Tiden läker inga sår

Förra inlägget skrevs efter min träning, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara så att det verkligen ger den där sryrkan i texten som gör att man förstår hur jobbigt allt är för mej, det är jätte svårt när man skriver.
Många läser min blogg men jag tror inte att så många är jätte medvetna om min situation men man kan kort och gott säga att under ett halvår har jag blivit nertryckt på olika sätt och nu orkar jag inte mer.
egetnligen borde jag kunna skratta åt det men när jag skrattar kommer tårar i stället jag orkar inte hålla tillbaka längre.
Någon annan gång ska jag berätta allt lite mer detaljerat men just nu tänker jag bara säga att jag har massa problem och nu när jag inte trodde att det kunde bli värre är det just vad det blir.
Igår var jag ju på det där psyksnacket eftersom att skolledningen anser att mitt psyke inte är stabilt och att jag mår så dåligt att dom antalgtigen (det säger dom inte) misstänker att jag kommer begå självmord.
Såpass långt har allt gått nu och jag är inte personen som ger upp men för första gången ska jag bara lägga mej ner och säga att alla som vill att jag ska dö, alla som har kämpat den här terminen har vunnit för nu finns jag inte längre, jag syns och hörs inte som jag en gång gjorde och det har nog dom flesta märkt ink. lärarna på skolan vilket ledde till att skolledningen kuratorer elevvårdspersonal och skolvårdsgrejer drogs in.
När jag satt på det där mötet igår visste jag inte att en ny grej skulle dyka upp bara några timmar senare...

Jag gick till kickboxningen trots att min tå hängde där och bara gjorde ont efter min stukning. Jag var hjälptränare som vanligt och sen när klockan var lite över 21.00 skulle jag hem. Det var efter mitt eget pass och min tränare och en tjej från gruppen höll på med någon judoliknande grej. Sen slutade dom efter ett tag och så hörde jag medan jag tog mina grejer, tränaren berätta att han inte skulle vara där nästa termin. Jag misstänkte att han skulle göra lumpen eller något men det framgick inte exagt i deras lilla samtal. Vad som framgick var att han skulle ha vapen därav drog jag lumpenslutsatsen.
Jag höll tillbaka då och jag höll tillbaka när jag satt på moppen för att köra hem, det ångrar jag lite för hade jag inte gjort det hade jag inte sett ett skit av vägen och förmodligen varit med om en olycka. Om en bild kör på en moppe överlever inte moppedisten vanligtvis och det är väl ungefär precis det jag vill, men jag kom i alla fall hem och när jag kom hem släppte jag allting. Jag grät länge, satt  inlåst på toaletten och grät i en halvtimme sen duschade jag och grät, sen grät jag mej till söms.
Idag har jag haft oerhört svårt att hålla tillbaka, hela tiden är det några tårar som absolut vill ut.  Nu kan jag inte hindra dom längre. Nu har jag fattat att han nog betydde lite mer för mej än vad jag någonsin har fattat. Jag har tränat med honom i 3 år och nästa termin kommer han inte att finnas där, det är som att han är död. Jag vet inte om han någonsin kommer tillbaka men jag vet att jag kommer sakna honom otroligt mycket.
Han är väldigt speciell som person och en väldigt bra tränare. Jag har två tränare till och jag är hjälptränare med alla tre. Men inget är roligare än träningarna på onsdagar med honom. På hjälptränarpasset får jag hålla uppvärmningar, stretching, visa saker ropa upp på slutet och sen går jag runt och tittar så alla gör rätt dessutom är jag hans provdocka där han visar alla grejer på mej d.v.s. slagen och sparkarna. Hjälptränarpassen med dom andra två tärnarna är helt annorlunda. Där står jag på sidan och väntar tills alla börjar köra och sen går jag runt och kollar så alla gör rätt sen är det inget mer. Ganska stor skillnad.

Och nu försvinner han. Han sa alltid att jag såg så trött ut och han såg nog att jag inte mår så bra men det är ingen annan som ser det. Var han än var så tyckte alla om honom och han hade favoriter i alla grupperna och det visade han starkt. jag var väl ingen jättefavorit men han gillade mej och jag tror att han tyckte att det var kul att ha mej som hjälptränare.
Det kommer kännas jätte konstigt att komma nästa termin och se en annan tränare där på onsdagar.
Jag vet inte om jag gråter mest för att han ska sluta eller om jag gråter för allt som har hänt mej den här terminen och att det då skulle vara ett starkt tecken på att jag är helt slut nu. Jag tror att det är mycket för att han slutar. Såfort jag ser eller hör något som påminner om honom blir ögonen blöta. 3 år, shit vad jag kommer sakna honom. Om han ska göra lumpen är han väl borta i 10 månader eller något, det är ändå inte överdrivet hemskt då kanske han kommer tillbaka efter det men om han ska göra något annat kanske han aldrig kommer tillbaka.

Jag tror inte att någon kommer orka läsa allt det här och det begär jag inte heller. men det är sällan någon som undrar hur jag mår eller om det har hänt något eller som bara kan sätta sej ner och lyssna, därför är det här ett bra sätt. Jag är inte rädd för att blotta mitt liv, frågar man mej så har jag inget liv, det jag blottar är egetnligen en en gång levade människas liv, idag har hon ingen energi kvar och blir lätt irriterad, hon har inte sovit mycket på ett halvår och hon går varje dag och tänker på hur hon ska ta självmord. Jag tror inte att någon ens försöker läsa det här men det är fortfarande ett sätt för mej att berätta om hur jag verkligen känner även fast det inte är lika mycket kraft i dom här orden som det hade varit om jag berättade muntligt. Dessutom är det här lika dött som att prata med sej själv men alla som läser det här har på något sätt tagit del av min situation och förhoppningsvis lärt sej hur en människa sakta men säkert blir om man gör en sida på internet om den och skriver massa skit och sen trakasserar den i skolan för det. Hur stark man än är så blir man ändå knäckt tillsut, ingen orkar med det i längden

Tiden läker inga sår den bara smärtstillar lite eller mer som ett plåster.

Jag tror aldrig att man kommer över saker man bara vänjer sej vid att leva med det

Kommentarer


1. Jag gör bloglovin-byten. Skriv en kommentar med vilken siffra du blev så lägger jag till dej med. :)

2. Jag är gärna med i dagens blogg eller veckans blogg tävlingar

3. Glöm inte att man kan gästblogga hos mej och därmed sno mina gulliga läsare.

4. Fråga inte hur jag mår eller vad jag gör om du inte bryr dej tillräckligt mycket för att se att svaren i stort sett alltid är nyligen uppdaterat på bloggen.

Tack för att du tittade in och självklart ses vi väl snart igen? ;)


Skriv några söta rader snäckan:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail: (bara jag ser)

din blogg:

dina söta rader hära då:

Trackback
RSS 2.0