Hej bloggen och alla ni andra.

Nu känner jag att jag bara måste skriva av mej lite. Egentligen hade jag inte tänkt yttra något av det här, men eftersom det pågått under en tid nu och eftersom jag bara mår sämre och sämre av det tänkte jag strunta i vad jag bestämt mej för och bara låta fingrarna vandra över tangenterna och skriva precis allt som dyker upp i huvudet på mej. Läs om du vill, mej kvitta vilket.

Allt handlar om Carre, mina känslor för honom, hans "känslor" för mej, vårat "lyckliga förhållande" och allt som har med den skiten att göra. Ni som läser det här förstår mej utan tvekan. Man träffar en riktigt bra kille. Han är omtänksam, snäll, han ser bra ut, han är omtyckt av alla och har dessutom ett riktigt sinne för humor och sen det där leende som fastnar i huvudet redan första gången man ser det. Man lär känna honom och han visar sej vara ännu bättre än man först trott. Vad händer? jo, man blir kär, grymt förälskad och till en början ser allt riktigt ljust nu.
Man träffas, skrattar, upplever saker tillsammans, han bjuder på mat någonstans, man sitter i boimörkret och håller varandra i handen, plötsligt sitter man på en parkbänk en dag då solen lyser, fåglarna kvittar och alla olyckliga problem verkar vara helt borta. Man siter på bänken håller varandra i handen, kysser varandra och man känner att allt kanske börjar bli mer än bara vänskap. Folk frågar om man är ett par och när frågan kommer upp vill man inget annat än svara ja.
När allt fortsätter likadant är man helt säker på att svaret ganska snart blir ett ja.
Men sen, sen händer något.
Den perfekta killen visar sej plötsligt ha oerhört svårt att visa känslor, eller kanske har han flera tjejer på samma gång, eller man kommer på honom med att ha ett förhållande med en tjej i en annan stad. Han ljuger hela tiden eller plötsligt från ingenstans blev han tydligen inte redo för en relation.

Som så många blir jag drabbad.. igen.
Åter igen får jag vända upp och ner på kudden efter att ha försökt sova i en timme, en timme senare är även den sidan blöt och huvudvärken i full gång. Jag somnar av utmattning, och där när jag sover är det första gången då jag kan tänka tankar som skulle kunna få mej att le om jag vara vaken.
Men som vaken ser jag leendet i huvudet hela tiden, hans leende som redan första gången började bygga upp ett litet beroende.

Vi säger att vi är tillsammans, men ingen av oss är lycklig, han ersätter bilder av mej med bilder på BMWbilar, alla texter han skrivit är plötsligt helt borta. De tre små orden används plötsligt väldigt snålt. Tidigare kunde han kasta dom lite då och då när han hade lust, nu begränas det och ersätts istället med dåliga bortförklaringar, lögner och allmänt skitsnack.

Och trots att jag gråter mej till sömns, och trots att jag ser hans ledsna ansikte som bara vill bort från mej och allt som har med mitt liv att göra, trots allt som får mej att gråta gör jag vad som helst för att se honom le. Jag skulle kunna gå genom eld för att han ska stå mitt emot mej, kolla mej rakt in i ögonen, säga att han älskar mej, le hans speciella leende, en puss på kinden och en lång kram.
Hela tiden gör jag saker för att göra honom glad. När han kom hit igår åkte jag direkt från skolan till centum, köpte cola och choklad till honom, sen åkte jag lika fort till pappa och hämtade några filmer som jag vet att han vill se, och sen ännu snabbare hem till mamma. Sen satte jag honom i soffan och fixade några mackor till honom, eftersom det första han sa var att han var jätte hungrig. Samtidigt satt han och kollade på tv. Allt för att han är sjuk och han anser att jag inte kan visa att jag bryr mej så den här gången tänkte jag verkligen visa att jag bryr mej. När jag kom in med mackorna, filmerna och chokladen, fick jag inte ens ett tack.
Däremot har han tagit bort bilden på oss på msn.
Jag skulle egentligen gått på bio med min bästis, nu när jag tänker efter borde jag kanske ha gjort det istället. Hon uppskattar i alla fall det jag gör.

Jag skrev en lång text om hur mycket han betyder för mej, ingen reaktion från hans sida. Inte ett ord.

Listan på saker jag gör och på saker jag försöker göra är redan ganska lång. Listan på saker han gör som sårar mej är ännu längre. Jag vet inte hur länge till jag kommer orka. Det visar sej väl.