Helvetesnatt

Nu är vi hemma på hotellet igjen. Det har varit en ganska lång dag här i Budapest.  Synd bara att jag mår så himla dåligt för det hade varit kul att utforska nattlivet också  Men men, mår man dåligt så gör man.

Det är faktiskt inte så konstigt att jag mår dåligt för vi har haft det riktigt tufft under senaste resan.
När vi skulle lämna Ljubliana skulle tåget gå 23.55 men det blev försenat och tiden bara gick och gick. Vi insåg efter ett tag att vi förmodligen skulle missa tåget vi skulle ta från Österrike klockan 4.30. Kul att sitta fast där då, tänkte vi. Men vi bestämde oss för att ta en sak i taget och till en början försöka komma med tåget från Slovenien i alla fall.
Det var lättare sagt än gjort.
 
När tåget äntligen kom, var det extremt mycket folk som skulle på och extremt mycket folk som redan var på så det tog extremt lång tid att organisera allt. Det slutade med att några få, inklusive oss, inte fick någonstans att sitta. Vid det här laget var jag så trött att jag knappt kunde stå upp. Vi hade haft en så himla lång dag och jag hade varit trött redan sedan tidigt på dagen. Vi hade ju upptäckt Zagreb hela dagen, för att sen ta oss till Ljubliana senare och efter det försöka ta oss vidare till Budapest. Så ja, man kan verkligen säga att det hade varit en lååång dag och dessutom med en liten baksmälla inkluderad.
När fick fick veta att vi skulle behöva stå upp i 4 timmar tills det var dags att byta tåg i Salzburg, höll jag på att  bryta i hop. Jag satte mej på golvet och försökte mest bara hålla humöret uppe så gott det gick. Pontus höll på att gå i taket och efter en bra stund var det som om någon plötsligt tyckte synd om oss. Jag satt där och såg eländig ut på golvet utanför en i stort sett tom kupé, som tydligen var reserverd för personalen, när en av konduktörerna kom och hämtade oss. Han visade oss fram till vagnen längst fram och där satt det i stort sett 2 personer i varje kupé. Skandal, tyckte jag på många sätt, när det finns plats för 6.
 
Vi delade med två tjejer som var på väg till München. Dom var lika besvikna som oss, eftesom dom också skulle missa det tåg dom skulle byta till. Vi snackade inte mycket mer än så, utan deckade alla 4 ganska fort.
Jag sov inge vidare, utan vaknade flera gånger. Kroppen värkte och huvudet skrek åt mej att sova ordentligt. Jag somnade om, och kanske snart blev jag väckt igjen. En konduktör slet upp dörren till kupén och sa något om att vi skulle hoppa av och nästa tåg stod inne på andra sidan perrongen.
Klockan måste varit runt 3 - 4 på morgonen och mitt huvud kändes tungt och luddigt. Vi traskade rakt över perrongen och in i nästa tåg.
Som tur var hittade vi en kupé ganska fort. Det var bara två personer i den, varav en låg över dom tre sätena pp ena sidan och låtsades sova typ.. förmodligen för att slippa dela med sej plats. Den andra låg och sov över dom tre sätena på andra sidan men hon vaknade i alla fall tillslut och satte sej upp.
Vi slog oss ner bredvid henne och snart sov jag igen. Tjejen som vi delade plats med verkade riktigt sjuk. Hon skakade konstant, snörvlade och jämrade sej som man gör när hela kroppen vill lägga av. Det var dessutom extremt kallt i kupén så varför jag är sjuk nu är kanske inte helt svårt att förstå.
Här blev det inte heller så många timmars sömn och när vi tillslut kom till Salzburg runt 6 på morgonen, hade jag börjat tappa greppet om vad som var dröm och vad som var verklighet,
 
I väntrummet somnade jag igen och jag kan inte minnas när jag sov så tungt sist. Det var som om jag hade varit vaken i flera dygn och sen hamnat i en stor underbar säng. Egentligen låg jag på golvet och vilade huvudet i Pontus knä, men just då kunde det inte bli mycket bättre. Tyvärr varade det inte länge. Jag fick sova en kort stund och sen var det dags för nästa tåg. Tåget som skulle ta oss till Budapest var ganska bekvämt, men att sova sittandes och vakna 4 -5 gånger i timmen, gör en inge vidre utvilad.
Dessutom var tåget som alltid kallt.
När jag tänker tillbaka på denna helvetesnatt förstår jag att jag blev krasslig. Vi har haft många konstiga nätter med lite sömn under den här resan, men den här var riktigt jobbigt på ett nytt sätt. Jag fick verklien pröva mitt psyke på en ny nivå. Jag minns hur lite värd jag kände mej när jag i början sjönk ner på golvet och personalen hoppade över mina uppböjda knän, som om jag var en liten parsit dom helst ville bli av med. Det kändes förjävligt. Jag kände mej ensam och hjälplös på något sätt.
 
Som sagt, när man tågluffar får man vara beredd på att många nätter blir sömnlösa om man tar nattåg. Det är både spännande och jobbigt, men jag tycker att det är lite det som är grejen med den här sortens resa. Men man får inte glömma att sätta en gräns för hur långt man vill gå.
 
 

Kommentarer


1. Jag gör bloglovin-byten. Skriv en kommentar med vilken siffra du blev så lägger jag till dej med. :)

2. Jag är gärna med i dagens blogg eller veckans blogg tävlingar

3. Glöm inte att man kan gästblogga hos mej och därmed sno mina gulliga läsare.

4. Fråga inte hur jag mår eller vad jag gör om du inte bryr dej tillräckligt mycket för att se att svaren i stort sett alltid är nyligen uppdaterat på bloggen.

Tack för att du tittade in och självklart ses vi väl snart igen? ;)


Skriv några söta rader snäckan:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail: (bara jag ser)

din blogg:

dina söta rader hära då:

Trackback
RSS 2.0