När jag kom hem efter gymmet och hade duschat la jag mej i sängen en stund. Jag låg där och bara vilade i några minuter, seglade iväg i mina tankar för en stund och då kom jag och tänka på något väldigt viktigt apropå det här med födelsedagar.

 

Födelsedagar är ju liksom julafton, midsommar och nyår - något som ska var roligt. Man ska vara glad och fira och alla andra människor i ens omgivning ska skänka en lite extra uppmärksamhet. Jag har många gånger tänkt på, och tyckt synd om människor som tvingas fira julafton ensamma. Det är en sak om man väljer att göra det men jag tycker så oerhört synd om dom som är helt ensamma på riktigt, som ser alla tända ljus, glada barn, familjer som bakar tillsammans, julmusik överallt och hela tiden plågas dom av att allt det där har alla utom dom.

 

För första gången kom jag att tänka på att det där med födelsedagar måste vara på liknande sätt. Antingen blir man överöst av gratulationer och uppvaktningar eller så sitter man där och förgäves väntar på ett grattis som aldrig kommer.

 

Jag började fundera över vilken person jag är.

 

Jag är lyckligt lottad som har två föräldrar som är helt exemplariska vad gäller allt och när det kommer till min födelsedag finns det inte en chans att dom glömmer. Oavsett vart jag är i världen ser dom till att jag ska känna att dom firar mej. På ett eller annat sätt får jag alltid presenter och oavsett vad det kostar ringer dom alltid och säger grattis. Det finns inte en chans att dom glömmer. Så jag är bortskämd med det och tänker inte alltid på att det faktiskt finns människor, vars högsta önskan är att just deras föräldrar ska ägna dom en tanke på deras dag. Föräldrar som fött dom till världen och sen inte ens försöker när det gått ett år, två år, tre år och så vidare.

 

Jag tänkte även på alla människor som varje dag ser hur andra blir överösta av gratulationer på till exempel facebook och sen när det är deras egen dag hoppas dom på att få några egna.

 

Vem är jag i allt det här?

 

Jag är en person som för några år sen slutade tycka att det här med min födelsedag är speciellt. Jag säger att jag inte vill fira så mycket och det spelar ingen roll hej och hå. Fan vad jag snackar.

Men jag har tänkt och analyserat.

Klart som korvspad att jag vill att människor ska vilja fira mej. Är det så konstigt?

Men det faktum att jag vet att om jag bjuder in till kalas blir det jag, min mamma och min pappa som dyker upp, har gjort att jag inte längre "vill" fira.

Jag är personen som ger intryck av att jag faktiskt inte bryr mej så mycket, men jag är så in i helvete trött på det. Varför kan jag inte bara få säga att : ja, jag blir lite ledsen när det år efter år efter år visar sej att min dag inte blev annat än en vanlig dag. Jag blev ett år äldre och mer än så var det inte. År efter år efter år efter år firar jag andra och gör så gott jag kan med det jag har.

Sanningen är att jag aldrig förväntar mej något. Dels för att jag inte vill kräva något av någon, dels för att jag inte känner att jag behöver det och dels för att jag vet att man aldrig faktiskt kan kräva något av någon.

Sanningen är att det faktiskt inte är så himla viktigt för mej att få 1000 gratulationer. Men sanningen är också att jag känner mej lite bortglömd när jag tittar varenda inkorg jag äger och har och inser att det fanns faktiskt inte så många som kom ihåg mej.

Jag är personen som får gratulationer men som troligtvis hade blivit helt bortglömd om det inte hade stått på facebook att jag fyller år idag.

 

Till alla er där ute vill jag säga att det är inget fel med att bli ledsen, besviken eller att känna sej bortglömd när det är ens födelsedag och få kommer ihåg det. Jag vill också säga att gratulationer på facebook egentligen inte har något som helst värde. Om man vill gratulera någon gör man det ordentligt. Vafan, en person fyller år en gång per år, skänk några minuter av ditt liv och ring och önska en fantastisk dag. Man skriver inte "grattis" kort och gott på facebook och tror att man har varit duktig sen. Till alla er där ute som faktiskt känner sej ganska ensamma på era födelsedagar, till alla er vill jag tillägna min egen födelsedag.

Jag är inte ensam och jag är fruktansvärt glad för det så jag vill skänka er alla en tanke och vill att ni ska veta att era dagar är precis lika mycket värda som alla andras.

 

Ja mitt herrskap. Om inte alltför många timmar blir jag ett år äldre. Känns helt okej men det här året får gärna bli ett lååååångt år. Fast bara om det blir ett bra år.

Jag tänker efter några sekunder och sen: Men herregud det är ju den 7:e idag. Jag fyller år den här veckan.. om 3 dagar.

 

Nej men usch det här var jag inte beredd på känner jag. Jaja, inte mycket att klaga på man blir ett år äldre varje år så man borde väl ha vant sej vid det här laget.

