Tittar ni på Paradise hotel? Jag har faktiskt aldrig sett programmet. Jag har väl i stort sett alltid känt till det, men min pappa höll strängt fast i skogs-tv så det var svårt att följa några serier eller såpor när jag var yngre. Btw så har han fortfarande skogs - tv  Men nu finns tv3 och tv4 play så jag kan följa allt jag vill ändå. Jag kollade faktiskt lite på årets säsong idag. Det första jag tänkte var typ, men gud inga snygga killar. Tur att man inte är med. Sen tänkte jag väl att han Samir är en sån där typisk snygg-kille. Killen som alla dregglar efter och ba åååååh han är så jävla sexig.. Fast... jag håller inte med.

Hittade en gammal bild på Tarzan. Här är han när han kom hem till oss, första dagen. Han håller på och bekantar sej med mitt rum och det gick ganska fort.

 

Jag minns när den här bloggen var en öppen dagbok där jag kunde skriva om mina känslor och säga vad jag kände just för stunden. Jag kunde skriva hur mycket jag hatade saker eller hur ledsen jag var över något, jag kunde berätta hur hopplöst allting var och hur mycket jag bara ville försvinna. Det kändes aldrig jobbigt att logga in och skriva vad som just då kom ut. Det blev ett sätt för mej att hantera vardagen. Jag kunde hålla saker inom mej för att sen skriva om det här. Inte många kände till min blogg så även om allt hamnade på internet var jag som anonym.

 

Var inte så naiv och tro att jag har trott att jag faktiskt är anonym. Det är ingen, men bakom en skärm såhär så känner man sej ganska isolerad. Jag har aldrig varit rädd för att mina texter ska hamn i fel händer, tex hos en arbetsagivare. Alla människor känner sej dystra då och då och alla människor går igenom tuffa perioder och om en arbetsgivare inte kan acceptera att jag är en av dom, är det nog ingen människa jag vill ha till arbetsgivare ändå. Jag tycker att man har rätt som människa att bearbeta vad man är med om på sitt eget sätt. Jag har gillat att skriva för människor någonstans i Sverige. Jag har tyckt och mått bättre att av skriva av mej, låtit människor läsa och kommentera och därefter kunnat ha mailkontakt med vissa för att höra deras historier.

Många har sagt till mej att jag borde ha en fysisk dagbok istället. Men jag har inte ens orkat kommentera det. Det är inte ens i närheten av samma sak som den här bloggen. Jag förstår inte ens varför jag ska behöva förklara varför. Så jag skiter i det.

 

Jag vill inte säga att jag saknar tiden då den här bloggen var ingenting för det vore samma sak som att sakna sorg, ensamhet, förtvivlan, mörker och saknad. Men vad jag har insett är att jag saknar att få ha allt det där jag alltid drömt om. Jag har insett att jag fortfarande till stor del lever i det mörker jag skrivit så mycket om. Skillnaden är att jag har lärt mej att jag inte längre kan skriva om det. Jag har lärt mej att hålla det inom mej och prata med vissa personer om det. Jag har börjat förstå att det är så mitt liv ser ut. Jag är destruktiv, olycklig, omotiverad, trasig, vilsen och har ingen aning om hur jag ska vända det. Jag vill inte ha någon hjälp, jag vill inte klara det själv. Jag har tappat allt vad vilja och motivation heter. Det är väldigt sällan jag faktiskt vill något längre. Då och då pressar jag fram någon vilja för att människor i min omgivning ska fortsätta tro att jag är lycklig. När jag väl uppnår det jag sagt att jag strävar efter är jag inte glad, inte tillfredsställd, inte lättad, känner ingen ro och vill helt av allt bara därifrån till att fortsätta vilja ingenting.

Jag har accepterat att det är sån jag är. Jag har accepterat att jag får mina glada stunder men att jag större delen av tiden är dämpad, orkeslös, viljeslös, vilsen och deppig. Jag har accepterat att människor i min omgivning inte förstår hur man kan vilja leva så och dom vill hjälpa mej. Jag har accepterat jag själv inte vill leva så men att jag inte har någon ork eller lust att ändra på det eller låta andra försöka hjälpa mej.

