Känner att jag måste skriva av mej lite, det brukar ju kunna hjälpa ibland.
Men just nu är jag i och för sej jälvigt tveksam till om det kommer göra det men jag gör ett försök.
Jag kan lixom inte fatta att allt är över. Det går inte, jag får inte in det i min hjärna. Jag läser meingen om och om igen:
Det är slut, det är slut, det är slut, det är slut, det är slut, det är slut..
Men jag fattar fortfarande inte.
Jag känner det men förstår det inte.
Trots att det gått snart ett år sen vi satt och matade fåglarna, drack cola och höll varandra i handen. Vi gick, satte oss, vi gick, satte oss. Hamnade vid stadshuset och sen satte vi oss där och kollade mot den klarblåa himlen.

Det har snart gått ett år sen vi låg i soffan hemma hos Thomas och strulade trots alla människor.
Det har snart gått ett år sen första kyssen och det har snart gått ett år sen vi stod och kollade på båtarna, hans händer var runt mej för att jag inte skulle ramla ner där jag satt på muren, sen gick vi till taco bar. Vi delade på en nacho deluxe och sen börjdade vi diskutera om vi var tillsammans eller inte.

Alla trodde att vi var det, enligt oss var det fel.

Men just där, den dagen, det ögonblicket, pang.

Vi bestämde oss för att från och med tre dagar senare, gå hand i hand och aldrig släppa taget.

Nästan ett år senare släppte vi taget men jag kan fortfarande känna känslan av hans hand, fortfarande känna hur hjärtat slog när jag såg in i hans blåa ögon förta gången och nu känner jag allt starkare än någonsin.

Ibland kunde jag tveka på om han verkligen var rätt för mej, om han verkligen var så bra, kanske var det en inbillning. Jag försökte få kontakt med mitt hjärta, hur kände jag?

Idag vet jag.

Nu vet jag att jag aldrig älskat en människa på det sättet, och jag vet att jag aldrig kommer få känna exakt så igen.

Han var speciell, och han gav mej allt jag behövde och ännu mer.

Till och med det misslyckades jag med