Lagom till att jag och Henning skulle göra slut började jag känna en konstig känsla i magen. Jag kunde gå runt helt vanligt och det kändes ingenting, och plötsligt kunde en otrolig smärta slå till i magen. Det gjorde mej illamående och jag var ofta tvungen att sätta mej ner och vila en stund för att det gjorde så jävla ont.
Först trodde jag att det var mensvärk, men när min mens inte kom och smärtan inte gick över, bestämde jag mej tillslut för att gå till ungdomsmottagningen och göra ett graviditetstest.
Det var inte första gången jag gjorde det, men den här gången var jag otroligt nervös.
Jag satt och kollade på det ensamma strecket på testet, och plötsligt dök ett streck till upp.
Jag lutade mej bakåt i stolen och för en stund svartnade allt.
Jag kunde inte fatta hur det hade blivit så här, jag åt p-piller, hade inte missat något. Abort var fel, men vad som var ännu mer fel var att Henning skulle bli pappa till mitt barn. Henning var den sista jag ville ha som pappa till min son eller dotter.
- Jaha, då ser vi ju här att du är gravid.
Hon tittade på mej och var tyst i två sekunder.
- Hur känns det?
Känns tänkte jag, det gör så ont att jag vill ta livet av mej. Hur fan borde det kännas? Jag hade vetat att jag var gravid i inte ens en minut när hon kastade ut frågan hur det kändes att vara med barn.
Hur fan skulle jag kunna svara på det när jag knappt fattat att det var sant?
Efter det fick jag gå till någon psykolog och dom bokade tid för abort och allting gick jävligt snabbt. Jag var inte säker på om jag skulle klara av att göra en abort.

På väg tillbaka till skolan ringde jag Henning och berättade. Han sa inte speciellt mycket, vad skulle han säga?
I skolan visste tydligen alla redan om det. Min klassföreståndare satte sej ner och berättade för mej att det inte var jordens undergång att jag var gravid. Nej men snälla, det fattade jag väl själv. Min idrottslärare började på en gång spekulera kring vem pappan kunde vara.

Allt var bara så jävla oseriöst. Jag visste fortfarande inte vilken vecka jag var i och veckorna fortsatte att gå.
Jag åkte bort några dagar på en skidresa. En dag fick jag ett sms av Henning, där han gjorde slut. Jag hade bett honom att vara med under aborten, men han hade tydligen andra planer.




När det tillslut var dags för aborten var min enda riktiga kompis med mej. Det var den 10:e april 2008, och min födelsedag.
Min kompis hade med sej presenter till mej som jag öppnade precis innan allt satte igång som värst. En av presenterna var en ganska stor, mjuk, tiger. Den hjälpte mej mycket under aborten.

I samma rum som mej fanns det några tjejer till, men ingen verkade ha så ont som jag. Bara några minuter efter att jag tagit mina första piller började jag spy, och smärtan satte igång. Jag försod inte hur en av tjejerna hade lyckats somna.
En sjuksköterska kom hela tiden in med smärtstillande till mej, men ingenting hjälpte. Efter några timmar fick dom ta in mej hos gyn och där tryckte dom in två sprutor på ett mycket smärtsamt ställe. Inte ens det hjälpte. Tjejerna började gå hem en efter en, men jag låg kvar.
Efter ett tag kom carre till sjukhuset. Han hatade sjukhus, men för min skull tog han sej dit. Vi hade bara känt varandra i 6 dagar, men ändå kom han dit.
Vi lämnade sjukhuset sist av alla den dagen, och då mådde jag inte alls bra. Smärtan hade suttit i hela kroppen i 6 timmar och ingenting hade hjälpt. Jag hade försökt gå runt, pressat ut allt blod, slappnat av så gott det gick men ingenting hjälpte.
När dessa timmar var över, var jag otroligt lättad men jag hade fortfarande ont. Och jag var otroligt besviken på att pappan till det dödade barnet aldrig dök upp...