 

Idag har jag gjort högskoleprovet. Äntligen är det över! Jag har också kollat hur många poäng jag fick. Så hur gick det för mej?

 

Att högskoleprovet är ett krävande prov vet väl alla (?) Det är ju ganska logiskt att ingen ska kunna glida in på en högskola hur lätt som helst genom att göra ett prov medan andra sliter i 3 år på gymnasiet.

Jag hade ju bara 3 veckor på mej att förbereda mej inför provet och under dessa 3 veckor har det varit flera andra saker som tyngt mina axlar. Att kunna släpp allt och bara försöka plugga några timmar om dagen har varit oerhört svårt men jag gjorde så gott jag kunde. Det är i alla fall vad jag vill tro. Men om jag tänker efter. Helt ärligt, kunde jag verkligen inte gett mer?

Visst fan kunde jag det. Det där med att säga att man har gjort så bra man har kunnat i vissa fall är sånt jävla skitsnack oftast. Man intalar sej själv att man gjort det bästa man kunnat för att man slippa få skuldkänslor eller känna besvikelse om man inte får förväntat resultat.

 

Jag har bara haft 3 veckor och jag var från början medveten om att det rekommenderas att man plugga i flera månader så jaa, jag slog väl lite från underläge och självklart sa jag till mej själv att jag skulle gå och göra provet och prova, se hur det går, se vad jag kan, se vad jag behöver plugga mer på och helt enkelt få den poängen jag får. Men när jag hade kollat min poäng kunde jag inte låta bli att bli förbannat besviken ändå.

Jag ville så gärna få riktigt bra resultat och eftersom jag inte fick tillräckligt bra har jag självklart inte gjort så gott jag har kunnat.

 

Jag fick förmodligen inte det sämsta resultatet och absolut inte det sämsta men jag antar att det enda jag egentligen verkligen ville var väl att för en gång skull göra mej själv stolt över mej själv. När jag tänker tillbaka på saker jag gjort har jag enormt svårt att vara stolt över mej själv. När jag väl gör något är jag duktig på att klappa mej själv på axeln och säga: Fan issa, det där gjorde du bra!

Men efteråt börjar jag alltid ifrågasätta det hela. Var jag inte lite för snäll mot mej själv? var jag verkligen så bra?

 

Jag brukar alltid säga att människan är programmerad att aldrig riktigt vara nöjd med vad den har och alltid vilja ha det den inte har. Det är på ett sätt viktigt i den personliga utvecklingen. Är man ständigt nöjd med vad man har förändrar man aldrig något och får aldrig se vad man egentligen har kapacitet att uppnå.

Aja nog om det, det är viktigt att uppskatta sej själv också. I stundens hetta är jag duktig på att berömma mej själv men senare har jag svårt att hålla fast vid det och pressar alltid mej själv på ett negativt sätt. Jag och jag själv har en del att jobba på där.

Hej

Nu har jag precis satt mej på tåget och är på väg hem till Stockholm. Det är verkligen massa blandade känslor hos mej just nu, jag hoppas att det går över snart.

 

Jag har i alla fall jobbat hela dagen och är jäkligt trött men jag ska i alla fall försöka plugga lite. 

 

 

Här är några av skorna jag har här i Oslo. Åh vad jag längtar tills man kan börja ha dom till olika fina somriga plagg.

Åh vad jag längtar tills jag kan tills jag kan ta dom här bejbsen på en promenix.  Idag står solen högt på himlen och det är sååå mysigt. Jag som bor högt upp känner verkligen värmen från solen, nu saknas det bara att det ska bli värme nere på marken också.

 

 

 

 

För länge, länge sen bloggade jag om en brun pälsväst från VILA. Jag minns att jag ville ha den så galet mycket och jag har kommit på mej själv med att fortfarande vilja ha den galet mycket så nu har jag äntligen lyckats får tag i en!!  Jag är superglad.  Jag älskar ju västar i alla former, färger och material (utom äkta päls, det tycker jag är rätt snuskigt. Snyggt kan det vara men fortfarande äckligt). Jag äger redan ganska många, men man kan aldrig får för många tycker jag.

 

 

 

 

Jag hann med allt utom att skicka lite viktiga mail, istället stack jag ut och träffade Linnea och Melissa.  Mailen kan jag skicka idag istället, eller imorgon. Men det var ju tur att jag hann packa i alla fall, annars hade det blivit lite jobbigt.

Det är sjukt mysigt morgonväder och jag sitter på tåget mot Oslo . 20 munter har gått, bara 5,5 timmar kvar.

Innan jag hoppar in i duschen nu tänkte jag bara checka av hur långt jag har kommit med min lilla lista.

Nu är jag hemma igen.  Sitter och chillar med en sån här god grej.

Här har ni min upptagna dag