Jag står med allt i mina händer och gråter

Jag sitter hemma och funderar lite nu. Jag driver på som tusan under den vakna delen av dygnet och först när jag sätter mej ner i 5 minuter har jag tid att tänka. Det är sånt jag får använda nätterna till. Jag funderar mycket på varför jag känner mej så himla deppig plötsligt, och hur jag dagen efter kan skriva ett inlägg om att jag känner mej stark som ett berg.
Visst att jag är dramaqueen, men inte kan jag väl gå så mycket fram och tillbaka. Eller?

Nästan varje dag får jag mail, eller kommentar på youtube, mail på facebook, kommentarer här i bloggen eller så skriver människor på msn hur underbar jag är, hur mycket man avundas mej eller hur mycket man bara vill vara i min närhet. Ibland undrar jag varför, ibland håller jag med er alla.
Vissa dagar ser jag mej själv i spegeln och tänker; "Hur fan kan den tjejen vara hatad?"
Vissa dagar ser jag mej själv i spegeln och tänjer; "Varför i helvete dog hon inte när hon hade chansen?"

Trots att vissa av er där ute, av någon anledning, avgudar mej är den bittra sanningen att jag faktiskt är otroligt hatad också. Dom som hatar mej är lyckligtvis obetydliga människor som skulle kunna jämföras med atomer. Dom människorna jag värdesätter är dom som ser mej som en människa av värde.

Jag har allt, ändå är jag deppig och jag kan inte låta bli att ställa frågan; "Varför?"



Foto: Andreas Hultman
Modell: Jag

Kommentarer


1. Jag gör bloglovin-byten. Skriv en kommentar med vilken siffra du blev så lägger jag till dej med. :)

2. Jag är gärna med i dagens blogg eller veckans blogg tävlingar

3. Glöm inte att man kan gästblogga hos mej och därmed sno mina gulliga läsare.

4. Fråga inte hur jag mår eller vad jag gör om du inte bryr dej tillräckligt mycket för att se att svaren i stort sett alltid är nyligen uppdaterat på bloggen.

Tack för att du tittade in och självklart ses vi väl snart igen? ;)


Skriv några söta rader snäckan:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail: (bara jag ser)

din blogg:

dina söta rader hära då:

Trackback
RSS 2.0