Issas bekännelser om livet på Donken

Hej

Allt är så jävla upp och ner just nu. Jag har ingen koll på någonting känner jag. Jag försöker fixa en utbildning, trots omständigheter. Jag försöker fixa jobbet, trots omständigheter. Och hur mycket jag än försöker fixa så känns det som att allt går åt helvete.
Ni vet hur jag är, på ett eller annat sätt fuckar jag alltid upp saker och ting och när jag sen frågar mej själv vad jag gjorde denna gång sitter jag som ett större frågetecken än Mr frågetecken själv.

Vad gäller mitt jobb har jag massa blandade känslor. På ett sätt ska det bli trist att lämna allt. Det är trots allt en vana att gå in genom samma dörr, ner för samma trappa, in i samma omklädningsrum och upp för trappan igen ett antal dagar i veckan. Samtidigt har jag fått kassaförbud, problem med handlederna och ett tiotal andra problem som säger klart och tydligt: issa det är dags att du drar.. jäääävligt långt bort härifrån.

Chefen får hatbrev från gäster, klart som fan att hon sätter kassaförbud på mej. Men när hon vänder ryggen till blir jag erbjuden jobb, jag får komplimanger som är starkare än någon kan stava till. Jag fick ofta höra hur kompetent jag var, effektiv, snabb, kommunikativ ... och det är bara några få ord jag kommer på den här tiden på kvällen. Jag kan inte längre räkna på varken händer och fötter hur många gånger jag fått höra av gäster att jag kommer gå långt i livet. Jag vet inte hur många kort från olika företag jag plockat in på dessa snart 2 år.
Trist nog är det något chefen aldrig fick reda på och det gör mej förbannat jävla besviken. Alltid ska det bara vara ett jävla jidder.
Man jobbar hårt som ett jävla svin för att visa hur duktig man är, snavar på ett jävla bananskal och direkt här man på mållinjen för inte bara en utskällning.
Blir man kallad hora, idiot, inkompetent, dum i huvudet och så vidare i kassalinjen ska man le och servera monstret mat.
Förlåt, men det kommer aldrig att hända! Aldrig kommer jag sjunka så lågt och låta en person förolämpa mej på det sättet inför en massa människor. Aldrig någonsin kommer jag svälja min stolthet och servera monstet mat. Aldrig någonsin kommer jag sätta mej på kontoret och försöka lugna ner mej utan att monstet har blivit utslängd.

Jag minns en gång då jag hade lyssnat på chefens ord, varenda ett. Jag hamnade i en situation precis som den jag precis beskrev och istället för att hetsa upp mej, vilket är betydligt mer likt mej, sa jag i lugn ton: - Jag vill inte servera dej när du säger såhär... - Om du inte lugnar ner dej snart måste jag be dej att gå... - Jag vill fortfarande inte servera dej när du kallar mej sånna saker.
I lugn ton..
Vad hände?
Ni vill fan inte ens veta!
Och inget stöd från dom som skulle vara så jävla bra fick man!
Inte ett jävla skit! Plötsligt var jag under det vi värderar lägst på jorden. Plötsligt var jag inte värd ett jävla skit. Jag minns hur jag tittade med hat i blicken på dom som skulle vara så jävla bra och aldrig någonsin har dom fått tillbaka ens ett gram värde från min sida. Jag ser ner på dom. Dom som skulle vara så jävla bra. Jag ser ner på dom jävlarna!

Jag vill inte gärna kalla min chef eller dom andra för onda saker, men ni vet hur det är. Aldrig någonsin kommer jag sätta ett högre värde i någon annan än mej själv. Dom lät mej svälja min stolthet och slängde ner mej på golvet som ett jävla djur.
Gör man så?!

Ärligt talat, jag skiter i deras "bestämelser", sådär gör man inte.

