Väldigt ofta frågar ni killar om jag är öppen för ett förhållande. Ibland funderar jag på varför ni frågar det.

För det första ska ni vara väl medvetna om att ni inte frågar vem som helst. Jag har ett värde och den här bloggen drivs av en människa inte en sak. Jag är ingen sexleksak och jag är lite för smart för att gå med på att utnyttjas hur som helst. Jag kanske ser ut, eller verkar vara en dum, blond brud som inte greppar ett smack.
Sanningen är att dom som inte greppar är ni.

Jag får frågan om jag är öppen för ett förhållande på msn.. how romantic is that?
Magpumpa mej... PLEEASE. Ni är jättesöta, men jag är värd något bättre.

Om jag svarar ja, vad säger ni då?
Om jag svarar nej, tar ni nästa tjej på listan då?

Jag är ledsen men jag är lite för skeptisk. Många av er där ute är säkert jättefina killar, men ingen av er verkar klara av att bevisa det. Om ni inte kan bevisa det är ni, tyvärr, för mej allt annat än fina killar. Jag har träffat för många svin. Tyvärr blir fina killar drabbade - kollektiv bestraffning, den hemska metoden.
Vad vill ni att jag ska säga?

Jag kan inte annat än vara ärlig.

Att ha pojkvän kan vara jättemysigt... observera KAN. Men just nu har jag ingen tid, ingen ork och ingen lust att dadda med snubbar. Dom kräver för mycket och om man glömmer att tillfredställa dom tillräckligt, eller är sur en dag för mycket, eller tjatar om någon skitgrej kan man ge sej fan på att man blir dumpad eller att snubben är otrogen.
- Nej tack.

Jag vill resa, träffa människor, begå misstag, lära mej, sväva, leva livet och inte glömma mej själv och mitt värde för en dag.
Killar förstör för mycket.
Hittills har mina förhållanden gett mej mer tårar än skratt, jag är ledsen men jag gör inte om det misstaget igen.

                                  

En dag kanske det dyker upp en kille dom faktiskt bestämmer sej för att kämpa för mej. Det låter som en dröm, förmodligen är det det. Men om han skulle komma bangar jag inte en sekund om han är värd mej.