I Tartu träffade jag och Carre först en av hans kusiner på hans pappas sida. Vi gick och käkade på Donken och umgicks ett tag. Efter det åkte jag och Carre hem till Carres moster, Meili. Så fort hon såg mej sprang hon fram till mej och gav mej en stor kram, hon var precis som jag mindes henne från september.
Jag kan säga att miljön i Carres släkt på hans mammas sida är varm och välkomnande. Det är roligt att vistas i deras närhet och allt flyter alltid på. Planerna blir kanske inte alltid som tänt men det gör aldrig något.

Vi hann inte njuta så mycket av det för vi hade bråttom att packa ihop lite kläder och sånt innan hans pappa, Kiur, skulle komma och hämta oss. När han hämtat oss skulle vi ut till landet där Carre vuxit upp.
Efter en stund ropade Kevin att Kiur var framme. Vi gick ner med den lilla packnigen och jag gick långsamt mot bilden.
Ärligt talat var jag rädd för honom och ärligt talat hade jag nog mer respekt för honom än jag haft för någon tidigare, konstigt för Kiur förtjänade det inte!
Till att börja med satte jag mej i bilen i baksätet och Carre öppnade sin pappas bildörr och gav honom en kram.
Den känslan jag fick då vet jag inte hur jag ska beskriva. Jag har aldrig sett en kram med så lite kärlek i sej och jag trodde aldrig att jag skulle se Carre bli så liten i förhållande till någon. Carres respekt för sin pappa, eller ska man säga rädlsa, syntes klart och tydligt, förmodligen mer än Carre velat visa.

Vi började åka och dom första 5 minutrarna pratade Carre och Kiur helt vanligt, men sen bröt det ut i ett högljutt bråk. Jag var tyst hela resan, vågade inte säga något, svarade kort på Carres frågor och tilltal och han visste mycket väl vad som var fel.
Efter ett tag sa Carre att hans pappa sagt att vi skulle sova i olika sängar och det var det hela bråket handlade om.
Herregud dom två kunde verkligen bråka om allt.
Efter ytterligare en stund frågade Carre om jag tyckte att det var lika jobbigt som han tyckte.
Antagligen.
Stackarn, 10 minuter med sin farsa och han hade fått nog. Jag tyckte så synd om både Carre och Kevin.

När vi kom fram till landet visade Carre mej runt. Huset såg ut som en gammeldags fjällstuga och den värmdes upp med eld och ved. Precis som innan elen uppfanns. Otroligt mysig stuga dock, men inte så mycket att göra.

Bara en liten bit ifrån, se sådär kanske 60 meter ifrån stugan, fanns ett lite större hus. Där bodde släktingar till Carre. Det var tydligen Carres farmors lillebror som ägde huset. Det var tyvärr strängt förbjudet för Kiurs båda söner att gå ner dit. Det berodde på ett stort bråk mellan farmodern och hennes yngre bror. Bråket handlade tydligen om landbyten och misstankar. Oerhört löjligt men så var det. Och bråket gick ut över Carre, som faktiskt älskade att vistas i huset, mycket eftersom han vuxit upp tillsammans med en av tjejerna i huser, Lisette. Men Carre hade aldrig brytt sej om att hans pappa inte tillät honom gå dit, han trotsade det och vi gick ner dit. Just då var bara en kvinna hemma med sina tre barn. Medan hon åkte och hämtade Lisette satt vi barnvakt åt hennes barn.
Vi hann vara där i en timme, sen började Kevin sms:a att vi var tvugna att komma hem för Kiur var helt galen.
Vi gick tillbaka så fort vi kunde och när vi kom hem tog Kiur ut Carre i garaget för att snacka med honom.
Dom kom tillbaka en halvtimme senare och då var det dags att äta middag.

Kiur var kanske farlig eller rentav elak, men fan vad duktig han var på att laga mat. Vi åt och efter det hände inte mycket mer.
Det blev lite bråk och sen snackade alla normalt och sen blev det bråk igen. Kiurs fru, Erina, var jävligt duktig på att lägga sej i och alltid stod hon på pappans sida, såklart. Det var synd för utan henns jävla kommentarer hade bråket blivit lite lättare.