Läskigt nog är detta bara ett exempel på alla miljontalsgrejer man kan råka ut för i en brasch som denna. Det är ingen lätt plats att befinna sej på och har man inte huvudet med sej kan det gå riktigt jävla illa.
Jag har mitt huvud exakt där det ska sitta och det är jag fruktansvärt glad för.

Jag har varit med på noterna redan från början. Jag vet hur det är att jobba på ett ställe som det här och jag har aldrig ångrat att jag följde med tåget. Men fan, det finns en gräns.

Det finns så mycket jag vill säga. Kanske inte helt oförutsägbart får man ofta svaret: -Jag har inte tid med dej nu!
Hur fan kan man inte ha tid för sina anställda? Dom, om någon, ska man väl fan ha tid för! Om man vill han några anställda kvar..

Jobbet har lärt mej mycket men aldrig någonsin skulle jag rekommendera någon att söka sej dit, inte utan att informera om alla uppofringar innan.
Så många utskällningar man får som någon annan skulle fått, så ofta som man hamnar i skit fast man är totalt oskyldig. Så ofta man får höra hur dåligt jobb man gör, trots att gästerna är helnöjda. Så mycket jävla skit som man kan få från arbetsledare bara för att man har visat framfötterna.
- Säljer du inte 3 papp den här timmen då...
Dom andra sålde 1,5 och det var okej.
Jag kommer aldrig glömma när en arbetsledare skek åt mej i kassalinjen att jag jobbade ovanligt långsamt, var tvungen att jobba snabbare och sålde svindåligt.
Jag jobbade exakt som vanligt och fattade ingenting, givetvis svarade jag upp. Kort och gott: - Jag tycker att du ska kolla vad jag säljer innan du yttrar dej.
När timmen var slut hade jag sålt nästan dubbelt så mycket som resterande kassor. Då kom den äckliga arbetsledaren och klappade mej på axeln och sa att jag var timmens bästa, som om ingenting hade hänt. Ingen ursäkt för alla ord jag fick, inte ett jävla skit. Bara en klapp på axeln. Arbetsledaren glömde det på 5 röda, jag kommer ihåg det som om det var igår.

Det finns vissa människor som lägger sej lågt direkt. Dom blir aldrig bäst, och dom får aldrig mest krav på sej. Dom vandrar omkring, gör sitt jobb halvdant men får egentligen aldrig någon skit för det. Sen finns det dom som från första stunde ger järnet och vill utvecklas, dom som vill visa vad dom kan, vad dom går för och som har en jävla anamma i sej. Dom får tyvärr oftast gå genom dom tuffaste stormarna medan vandrarna ser på i 10km/h.
Jag är personen som är omöjlig att stoppa och min dag kommer.

Trots allt skit man får, tackar och bockar jag. Allt skit har gjort mej så jävla stark att inte en enda jävla arbetsgivare skrämmer mej.
Jag har jobbat med en arbetsledare som ständigt är bitchig och rätt otrevlig. Sällan ett leende från den.
Jag har jobbat med en arbetsledare som ständigt höjde kraven på mej och aldrig har jag träffat någon som har fått mej att känna mej så värdelös på bara några minuter. Snacka om att veta exakt vart man ska placera orden!
Jag har jobbat med en arbetsledare som varit totalt omöjlig att kommunicera med. Aldrig någonsin fick man en syl i vädret. Denna arbetsledares ord var lag. Ta mej på orden, jag vette fan när jag träffade en människa som är så dålig på att snacka sist. Ett antal gånger blev man kallad idiot och ännu fler gånger hamnade man i bråk utan förklaring. Det är lättare att hitta en mammut idag än att reda ut saker med denna kommunikationsförlamade arbetsledare. Jag ryser av tanken.
Jag har jobbat med en arbetsledare som gick iväg för att böla så fort allt inte gick speciellt bra.
Jag har jobbat med en arbetsledare som valde ett offer varje pass och därefter letade efter fel. Allt skulle anmärkas på. Sjukt om man frågar mej!
Jag har jobbat med en arbetsledare vars största hobby var att sitta på kontoret och spola över skiftet genom att söka runt på hundar på google, samt stämpla ut folk plötsligt.
Jag har jobbat med en arbetsledare som jag idag kallar för äckel. Denna arbetsledare dök gärna upp bakifrån när man minst anade det. Hade man tur fick man några stön i högra örat, värre var när denna arbetsledare gick lite längre än så. Jag får kassaförbud, men denna arbetsledare får tydligen stå in public och ta sina medarbetare på alla möjliga ställen.