Jag tycker att det är jobbigt att prata om det och på samma sätt hatar jag att hålla allt inom mej. Jag är svag. Jag har aldrig varit svag, alltid varit stark alltid orkar kämpa.

Jag börjar tappa greppet. Så många år har gått, smärta, kramp, ångest.

 

Sanningen är den att jag är trött. Jag ser inte värdet i att kämpa vidare. På senare tid finner jag ofta mej själv fantiserandes om döden. Att slippa allt det här. Jag kan inte längre se vad som är så lyckligt i livet att jag borde kämpa för det. Det är så mycket lättare att bara följa efter på avstånd som jag gör, tills allt är över. Men det är förbannat långt kvar.

Jag fantiserar ofta om att förkorta tiden, att strunta i att försöka bli någon, göra något bra av min tillvaro, göra alla i min omgivning tillfreds och så vidare. Det jag vill då?

 

Men sanningen är jag inte vågar. Det spelar ingen roll hur långt ner i smutsen jag är och hur mycket längre ner jag kommer att komma. Det spelar ingen roll hur mörkt och kallt allt är, hur ensam jag är, hur svag jag är och hur otroligt lite jag vill fortsätta att finnas. Jag kommer aldrig våga ta steget att döda mej själv. På vissa sätt kan man väl säga att jag redan gjort allt som står i min makt för att förgöra mej själv. Jag vänder mej hela tiden med ryggen mot allt och alla, jag fortsätter att fantisera om att sluta finnas och att jag inte orkar eller har lust att ta tag i mitt liv, eller låta andra göra det.

Jag är den enda som håller i pinnen, jag är den enda som kan förändra allt och jag är den enda som inte har någon lust, ork eller vilja att göra det.

 

Igår gjorde jag och snubben en beställning från Gymgrossisten. Han gillar ju såklart sidan massor men själv tycker jag typ att den är läskig och beställer hellre från gymvaruhuset typ.  Men igår blev det gymgrossisten för att dom faktiskt har en del riktigt bra grejer som andra ställen inte ens har i närheten av.
På tal om grejer andra inte alls har så är Norges utbud på gymgrossiten helt värdelöst jämfört med Sveriges. I Norge kanske man kollar allt innan man börjar sälja det, vilket i och för sej låter konstigt för jag trodde att allt shippades från samma ställe. Jag har ingen aning men sitter väl på lite olika teorier kanske.

 

Hur som helst blev vi tvungna att beställa till Sverige.  Såhär i efterhand kom jag på att det kanske skulle varit smart att kolla upp om grejerna skickades till Norge, jag gjorde aldrig det.  När snubben sa att Norge inte hade så mycket förutsatte jag väl att han hade kollat upp det här men det skulle inte förvåna mej och våra grejer tar värsta omvägen nu

 

 

 

 

 

 

Idag är jag på superbra humör. Det är hela 14 grader ute (!) snubben är på intervju och jag glassar med en cola zero på Max. 

När jag kommer hem ska jag baka proteinbars tror jag. Sen blir det gym lite senare . Åh vilken underbar dag 

Ni är några som har frågat vad jag heter på Instagram. Jag antar att ni redan provat stuumpan.  Jag hette faktiskt det först, tills alldeles nyligen då jag bytte till thebrattie.

 

Jag har aldrig riktigt fattat det där med att byta skal på luren hela tiden. Det känns som att folk gör det hela tiden. Det kanske har att göra med att man så ofta tar bilder i spegeln, who knows. Jag har i alla fall alltid sagt att jag tycker att det är 90-tal att byta skal. Ni vet på gamla goda tiden när man hade en Nokia som man kunde byta skal på. Åh vad roligt det var. Nu tycker jag att det är rätt löjligt fast jag är nog rätt ensam om det.  Det finns ju sååå många miljarder skal att välja mellan. Jag har börjat titta på mitt trasiga skal och böjar sakta inse att jag borde skaffa ett nytt.  Men hur ska jag orka ta mej in i denna skaldjungel. Jag vet att jag kommer köra vidare på mitt trasiga skal ett bra tag till, men en vacker dag kanske jag av en slump springer på ett fint rosa skal.

 

 

Hej