Nu är allt skit igen och jag är mer än rådvillig. Jag vet inte vad jag ska göra och vad gör man då?
Jo, man gråter, man gråter, gråter och gråter och tårarna slutar inte rinna hur man än gör.
Man tänker på det som får en att gråta mest och då gråter man ännu mer.
Man tittar och luktar på saker som tillhör, eller som man fått av en person man gråter över.
Så gör jag, och jag ska berätta att det inte hjälper ett skit. Det enda det hjälper med är att man slipper slösa på sminkborttagning.

Jag är trött på att gråta, och jag fattar inte varför jag gör det. Jag börjar gråta för absolut ingenting. Om jag får en kram är det ungefär 90% chans att jag börjar gråta. Jag är trött på det här.
Jag är trött på att vara ledsen hela tiden och jag är trött på att aldrig få skratta. Ingen har sagt att livet ska vara lätt, och det har jag inte trott heller. Men finns det verkligen ingen gräns för hur mycket man ska utsättas för innan allt börjar bli bättre?

Jag vet att jag inte har det värst. Det finns så otroligt många människor som har det så mycket sämre än jag kan föreställa mej. Men samtidigt kan jag inte göra så mycket åt deras problem. just nu sitter jag fast i mina egna och jag vette fan hur jag ska ta mej ur allt.
Jag vet inte ens vad jag vill.
Allt är bara skit