Sist men långt ifrån minst får jag inte glömma..
Jag har jobbat med en arbetsledare som var den enda som efter varje pass berömde mej och berättade hur stolt denna var över mej. Denna arbetsledare såg hur mycket jag led vissa pass. Jag skulle vilja påstå att denna arbetsledare är den enda med ögon på det här stället.
Jag har jobbat med några arbetsledare som aldrig gjort mej ont och dom ler jag mot idag, utan dom skulle jag förmodligen gått under.
Dessa arbetsledare är dom som kan kommunicera, lyssna på sina kollegors behov och deras åsikter, dessa arbetsledare försöker förstå och fröstår också i många fall, dessa arbetsledare försöker lära sej och komma längre genom att kommunicera och samarbeta. Dessa arbetsledare gör en till en del av det teamet många chefer försöker skapa men misslyckas hårt med.

Det är svårt att tillhöra ett team som inte har någon som helst harmoni.

Jag bara frågar mej själv, hur är det möjligt att min älskade chef undgått att se något av detta? Hur är det möjligt att missa?
Jag ser det varje jävla dag. Handlar det om att inte vilja se, eller hanlar det om att se men inte byr sej eller är det helt enkelt så att det inte finns några ögon med i spelet?
Hur fan kan man spela utan domare?
Hur är det möjligt att jag jobbat i nästan 2 år och uppenbarligen bara lyckats åstadkomma mindre bra resultat?
Hur fan är det möjligt?

Tro mej, det är det inte.

Om dessa höga hästar bara skulle svälja lite skit och säga ett jävla bra ord till varje medarbetar åtminstone en gång i veckan skulle vi komma en mil längre på 5 minuter. Men det är tydligen för mycket begärt.

Är det möjligt att jag är orättvis nu?

Kanske det. Men jag tycker fan att det är på tiden att någon öppnar käfen. Jag gör det där jag vet att min röst blir hörd. Jag gör det där jag vet att mina ord värdesätts. Jag gör det där jag vet att jag kan öppna käften och låta ta mej fan vad som helst komma ut. Stuumpan lyssnar, Stuumpan ser och till skillnad från dessa höga hästar skulle Stuumpan aldrig någonsin vända ryggen.

Problemet med höga hästar är att dom sitter för högt upp för att man ska kunna nå dom och få dom att höra en. Samtidigt beskyller jag dom inte. Det kan inte vara lätt att rodda ett helt place och veta att om något går åt pipan står man där med brallorna vid fötterna. Då är det man själv som får ta skiten och käka den. Vi medarbetare, vi trallar hem och kommer tillbaka en annan dag.
Även om jag erkänner att jag förstår att det inte kan vara helt lätt att styra allt kan jag fortfarande ifrågasätta hela jävla systemet.
Om man nu tjänar åtminstone 7 gånger så mycket som en liten sketen medarbetare ska man väl fan göra några krut?
Klarar man inte av att styra samtidigt som man behandlar medmänniskor med respekt, tja då kanske man ska kliva ner till en ponny istället.

Jag är säker på att mina argument skulle ifrågasättas starkt och följas av en mängd motargument om man vågade ställa sej upp och dra dom inför någon som sitter på allt annat än en ponny.. Just därför skulle jag inte göra det.
Något säger mej: -Nej issa, du har tagit tillräckligt. Enough is enough!

