Jag fick ett papper från BUP. Det är rutor som man ska färglägga. Ovanför rutorna står det olika färger som betyder olika saker- känslor.
Jag ska fylla i rutorna tre gånger om dagen, morgon, dag och kväll.
Vid flera tillfällen har jag försökt, men jag känner ingenting. På torsdag, eller var det onsdag? ska jag komma med pappret till "IH" och det kommer vara vitt.

Jag har verkligen försökt, det har jag, men vad känner jag?

Jag är en zombie. Jag är ett skelett som lever men ändå inte. Jag varken äter eller sover men håller mej vaken ändå. Jag tränar utan att svimma och går till skolan. Jag ser en lärare men förstår inte vad hon säger. Jag går hem, jag tänker men vet inte vad jag tänker på. Jag har en fjärdedels hjärta som gör allt för att pumpa ut blod i min halvdöda kropp. Det hjärtast tillhör ingen annan än mina vänner och dom som betyder något för mej.

Och sen alla skälvmordstankar. Jag kan komma hem från min träning, jag brukar må bra av att träna. Jag kan komma hem och sätta mej i soffan.
Jag sitter i soffan nu.
Min senaste bild var hur mamma kommer hem och finner mej i våran svarta soffa. Det är blod överallt. Det brukar det aldrig vara i mina självmord. Vad har jag gjort den här gången? Kniven ligger i min högra hand och på magen ligger min mobil. Den är öppen och med endast en mening på skärmen:
- Säg till honom att jag älskar honom.
Det är allt. Som om han var det viktigaste. Vem försöker jag lura? det är ju tyvärr precis så det är.

Men jag fattar inte hur jag kan. Hur kan man göra så mot sina föräldrar. Okej att ta livet av sej och skita i sina föräldrar och alla som bryr sej om en. Föräldrar, men inte mina. Inte efter allt dom gjort.
Jag blir rädd för mina egna tankar. Hur kan jag sitta och fantisera om hur jag på olika sätt tar livet av mej?

Ni tycker nog att jag är patetisk, men det skiter jag fullständigt i.

Jag önskar att jag kunde se allt som ni gör, att det här bara är för att få uppmärksamhet.
Men vet ni varför jag gör det här egentligen?
Jo, för att det råkar vara ett av få sätt för mej att släppa allt. Dom har sagt på BUP att jag ska skriva. Jag skriver till er och till mej själv. Jag skriver till er som känner som jag, som ser att livet är lyckligare som död än levande. Jag skriver till er för att ni ska veta att ni inte är ensamma, att det finns fler som tänker som ni och att det finns fler som känner som er.
Jag skriver till mej själv för att få bort allt från min hjärna och kanske för att kunna se en skillnad.
Kanske kan jag om ett år se tillabaka på det här och känna att det inte stämmer längre.