Jag sitter i soffan och har precis kollat klart på en film. Allt är hur lungt som helst, ändå sitter jag och skakar av nervositet och till viss del stress. Om jag är nervös redan nu, hur fan kommer jag då vara om 3 timmar när jag är på plats?

Dt är första gången i hela mitt liv som jag ska stå bakom en riktig bar och det känns skitjobbigt. Jag hatar när jag inte presterar riktigt bra, eftersom jag ofta snackar om att jag duktig och lär mej snabbt och grejer. Upp till bevis, säger jag bara.
Usch vad jobbigt. Lyckligtvis är jag även född med två egenskapersom heter "realist" och "pålitlig". Jag har väldigt svårt att sitta och säga att jag är bra på något om jag inte är det, eller om det finns en risk att jag kanske inte kommer vara så himla duktig i början.

Fenomenet anställningsintervju är en riktig balansgång. Risken att säga totalt fel är stor och risken att säga något rätt som senare blir fel är ännu större. 
Uttrycken "Det här är jag bra på", eller "jag är bra, men skulle behöva finslipa lite" har en hårfin skillnad när man ser det svart på vitt, men en gigantisk skillnad när man säger det framför en arbetsgivare. Det som gör det hela ännu värre är om man säger att man är duktig på något för att man inte ska ge intryck av att vara osäker på sej själv, och sen visar det sej att man inte var så jäkla duktig trots allt. Jag hade blivit rasande om jag var arbetsgivare och någon nisse körde det spelet på mej.

Herregud, det här är so confusing. Nu sitter jag och funderar på exakt vad jag har har sagt.. Jag hoppas att jag inte gör bort mej ikväll.

             

Min första Piña colada