Jag skriver för att avreagera mej och för att påminna mej själv om att aldrig sakna det. Inte en sekund ska jag se tillbaka på det och sakna det.
Jag har dessa människor att tacka på ett sätt. Dom har skadat mej många gånger och aldrig kommer jag glömma det dom sagt och gjort. Så många gånger som jag kommit hem och berättat för mina föräldrar om dagens händelser och så många gånger som dom velat ta itu med allting och hjälpa mej för att få ett stopp på denna jävla slavdrivning, så många gånger som jag tänkt : - fan jag pallar inte längre.
Trots att det vissa dagar har varit pain in the ass har jag lärt mej så jävla mycket som jag förmodligen kommer ha användning för resten av livet.

1. Chefer vet fan inte alltid bäst.
2. Arbetsledare besitter ingen speciell kompetens i jämförelse med längre anställda, tvärt om kan dom ibland vara totalt blåsta och det finns ingen anledning att underkasta sej dom.
3. Försök att le så länge det går, släpp en bomb istället för att skjuta med luftgeväret lite då och då.
4. Respektera men ta ingen skit!
5. För anteckningar när något känns skit, det är ett schysst sätt att avreagera sej
6. Respekt är något man förtjänar!
7. Gå den egna vägen och lyssna inte på en jävla massa skit
8. Tänk steget längre än alla andra
9. Var tyst, nicka och fullständigt koppla bort vad någon säger när den inte har någon som helst grund i det som sägs.
10. Kör det egna racet och försök inte ens tro att det finns några vänner runt omkring. Folk är som djur ibland, och kan man kör man över någon för att rädda sitt eget skinn.

                                 

Issa har talat och nu ska issa vara tyst. Jag tycker bara att det är så jävla tragiskt att behöva erkänna att varenda ord i denna text är helt sant.


Kommentarer


1. Jag gör bloglovin-byten. Skriv en kommentar med vilken siffra du blev så lägger jag till dej med. :)

2. Jag är gärna med i dagens blogg eller veckans blogg tävlingar

3. Glöm inte att man kan gästblogga hos mej och därmed sno mina gulliga läsare.

4. Fråga inte hur jag mår eller vad jag gör om du inte bryr dej tillräckligt mycket för att se att svaren i stort sett alltid är nyligen uppdaterat på bloggen.

Tack för att du tittade in och självklart ses vi väl snart igen? ;)

Postat av: Linus

Hejsan.Är det bra med dig.Vad gör du annars da.

Jobbar du eller.Eller är du ledig från jobbet.Vart kommer du ifrån.Min mail är [email protected] om du vill skicka ett mail till mig.Ha det bra.Kram.

2011-07-01 @ 16:54:13
Postat av: IS

Hejja dig!!

2011-07-06 @ 22:58:41
Postat av: nea

Så sant !! Jag måste erkänna att jag kände igen mig såå väl i denna text! Jag jobbade på ikea restaurang förut, och det är ju samma branch som donken :P Det ser så familjärt och gulligt ut på utsidan och bakom linjen är det så mycket skitsnack, och jag har fått en stor utskällning för något jag inte ens hade gjort en gång. Han skrek mig rakt upp i ansiktet, med den mest hotande blicken.. jag tänkte ba, nu slår han mig snart. Jag kände mig lite mesig att jag typ aldrig sa ifrån men jag försökte vara snäll och le och göra allt arbetsledarna sa till.. Endå var det aldrig riktigt bra, fick sämre självförtroende av att jobba där, HATAR att jag efteråt bara ville skrika ifrån.. Därför avundas jag dig som sa ifrån tillslut. Tack för en härlig blogg, och att jag fick skriva av mig lite :P keep it goin! LOVE and BLESS /linnea

2012-02-19 @ 21:50:59

Skriv några söta rader snäckan:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail: (bara jag ser)

din blogg:

dina söta rader hära då:

Trackback
RSS 2.0