser mej inte längre.
När han väl såg på mej var hans ögon svarta. Som om jag hade gjort honom något. Vad var det han var så arg på?
Efter ett tag pratade han med mej igen, men det var vaken med glädje eller stolthet i rösten. Han var splittrad, förvirrad men framför allt antydde hans röst en stark våg av rädsla.
Rädlsa för vad som komma skall.

Jag hade problem med att komma hem den dagen, men lyckades tillslut. Efter händelsen var jag en hatad faktor, samma sak gällde min pojkvän. Våra föräldrar, advokater och poliser försökte dra oss isär. Vi förbjöds först att träffas. I hemlighet lyckades jag ringa honom för att fråga hur han mådde. Jag saknade honom otroligt mycket, hela tiden.
Någon gång ytterst sällan lyckades vi träffas i smyg i stan, men våra föräldrar hade stenkoll på vart vi höll hus. Jag grät mej till sömns varje natt. Huvudvärken tog över och sen orkade inte min kropp hålla emot.

I skolan gick allt sämre, men det var snart dags för sommarlov så det spelade inte så stor roll.
Jag blev i stort sätt okontakbar. Allt jag koncentrerade mej på var tanken på honom och på att få träffa honom igen. Jag älskade honom verkligen och jag var fast besluten att inte ge upp hoppet. Han var verkligen allt man kunde önska sej och jag var inte beredd att låta samhället förstöra det vi hgade.
Jag fortsatte att skriva hans namn överallt, fortsatte att gråta men hoppet fanns alltid med mej.

Snart kallades jag till ett samtal med en socialsekreterare. Hon drog upp en incident där jag var anklagad för misshandel. Jag förklarade så gott jag kunde att jag oh "offret" klarat ut allting och att "offret" drog tillbaka anmälan.
Socialsekreteraren anteckande det som- Fallet läggs ner p.g.a. brist på bevis.

Det här var början på en otroligt lång resa på ett helt nytt plan...