Mobbigen slutade, precis som dom hade lovat. Men minnet fanns kvar.
Jag hade precis börjat 9:an och i två år hade jag tvingats hit och dit på olika samtal, tvingats lyssna på hur värdelös och äcklig jag var varje dag, tvingats gå till ett helvete som jag bara ville bort i från. Jag hade tappat hela mej själv, och idag är jag så otroligt glad att jag hittade mej själv innan det var försent.
Vart hade jag varit nu om jag inte satt stopp för allt den där dagen? Den dagen som förändrade mitt liv.

Även om jag sakta men säkert började må bättre vågade jag inte riktigt slappna av. Högstadiet lärde mej en sak:
Var alltid beredd
Jag lärde mej att varje gång jag började slappna av hände något nytt. Jag var mobbad, men träffade Henning. Jag kände mej inte lika ensam längre och började slappna av. Resultatet av det var att jag blev gravid och han lämnade mej.
Det var ett exempel men jag har gott om dom.
Kort sagt var jag alltid beredd på att något nytt skulle komma, och visst gjorde det det.
Jag gjorde ju ett misstag.

Den 4:e april 2008, 6 dagar innan min födelsedag och aborten, är jag och två vänner på en fest i Bredäng. Det var ingen stor fest, snarare chillkrök bestående av mej och mina två kompisar, 3 killar och 2 tjejer till. Där träffar jag honom. Han som skulle hjälpa mej att förändra mitt liv.
Mitt första intryck av honom var att han var lite skygg, det andra: - shit han är en riktigt jävla hora.

Den kvällen förändrade mitt liv. Efter den 4:e april var vi alltid tillsammans. Det var Carre, han med dom blåa ögonen och det busiga leendet.

Vi spenderade otroligt mycket tid tillsammans och trots att vi inte kände varandra gjorde vi en hel del. Vi satt i solen och drack cola och bara pratade, matade fåglar, promenerade, åkte båt och så vidare.
Den 18:e april blev det vi på riktigt. Jag kände mej för första gången sen barnsben lycklig igen. Och där begick jag mitt misstag. Jag slappnade av för mycket.
Jag lät honom styra över hela mitt liv och tänkte adlrig på hur många tårar jag skulle fälla senare på grund av det.

Tiden med Carre var ett ständigt leende på läpparna. Nog för att vi bråkade en del men han fick mej alltid att känna mej speciell. Han fick mej att skratta, han fick mej att öppna mej och berätta om allt jag tyckte var svårt, han fick mej att le och att våga leva igen. Han fick mej alltid att känna mej trygg och en kram av honom gjorde mej alltid lika varm i hela kroppen. Carre var och är en mycket speciell person och oavsett åt vilket håll livet drar mej kommer hans namn alltid att vara stort i mina ögon, hos mej kommer han alltid vara personen som räddade mej.

Carre är en bra person på alla sätt, men han sårade mej så otroligt mycket under våran tid. Han fick mej att gråta mej till sömns och han fick mej ibland att känna mej riktigt värdelös. Att bli kallad värdelös av Sofie, en för mej helt oviktigt människa var en sak, men att känna sej värdelös på grund av en person man älskar och dessutom är tillsammans med är obeskrivligt.
Redan under vår första sommar tillsammans började han hålla på med andra tjejer. När jag var i Spanien gick han bakom min rygg, på ett milt sätt förvisso, men det är principen som räknas.
Första året i gymnasiet gik det plötsligt rykten om att han var tillsammans med någon Alexandra, hur gick det till? Jag vill egentligen inte veta, men jag vet. Inom mej står svaret med stora bokstäver, jag är inte dum jag fattar att dett vr mer än en "hälsningskram".

En kväll jag aldrig kommer glömma var kvällen som jag planerat att överraska honom. Han hade fyllt år och vi hade varit i Estland. Min present till honom var ett halsband från internet och det kom på posten först efter att vi hade kommit hem. Jag valde en fredag då han skulle få sin present och en middag som han länge hade velat ha. När jag bad honom träffa mej den kvällen vägrade han. Vi var tillsammans men han ville hem till Alexandra och göra helt andra grejer. Jag minns vilken kniv i hjärtat det var. Jag visste vad jag hade planerat och jag ville överraska personen jag älskade med något som jag verkligen var nöjd med själv. Jag hade tänkt igenom allt länge för att det verkligen skulle bli perfekt. Och när det väl är dags säger han till mej rakt ut att han ska hem till Alexandra. Jag frågar om jag får följa med. Svaret på den frågan kan ni nog lista ut själva. Ett sträng nej såklart.
Jag har aldrig kämpat så mycket i hela mitt liv. Jag kämpade för allt jag var värd för att få ha kvar honom och han kämpade för allt han var värd för att lyckas slingra sej hur mina armar och mina planer.
Han kom med den ena bortförklaringen efter den andra och jag gjorde allt för att prata med honom utan att börja gråta.
Han hatar det, och jag hatar hans kommenter när jag börjar gråta framför honom.
Därför grät jag alltid efter att han hade lämnat mej. I flera timmar kunde jag låta tårarna rinna längs mina kinder.

Carre är en bra människa, men jag har aldrig träffat något som fått mej att må sådär dåligt när han väl får mej att må dåligt. Den där obehagliga känslan i magen som han ger mej ibland. Ett år senare kan jag fortfarande inte hantera den. Jag vet bara att jag hatar den, hatar hatar hatar.

Ibland kan jag tänka att jag borde ha lämnat honom för sakerna han utsatte mej för. Även om det inte var en sak om dagen så var det rätt många, men framför allt otroligt jobbiga.
Idag kan jag känna att kanske hade det varit bättre för oss båda om jag inte hade varit så envis. Kanske hade det varit bättre om jag hade tvingat bort mina känslor och jobbat på att må bättre.
Men det är svårt att bara släppa någon man älskar. Jag älskade honom verkligen, och även om han fick mej att gråta floder, äver om han fick mej att ta fram kniven, även om han fick mej att dricka för att dränka mina sorger, även om han framkallade anfall hos mej som gjorde att jag kunde ligga och skaka eller ha svårt att andas och även om han sa saker som fick mej att vilja ta livet av mej älskade jag honom...