Nu känner jag bara att jag måste skriva av mej. Det var länge sen jag höll något hemligt för den här bloggen. Förr eller senare kommer allting ut och det mesta brukar jag släppa på en gång. Den här gången har jag inte vetat vad jag ska skriva.

 

Det brukar göra ont någonstans, oftast känner jag mej deppig över något som har hänt. Oftast berättar jag om hur jag vill dricka något starkt för att glömma för en stund, men aldrig gör jag det. Även om viljan varit stark och även om det funnits gott om starka saker framför mej, har jag aldrig rört det. Det skulle inte vara likt mej att falla så enkelt. Jag har alltid tillåtit mej att känna som jag gjort, låtit mej själv gråta när jag varit ensam, jag har låtit mej själv tagit min tid.. i alla fall ett tag, och sen har jag tagit mej upp igen. Jag är inte personen som ser en flaska, tar den och hoppas på att den ska lösa allting åt mej. Det där "allting" brukar jag ha koll på innebörden av.

 

Men nu.. jag är där igen. Jag ser flaskan och jag vill ha den, men tänker inte ta den. Istället försöker jag identifiera vad som får mej att skriva det jag skriver. Varför skriver jag inte om hur lycklig jag är och hur bra allt känns? Varför skriver jag inte om hur jag inte kan sova på kvällarna för att jag är så exalterad över något?

Varför är det alltid så att jag sitter med tunga fingrar och en tår rullandes längs min kind, så fort jag ska berätta om hur jag mår?

 

Jag älskar stunderna när jag skriver en text med många glada gubbar och berättar hur underbart allt känns för stunden. Jag brukar försöka hålla i dom stunderna, men ganska snabbt flyger dom iväg och jag har lärt mej att ju mindre saker man har att glädjas åt, desto längre bort från sorgen kommer man. Är det inte lustigt egentligen, att om man saknar den största delen av lycka slipper man sitta som jag gör alltför ofta. Den enda gången man gör det är väl i så fall när man funderar över varför man inte känner sej helt fulländad. Men fortfarande behöver man en kontrast för att fastställa en känsla. Det är vad jag alltid sagt.

 

Min största sorg och mina största problem grundar sej i att jag ser lyckan på håll, jag kämpar för att komma fram och när jag väl är framme vid den får jag röra den, krama den, lukta på den och jag hinner precis förälska mej i den, när den bestämmer sej för att hastigt och lustigt, utan ett riktgit farväl, fara sin kos och låta mej leta igen. Det är då jag tittar ner i marken och frågar mej själv om jag verkligen tror på äkta lycka.

Ganska snart hittar jag min väg för att se upp igen och om jag kisar kan jag återigen se lyckan stå och vinka till mej. Väldigt långt bort förstås, men det kommer inte att hindra mej. Jag kommer att springa tills jag inte orkar springa, sen kommer jag vila, hämta andan, springa igen. Jag kommer gå, krypa, ramla, hoppa och återigen springa - allt som behövs för att komma fram.

Inners inne tycker jag hela tiden att det till viss del är idiotiskt. Jag vet ju att det hela kommer att upprepa sej gång på gång. Men jag antar att jag aldrig slutar hoppas på att lyckan ska stanna lite längre varje gång jag väl får tag i den.

 

I allra flesta fall vet jag varför jag skriver som jag skriver. Jag vet exakt vad som får mej att känna att lyckan är ett privilegie. Alla människor kommer inte att bli lyckliga. Vi kommer aldrig sluta hoppas, men någonstans finns det en del av oss som hoppas förgäves.

Jag brukar veta varför jag ibland tänker så.

Men nu.

 

Jag sover inte, jag vill inget, jag vantrivs med det mesta, jag kallsvettas, jag skakar, jag fryser, jag mår illa, jag kan ibland inte andas, när jag tänker på det börjar jag gråta, när jag pratar om något runt det börjar min röst hacka, jag är hela tiden trött, jag har hela tiden ont, jag vill hela tiden bort, jag vet inte vad jag ska göra,  jag vet inte varför det är som det är, jag vet inte hur länge det tänker stanna.

 

Det enda jag vet är att jag inte fungerar, jag mår åt helvete, jag vill sova och vakna när allt känns bra igen, jag vill få en chans att se allt klart. Framför allt vill jag få en chans att springa mot lyckan igen.