När jag var 14, ung och dum piercade jag mej själv i naveln. Jag och en kompis tog en säkerhetsnål och körde genom huden. Tja, riktigt så lätt var det kanske inte. Nålen var inte direkt sylvass och huden är ju rätt seg så 20 minuter tog det innan nålen kom igenom på andra sidan. Jag tror att jag hade använt 5 liter is som bedövning då.  Jag hade i säkerhetsnålen under natten och nästa dag skulle vi åka och köpa en piercing. Av någon anledning trodde vi att vi skulle få in ett smycke i ett hål som var typ 0,1 mm i diameter. Nästa dag hade jag skitont, jag kunde inte böja mej framåt för den jävla nålen och det gjorde ont när jag gick. Vi åkte i alla fall och köpte ett smycke och sen åkte vi hem för att sätta i det. Det var bara ett litet problem. Under natten hade huden vuxit fast runt nålen så den var stört omöjlig at få ur. Först kunde vi inte öppna det lilla låset för det hade åkt upp och försökte åka in i hålet och sen hade huden vuxit runt det på något sätt. Typ som en jävla klätterväxt. Vi lyckades tillslut benda upp det lilla låset med en tång och sen trodde vi att allt var klart. Tja det var då vi märkte att huden inte hade tänkt släppa ut nålen så lätt. Det var helt enkelt bara att slita.

Jag fick en liten infektion men sen läkte allt ganka bra och mamma lät mej gå till en riktigt studio istället. Väl på plats skrattade jag lite åt nålen dom använde. Först då fattade man hur korkad man hade varit.

4 månader efter att jag hade gjort min piercing var jag dum i huvudet igen och bytte smycke. En hängande jävla grej och det kommer jag få ångra i all evighet. Jag gick till kickboxningen och det var sparring hela passet. Jag körde mot en tjej, helt värdelös var hon. Det spelade ingen roll vad hon gjorde, hon missade mej, det spelade ingen roll vad jag gjorde, jag träffade. Hon försökte sparka mej i magen, jag backade bara undan några centimeter och sen fick hon en äcklig kontring på det. Efter en stund försökte hon igen och det blev exakt samma sak. Tredje gången gilt. Hon sparkade mej i magen, jag flyttade bakåt men.... för lite. Hon fastnade med foten i mitt smycke och drog med sej det på vägen tillbaka till golvet. Det var blod över allt. Sen tänkte inte jag mer på det.

När jag kom hem hände piercingen på en ganska tunn tråd av hud. Jag och pappa försökte plåstra fast allt så gott det gick, han visste nog att huden var död men han gav det ett försök ändå. Bilden under visar hur vi i princip tejpade fast smycket.



Jag vägrade till en början att ta ur smycket men när tråden blev smalare och smalare var det tillslut bara att inse att huden var död och skulle gå av närsom helst.



Det var allt annat än vackert kan jag säga.

Jag var ledsen men började direkt tänka att jag skulle göra om den. Det gjorde jag.. flera gånger. I flera år har jag nu hållt på och tryckt nålen genom naveln. Idag är jag 18 år och har låtit allt läka i ett år. Jag tog ur min piercing i juli förra året och det har inte gått en dag sen dess utan att jag har saknat den.

Idag gick jag till eaststreet tatto & piercing för att fråga om dom tror att vävnaden har läkt tilläckligt.
- nej
Hepp
- Finns det inget man kan göra?
- Nej
- Kommer jag aldrig kunna ha en piercing i naveln igen?
- Testa om 10 år

Vi diskuterade fram och tillbaka och tillslut fick jag ge upp min envishet och bara inse att hon hade rätt. Hon jobbar trots allt där och borde veta bäst.

Tillslut kom hon också med förslaget - anchorn. Jag vet vad det är men jag har aldrig tänkt att sätta en i naveln. Men när hon visade mej att man kan köpa hängande smycken ändrade jag mej. På 10 minuter hade jag fått ett papper och börjat fylla i det. 20 minuter senare tog jag av mej skorna och gick in i det lilla rummet där dom spettar folk typ 1000 gånger om dagen.

Jag känner mej glad för att det äntligen sitter något vid min navel igen.  Mitt ärr syns ju givetvis fortfarande men min plan är att låta det här läka nu, sköta det! och sen byta smycke till ett som hänger, då kommer det både se ut som en vanlig piercing och dessutom täcka ärret. Det blir perfect.  Den här gången ska det gå!