Dag 8 - Torsdag

Jag kom hem klockan 06.00 på morgonen - full, sandig, trött och öm.
Min norska snygging hade inte lyckats ta sej hem så jag hade tvingats erbjuda en sovplats hos oss. Det gillar jag inte, men jag visste ju hur det var att sova på standen. Staden var helt tom när vi lämnade den. När jag säger helt tom, menar jag helt tom. Inte en enda taxi syntes till. Typiskt!

Jag hade precis börjat inse det vidrigaste - att vi skulle behöva gå hela vägen hem - när jag plötsligt fick syn på en taxi långt bort. Snabbt som tusan kutade jag dit och lyckligtvis kunde jag även guida chauffören till både rätt adress och rätt hus. Det var ganska bra jobbat.

Han somnade i soffan medan jag började städa köket. Några timmar senare skulle vi röra oss mot Alicante och hem till Stockholm.
Tanken var att vi skulle lämna huset vid typ 9.00 för att hinna med en sista shoppingrunda i Alicante. Det kunde jag räkna ut med röven redan från början att det aldrig skulle funka. Det gjorde det inte heller.
Vi åkte vid 12.15 och det var den värsta bilresan jag varit med om i helva mitt liv tror jag.

Vi skulle lämna bilen, mamma körde som en galning, var trött, orkade inte tänka, vi åkte fel, mamma körde mot enkelriktat, orkade inte bry sej, alla skek samtidigt, mamma tog av sej bältet, bilen började pipa, mamma lät bilen pipa i 10 minuter, var stressad, svettig, irriterad, illamående - för att inte tala om vad jag var, herregud det var hemskt. Jag satt tillslut och skrek i ren panik att jag ville av och kräkas. Mamma stannade bilen, stod still, körde, stod still, hittade inte rätt. Allt detta inträffade i ett och samma parkeringshus.
Hur fan kan allt bli så fel i ett parkeringshus?

Fel blev det i alla fall och när vi äntligen kom rätt klagade jag på att jag hade hjärtat i halsgropen och behövdre kräkas. Vi gick in på en toalett och Monica sa åt mej att ta ett djupt andetag. Vi garvade så både morsan och Monica höll på att ramla ner i varsin toalett för att det stank så förjävligt därinne - och Monica ville att jag skulle ta ett djupt andetag.
Allt kändes allmänt crazy men tillslut hade vi i alla fall lyckats ta oss inanför hela rasket och det var dags för lite bakiskäk.



Moncia sa hela tiden: Usch jag har sån ångest för att madde fick göra allt. Issa vi bara sov och sen gjorde vi ingenting.
"äh, sluta Monica vi rensade faktiskt kylen"
Vi skrattade. Att äta och sova, det var det enda vi dög till.

Som vanligt är det ren och skär sorg att resa hem. Kolla vad fint havet är! Tänk om Sverige kunde vara liiite mer såhär.



Den här resan var verkligen heelt galen och sjuuukt rolig. Vi har garvat mer på en dag än vad jag ofta gör på en hel månad.. okej kanske inte för jag skrattar ju onormalt mycket, men ni fattar vad jag menar. Det har hela tiden hänt något kul, eller så har någon sagt något kul, gjort något kul. Det har aldrig varit en lugn stund. Vi kommer skratta åt den här resan många år framöver, det är så säkert som det är sagt.

Kommentarer


1. Jag gör bloglovin-byten. Skriv en kommentar med vilken siffra du blev så lägger jag till dej med. :)

2. Jag är gärna med i dagens blogg eller veckans blogg tävlingar

3. Glöm inte att man kan gästblogga hos mej och därmed sno mina gulliga läsare.

4. Fråga inte hur jag mår eller vad jag gör om du inte bryr dej tillräckligt mycket för att se att svaren i stort sett alltid är nyligen uppdaterat på bloggen.

Tack för att du tittade in och självklart ses vi väl snart igen? ;)


Skriv några söta rader snäckan:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail: (bara jag ser)

din blogg:

dina söta rader hära då:

Trackback
RSS 2.0