Dag 16 kom med ett avslut på min ensamhet. Jag gick upp, käkade en youghurt och stack iväg mot Malagas flygplats för att hämta brorsan. Jag blev lite sen så stackarn fick stå och vänta ett tag men tillslut var hans långa resa äntligen över. När vi kom till lägenheten slängde han in sina grejer och sen bytte vi om till badkläder och gick till stranden.

Resten av dagen var i princip identisk med tidigare dagar. Vi chillade på stranden och när vi kom hem fixade jag mat, vi sov lite och sen gjorde vi oss i ordning för hans första lilla utgång här.

 

 

Kvällen började trevligt på Monet, sen tog vi varsin snabb drink på Mana och fortsatte sen en stund på Mondino. Efter en stund där gick vi vidare till Mollys.. tja den gamla vanliga rundan helt enkelt. Ni måste ju tro att jag är fullständigt galen som går till samma ställen när det finns så mycket att välja på. Men sanningen är att jag faktiskt går in på lite andra ställen ibland men jag är sällan där längre än för en snabb drink eller en snabb titt på vad det verkar vara för ställe.

Hur som helst var kvällen ganska bra. Eller snare - den började bra men slutade åt helvete.

 

Jag har ingen direkt lust att gå in på exakt vad som hände men natten slutade med ett besök på spanskt sjukhus och ett besök på en spansk polisstation. Allt som allt tog det lite över 8 timmar innan polisen skjutsade hem mej och då hade jag varit hela vägen borta vid Marbella och sen tillbaka till Torremolinos igen. Det var en himla resa och jag sov större delen av den. Men resten är bara jävligt jobbigt. Jag försöker att inte tänka så mycket på allt men det är svårt. Att sitta full och dödstrött på en polisstation och bli frågad en miljon frågor man inte kan svara på var psykiskt jobbigt. Vad som är ännu jobbigare är att tänka tillbaka på det och inte veta vad som kommer hända nu, vad jag har sagt och varför i helvete just jag skulle hamna där. Jag hoppas att inget händer och att jag kan förtränga det hela så fort som möjligt. Inget hade ju hänt och händå hamnade jag i soppan.

Nej nu vill jag inte berätta om det mer.

 

Vi tog några bilder under kvällen men i samband med det som inte hände hände blev jag av med i stort sett allt jag hade med mej. Faktum är att jag blev av med allt jag hade. Polisen tog alla mina kläder, till och med strumporna! Väskan med dom får värdesakerna jag hade med mej ut fick anledningen till att jag hamade hos polisen, tag i. Det sög värst av allt. Jag älskade visserligen kläderna jag blev av med men kameran var inte min. Usch, nej det sög och jag kan inte uttrycka i ord hur obehaglig varje återblick av händelsen är. Jag känner mej illamående när bilder dyker upp i skallen - vilket är konstigt när inget egentligen hände.

 

Herregud.. jag skriver som om jag var drogpåverkad eller något. Snackar om att inget har hänt och ändå är det något som är så fruktansvärt jobbigt. Aaa men ni fattar väl? Ibland kan man helt enkelt bara inte sätta fingret på exakt vad det är som känns fel. Ibland känns saker bara helt förjävliga utan att man vet vad det handlar om. I det här fallet är det väl typ så. Det är inte sjukt kul att hamna på ett spansk sjukhus där ingen lyssnar på vad man säger och polisen vägrar fatta ett enda ord på engelska. Lyckligtvis fanns det i alla fall en och annan tolk på platserna men dom var väl inte direkt världsbäst på att tolka. Språk är en sak, men personliga grejer som känslor och reaktioner är en helt annan grej. 8 timmar .. 8 jävla timmar, klart man känner sej lite nedbruten efter det.