Jag känner att jag är ganska tom på ord idag. Jag är otroligt trött och har jävligt ont i kroppen hela tiden. Mina ryggproblem, som jag alltid haft, har blivit så mycket värre att jag börjar få svårt att röra mej normalt. Jag har även ont i fötterna på ett sätt som verkligen inte är bra. Det vet jag, eftersom min kiropraktor tidigare har reagerat väldigt när mina fötter har varit som dom är nu. Mina smalben gör också jäkligt ont och det är såklart en följd av det dåliga skicket mina fötter har.

 

Jag kan ärligt säga att jag inte tycker att någon i hela världen förtjänar dom problemen jag har med min rygg. Problemen är så pass omfattande att dom sträcker sej hela vägen från nacken ner till knäna och för 2-3 år sen upptäckte vi att även mina fötter är extremt drabbade. Jag kommer troligtvis aldrig någonsin att kunna fungera normalt. Mitt liv består av massa stretching och ständig ryggträning för att kunna fungera någorlunda.

 

Jag var 14-15 år när jag började klaga på ryggsmärtor. Det tog ett tag innan mina föräldrar tog problemen på allvar och det gick så pass långt att jag faktiskt inte kunde röra mej. Min första dag hos min kiropraktor bar pappa in mej och la mej på bänken.

Det var startskottet för flera år av regelbundna behandlingar. Dom var otroligt smärtsamma och framkallade ofta illamående, dessutom var dom kostsamma.

Det kostade 400 kronor per gång och till en början gick jag en gång i veckan. Min mamma var aldrig speciellt positiv till dessa behandlingar och klagade ständigt på att vi gick med på att betala detta hutlösa pris. 400 kronor för 30 minuter tyckte hon var sjukt. Jag och pappa var nöjda med både kiropraktorn, behandlingarna och framstegen. Men mamma gav sej inte. Hon tyckte att försäkringskassan borde kunna bidra med något, att det borde finnas någon annan man kunde gå till. Hon tyckte också att vi inte skulle nöja oss med att gå till en kiropraktor, utan även prova naprapat, ortoped och så vidare. Jag släpades flera gånger till vårdcentralen i hopp om att få en remiss. Men min husläkare var säker på sin sak: Om inte han kunde se något fel på min rygg, så kunde ingen annan heller det.

Min ryggrad var ju fullständigt rak och att jag klagade på smärtor hade tydligen ingen betydelse i detta fall.

 

Min kiropraktor beskrev mina problem på helt andra sätt. Att min ryggrad var rak var sant, men det var inte där mina problem satt.

Smärtorna kom från svanken, ingenting man idag höjer på ögonbrynen för. Var och varannan person har smärtor i svanken och det är inte speciellt underligt med tanke på hur människor lever och rör sej idag. Till exempel är det väl knappas märkligt att man får smärtor i ryggen när man 8 timmar om dagen sitter och knappar på en dator. Ergonomi är ju något inte alla känner till alltför mycket om.

 

När min kiropraktor förklarade mina problem med hjälp av affischer och genom att trycka på olika punkter på min kropp, fick jag först ett stort hopp om att detta skulle fixa sej galant och jag var otroligt tacksam att vi hade hittat just honom, då han verkade oerhört kompetent och verkade besitta otroliga kunskaper.

Men när han hade hållit ett föredrag om mina problem i 5-10 minuter, växte även ett vemod och en viss sorg inom mej. Mitt sunda förnuft sa mej att detta är omöjligt. Med såhär mycket problem kommer vi nog bara kunna hålla allt i schack, mina problem kommer alltid att finnas där.

 

I detta fall hade jag inte så mycket till val än att försöka le och se det hela så positivt som möjligt. Det stod ju trots allt mellan dessa evighetsbehandlingar och att inte kunna gå alls för resten av mitt liv.

 

Min kiropraktor förklarade att mitt bäcken satt snett och att det därmed gjorde att mitt ena ben var lite längre än det andra. Eftersom mitt ena ben var längre än det andra innebar det att allt jag gjorde gjordes snett. Detta skapade en felbelastning i hela kroppen och satte därför knutar i hela min rygg. Dessa knutar spred sej diagonalt fram och tillbaka, fram och tillbaka över hela min rygg.

Utöver det hade jag även extremt tighta höfter som gjorde att jag blev väldigt orörligt i just höfterna. Detta hade gjort att jag felbelastade benen och längs med hela mina lår satt spänningar och knutar. Till och med i mina skinkor fanns det gott om punkter som fick mej att skrika bara man tryckte lite.

