Dom senaste dagarna har varit så fruktansvärda att jag inte har klarat av att skriva ett enda inlägg. Dagarna som egentligen skulle bli så bra med flytten och allt, blev ett helvete. Pontus började städa och packa i helgen när jag var och jobbade. Under söndagen hjälpte jag till och på kvällen var vi på akuten på grund av att jag hade fått UVI mitt i allt. Det gick förvånansvärt smidigt att komma till akuten och få antibiotika, jag hade inte ens mitt leg med mej.

 

På måndagen tog jag min första tablett och efter ca 4½ timme var det som om hela mitt immunförsvar hade slagit ut. Jag hade mått hur bra som helst och sen bara - pang! allt på en gång. Jag började yrsla, fick ont överallt, mådde illa, fick svimkänsla och så vidare. Jag mådde åt helvete, med andra ord. Vid 14.00 var alla mina krafter puts veck och jag bröt ihop. Hela min kropp värkte och att jag kände mej så svag, gjorde att allt blev ännu värre. Jag fick skjuts hem och gick sen raka vägen till sägen.

Detta var dagen för flytten och min stackars pojkvän fick göra allting själv.

 

Efter att jag hade legat i sängen i någon timme hjälpte han mej att ta mej till nya lägenheten tillsammans med Tarzan. Han bäddade ner mej i soffan, slog igång en film och sen stack han vidare för att fortsätta med flytten. Stackarn höll på i hur många timmar som helst och även om all vår packning tillslut fanns i nya lägenheten, var han långt ifrån klar. Pontus har hållit på non stop med flytten sen i måndags morgon (egentligen sen i lördags, men ordentligt sen i måndags morgon).

 

Själv har jag legat nerbäddad i soffan sen i måndags efter jobbet. Jag har sovit, vaknat, kollat på film, somnat, vaknat, kollat på film, tagit mej till sängen för att sova mer. Igår ringde mitt alarm klockan 5 och hur dåligt jag än mådde tog jag mej upp för att gå till jobbet. Vem som helst hade kunnat kolla på mej och sagt att jag borde gå tillbaka till sängen. Jag kände ett ansvar att gå till jobbet och göra mitt bästa så länge jag kunde. Jag vet, helt idiotiskt. I det skicket blir man bara ännu sjukare om man inte vilar.

Jag tog mej till jobbet och sen kom jag inte längre. Jag satte mej ner och kunde inte ta mej upp. Vid det laget insåg jag att jag bara borde åka hem igen, men mina två kollegor som var där, verkade lite tveksamma, vilket gjorde mej jävligt irriterad måste jag säga. Jag vet exakt vad jag själv hade sagt i det läget. Sitter min kollega ner och helt enkelt inte karar av att sätta igång hade jag sagt: Men herregud gå hem människa, här kan du ju inte vara. Jag hade gett allt mitt support i det. Det har jag gjort, till och med när folk inte har varit i närheten av så dåliga som jag var.

Men jag fick: Jag vet inte vad du ska göra, jag vet inte hur du känner.

Förlåt, men vad är det för jävla replik? Det ser du väl för fan när jag bara sitter där, blek och jävligt, UTAN SMINK! Jag har inte varit på jobbet en enda dag utan smink. Jag skulle aldrig strunta i det.. unless mascaran plötsligt väger alldeles för mycket för att orka hålla i den och när jag ser så suddigt att jag är rädd att sminka mej helt konstigt och dessutom knappt klarar av att stå upp för att kroppen värker så mycket.

Det enda jag vill höra i det läget är det jag själv hade sagt: Gå hem, jag håller ställningarna, herregud det är inga problem.

Inte: jaa.. du får ju göra som du vill, jag vet ju inte hur dåligt du mår. Tack för stödet lixom. Nej det irriterade mej så mycket att jag tillslut sa: nej fan, nu går jag hem, här gör jag ju ingen nytta och så gick jag.

 

När jag kom hem gick jag raka vägen till sängen och somnade. Jag vaknade någon timme senare och i typ en halvtimme försökte jag ta mej upp ur sängen och tillslut lyckades jag. Jag tog mej dom få metrarna till soffan, satte igång en rulle och så låg jag där i flera timmar. Somnade, vaknade, kollade på film, somnade, vaknade, kollade på film.

Under tiden fortsatte min stackars pojkvän med flytten, som fortfarande inte var i mål. Vid ett läge, när jag vaknade, kände jag mej så pigg att jag gick upp och hjälpte till att packa upp en säck med mina kläder. När jag kommit halvvägs var energin slut och jag var tvungen att gå och lägga mej och sova igen. Jag sov alltså i över ett dygn för att kunna vara vaken och göra något ansträngande i 20 minuter typ. Tänk om människan hade så dåligt batteri på riktigt haha.

 

Pontus stack iväg och köpte en router, fixade en ny säng, eftersom den vi köpte av dom som bodde i lägenheten innan var helt trasig, han kom hem och tog hand om mej ett tag och sen stack han iväg till gamla lägenheten för att städa det sista ordentligt och ta med dom sista prylarna. Han har verkligen slitigt dom är dagarna och jag har bara slappat i soffan. Jag har inte dåligt samvete, även om det låter som det, för jag har nog fått kämpa exakt lika mycket som honom för att bli frisk.

Just nu har jag extremt mycket att stå i på jobbet och att ligga hemma såhär passar sej inte alls just nu. Jag har mått så sämre än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag kan minnas en gång när jag har varit på nästan den här nivån, men fortfarande inte hela vägen fram.

 

Idag är det onsdag och äntligen börjar jag kunna se normalt igen. Huvudvärken börjar långsamt släppa, vilket bara det känns som ett mirakel. Konstant huvudvärk i ca 1½ dygn och inga tabletter har hjälpt har varit ett helvete i sej. Till det kan man lägga till att jag har frusit som en tok, trots dubbla täcken, ibland svettats så att det har varit obehagligt och runnit mer än vad det gör efter att jag har sprungit en halv mil, jag har blåsor på tungan, som gör det svårt att äta, och när jag sväljer känns det som om jag sväljer tio spikar, jag har sett suddigt fram tills nu, haft extrema smärtor i magen, benen, fingrarna och nacken. Jag vet faktiskt inte vad av allt som har varit värst men jag kan säga att det känns helt underbart att kunna sitta upp igen och att orka skriva ett inlägg utan att min kropp säger ifrån. Jag ser inte suddigt längre och jag hoppas att jag är frisk imorgon!!