Hej

Jag kom typ nyss hem från min första riktiga skoldag. På ett sätt är det skönt att det är igång igen, ju fortare skolan kommer igång desto fortare är den över.

Tänk den dagen jag sitter och tittar tillbaka på mina hatinlägg till skolan och tänker; fan vad otacksam jag var, skolan var underbar. Man borde inte ha klagat så mycket.

Issa, om du en dag läser det här, tänk om!
Nog för att Kaminiski med sina hot och ryska musik var roligt. Visst att Ulla var den bästa och roligaste no-läraren du någonsin haft och ja Evas äckligt jälla röst kommer du aldrig att glömma, visst kommer man sakna det lite grann. Precis som skolans pannkakor och fiskpinnar. Visst kommer man sakna att få käket serverat och visst kommer man sakna att man KUNDE klaga på käket, för sån var man - en äcklig otacksam snorunge.

Vad gäller gymnasiet är det det jag gissar att du kommer sakna mest. Du kommer tänka tillbaka på hur kul det var att ta studenten.. för det är så man minns den, eller hur?

Öppna ögonen, skolan är inget att sakna.

Det är lätt att sakna kossan när båset är tomt- man saknar alltid en tid som är över oavsett hur den egentligen var.

Konstigt nog kan jag sakna högstadiet idag! Det mina vänner, det är sjukt på riktigt. Jag pinade igenom skiten utan vänner och hatad av större delen av klabbet, SOC, skolsyrran, rektorn och ett gäng kuratorer förföljde mej precis lika mycket som glåporden av idioterna i min parallellklass. Hur i helvete kan man sakna det?
Troligtvis för att det är över, det är en tid som aldrig kommer tillbaka.

Sanningen är att det faktiskt inte är mycket att sakna, men man vill alltid ha det man inte har. Sånt är livet.

När jag har gått ut skolan, när jag har gjort samma sak i över ett år och tycker att mitt liv är rätt trist och monotont vill jag läsa det här, bli påmind om att gräset inte var så jävla grönt i skolan.

Det är lätt som vuxen att säga till barn och ungdomar: - fan ni fattar inte hur bra ni har det, ta vara på det!
Som svar brukar vuxna få: - Fan NI fattar inte hur bra NI har det.

Sanningen är kanske att ingen har det helt bra, ingen har det helt värdelöst. Men det handlar om att det är tider i livet man helt enkelt måste ta sej igenom, och då handlar det om att göra det bästa av situationen.

Självklart är min dröm, precis som alla andras, att bli ekonomiskt oberoende och göra vad jag vill. Men vet ni vad jag tror? Till och med då skulle man klaga!
Det jag helst vill är att ha ett jobb som passar min livsstil och som ger mej tillräckligt med pengar för att få mej att känna att mitt liv är värt något. Pengar är en jävla drivkraft. Man säger att pengar inte gör en lycklig, men jag tror inte riktigt på det där.
Om man älskar att dansa, måla, spela instrument eller gå alla möjliga andra kurser, behöver man pengar. Älskar man att resa behöver man definitivt pengar.
Vill man ta en afterwork en fredag, behöver man pengar! Vill man göra kul saker med sina barn - gå på bio, bowla eller spela minigolf behöver man pengar. Jag tror att ni fattar poängen där. Det är kanske inte papperslapparna som gör en lycklig, men det är en förutsättning för att man ska kunna göra något som kostar pengar, ganska logiskt. Man vill kanske inte se det, men det är den bittra sanningen.

När jag läser det här så småning om för det vet jag att jag kommer göra, vill jag inte se tillbaka på skolan som en lycklig tid. Det har haft sina glada stunder, men det har i flesta fall varit pain in the ass- troligtvis beror det mest på mej själv...