Att jag dessutom alltid gått i ganska dåliga skor, precis som allt gör (snyggt är sällan bra) gjorde att mina fötter blivit ganska dåliga. En person med normal kropp klarar dessa slitningar relativt bra, men en person som mej som har så otroligt många problem redan, drabbas givetvis hårdare. I och med att jag redan gjorde allt snett belastades även mina fötter på fel sätt. På grund av det har jag fått stenhårda fötter. Delar på undersidan av fötterna, till exempel musklerna som sitter på insidan av fötterna, som egentligen ska vara mjuka och rörliga är stenhårda och ömma på mej.

Jag har ont när jag går, ont när jag sitter, ont när jag sträcker ut fötterna och fotmassage är så fruktansvärt smärtsamt att jag egentligen inte klarar av det men då och då står ut för att jag vet att jag måste.

 

Att jag hade problem med fötterna märkte vi inte till en början, vilket har irriterat mej enormt efteråt, men min kiropraktor tryckte, masserade och knäckte för fullt och faktum är att min rygg blev bättre. Sen blev min pappa plötsligt utan jobb och då avbröts mina behandlingar.

Sakta men säkert vreds klockan tillbaka och efter ett tag var mina ryggproblem tillbaka igen. Det har funnits nätter då jag inte kunnat sova på grund av mina smärtor, det finns dagar då jag inte kunnat sitta för att allt värker så mycket och tillslut fanns det inget annat att göra än att börja med behandlingarna igen.

Denna gång blev det varannan vecka.

 

Under lång tid gick jag varannan vecka innan jag tillslut ändra till en gång i månaden. Sakta men säkert slutade jag även med det, då min kiropraktor ansåg att min rygg var så gott som i det bästa skicket den kan bli. Muntert eller hur?

Jag hade fått order om att stretcha 8 gånger om dagen och nu var det väldigt viktigt att jag började bygga upp min muskulatur i ryggen.

 

Jag har självklart inte stretchat 8 gånger om dagen och muskulaturen är ju ett evighetsgöra som jag jobbar på så gott jag kan.

I dagsläget har jag fruktansvärda problem, och förmodligen beror dom mycket på att jag står upp och går hela tiden i mitt jobb. Men jag gissar att jag skulle få lika ont av att bara sitta ner hela dagarna. I mitt jobb bär jag även en hel del grejer och jag gissar att jag bär fel. Det är saker jag får jobba på. Det är saker jag kommer få kämpa med resten av mitt liv.

Jag måste förmodligen även acceptera att det finns saker jag aldrig kommer kunna göra. Jag kommer kanske börja drömma om saker som inte kommer kunna vara möjligt att genomföra på grund av mina problem. Jag hoppas att jag ska kunna fixa min rygg så pass att jag inte behöver styra hela mitt liv utefter vad min rygg klarar av men just nu kan jag inte påstå att det ser ljust ut.

 

2 saker som tynger mej väldigt är att i framtiden inte ska klara av mitt drömyrke på grund av min rygg, att jag ska behöva välja ett annat jobb på grund av att jag inte kan röra mej som jag behöver. Den andra saken är att jag antar att jag någon gång i framtiden kommer vilja ha barn. Jag frågar mej själv gång på gång på gång hur jag ska våga drömma om en sån sak i framtiden när jag vet att min rygg inte kommer orka bära den magen. Många utvecklar ryggproblem under graviditeten, har jag hört. Hur ska det då gå för mej som redan har dessa problem? Jag kanske måste acceptera även det, att jag inte klarar av att vara gravid på grund av mina problem. Det finns otroligt många saker som tynger en med dessa problem. Det känns inte bra att vara så ung och så begränsad. Man är rädd för framtiden och vad som kommer att hända, hur det hela ska utvecklas. Det är otroligt jobbigt att varje kväll inte bara kunna slänga sej i sängen och somna, utan att man först måste hitta ställningar som fungerar. Jag måste övervinna smärtan varje kväll när jag lägger mej i sängen, jag måste stretcha ut svanken och först efter det kan jag lägga mej åt olika håll, men så stelnar ryggen och på en gång blir det olidligt att röra sej igen. Så håller det på både när jag ska sova och just nu när jag bara sitter, som jag alltid gjort, i soffan.

 

Jag skulle inte önska min värsta fiende det här