Det fanns en enda person som gjorde att jag ville fortsätta leva. Det var hon.
Hon fanns alltid där när man behövde henne, hon var alltid glad och man kunde lita på henne. Jag gav henne allt och utan henne hade jag inte överlevt alla svåra och hårda tider. För när livet var som värst fanns hon alltid där. Hon stöttade och tröstade mej alltid, när alla gick kunde hon stå ensam kvar för att vara den enda att stötta mej. Så varför detta öde? Förtjänade vi det? Var det helt enkelt inte meningen att vi skulle träffas och leva lyckliga tillsammans förevigt?
Utan henne var jag ingen alls, det var hon som fick mej att vilja leva. Allt vi gjorde, våra minnen, allt var så oförglömligt. Vi var bästa vänner, trots att hon kunde valt vem som helst istället för mej.
Jag kan fortfarande se allt framför mej, hur det som inte fick inträffa, inträffade.

Först var jag ingen, sen träffade jag henne, då blev jag någon, sen gick allt åt helvete och nu är jag ingen igen. Allt gick så snabbt, för snabbt.

Det fanns en nackdel med alltihop. Hennes pappa slog henne så förbannat mycket. Hon måste varit världens mest oskyldiga människa och trots det fick hon dag efter dag gång på gång genomlida hans ändlösa terror. Det är sant, det tog aldrig slut. Det bara fortsatte och forrtsatte. Jag ville hjälpa henne men vad kunde jag göra?

Så här i efter hand ångrar jag mej för jävligt. Jag kunde gjort något, jag kunde gjort mer än någon annan, jag som skulle föreställa hennes bästa vän.
Men hon fortsatte att le. Hennes leende försvan aldrig, det fanns alltid där. Men jag tror att hon grät hav i sin ensamhet, men  hon visade det aldrig, hon visade sej aldrig svag, varför?
Och jag som skulle föreställa hennes bästa vän fanns aldrig där för henne. Jag trodde att jag gjorde henne lycklig men hon sa det aldrig.
Hon var lyckan i mitt liv, nu finns det inte längre någon lycka. Vi gjorde allt tillsammans, nu gör jag allt alldeles ensam.
Det hade inte behövt sluta såhär. Jag fäller en tår bara av tanken.

En dag gick hennes pappa för långt. Hon kom hem efter skolan. Hon var glad, precis som hon brukar vara. Hon nynade på en sång hon sjungit på musiklektionen samma dag. Hon anade inget ont när hon hoppade in i hallen, slängde ifrån sej väskan åt sidan och stängde igen ytterdörren för sista gången.
Han var redo. Han hade planerat det länge men aldrig fått tillfälle. Mammans plötsliga försvinnande hade tagit hårt på honom. Hon var hans enda ljus i livet.
Hon hade bara stuckit. Det var tydligen någon snygg italienare. Hon lämnade allt, huset, sin man, dottern och hela sitt liv för ett nytt i Italien.

Han hade aldrig tyckt om sin dotter. Han såg aldrig något speciellt i henne. Enda anledning till att hon ens blivit född var för att hennes idiotiska mamma tydligen inte var nöjd med ett liv tillsammans med bara honom, hon behövde tydligen något mer.
Han hade föreslagit att de skulle köpa en hundvalp, men när hon inte nappat på det hade han erbjudit en gård med höns, kor, hästar, grisar och hundar. När hon inte ville ha det heller verkade det bara finnas en utväg och det var att dras med ett äckligt litet barn.
Redan när han såg sin dotter efter förlossningen kände han ett hat, och när mamman stuckit till Italien fanns det ingen anledning att ha dottern kvar.
Äntligen skulle han bli av med det som förföljt honom så länge han kunnat minnas.
Hon såg honom först när hon fått av sej ena skon. Han såg sliten ut, inte helt nykter, håret var rufsigt och kläderna hängde slarvigt på.
Hon tittade på honom. Han visade in henne till sitt sovrum där allt skulle ske.
Sen började han slå henne, till en början med öppna händer. Hon vek sej inte, utan tittade bara med iskall blick på honom. Det hade hon aldrig gjort tidigare. Detta gjorde att pappan blev så frustrerad att han höjde styrkan på slagen mycket mer än han brukar. Han började slå med knytnävarna och tillslut föll hon bakåt och sjönk ihop i hans säng. Hon blödde lite men det var inte så farligt än. Han slet upp henne ur sängen och höll i henne med ett hårt grepp med ena anden samtidigt som han slog omväxlande med den anda.
Tillslut släppte han hennes livlösa kropp och anades ut. Han var anfådd och svetten rann i pappan. Han tittade på sin dotter som låg ihopsjunken på sängen. Hon såg mycket mindre ut nu och hennes leende var borta.

Det dröjde inte länge innan det spreds att en flicka blivit mördad, men man visste inte vem som utfört mordet eller hur många som var inblandade.
Jag visste men jag sa aldrig något, varför?
Hennes pappa flydde och ingen visste vart han tog vägen. Jag var nog den enda som visste säkert att han var skyldig.

Jag står vid kanten av klippan. Det kanske aldrig var meningen att vi skulle leva hela livet tillsammans, men det har heller aldrig varit meningen att jag ska leva ensam.
Ytterligare en tår letar sej ner längst min kind.
Jag gör det för dej, tänker jag och ser min väns lyckliga ansikte framför mej.
Jag hoppar och hennes leende blir det sista jag ser...