Ångest
Ja det är en sån kväll ikväll. Ni som läst min blogg ett tag känner igen det. Ångesten sköljer över mej som vattenfall just nu. Ni som följt mitt liv ett tag vet att jag brukar ha dystra kvällar ibland. Då slänger jag ur mej allt jag behöver och sen skriver jag ett hyfsat glatt inlägg för att släta över allt.
Jag vet inte vad det är med mej ikväll. Kanske är det en kombination, en kombination av en grym trötthet, en film jag såg och att en tjej i min omgivning inte mår så bra just nu.
Överallt finns det människor som mår dåligt, men vissa berör mej extra. Hon är glad, rolig, skrattar mycket faktum är att jag ser mej själv som liten i henne. Otroligt mycket! Hon är en kopia av mej som 6-åring. Jag var energisk, glad, rolig och otroligt speciell. Denna speciella människa har råkat ut för något jag hoppas att jag aldrig får vara med om, inte på det sättet.
Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag lider med henne. Att se en så underbar person råka ut för något så tragiskt och veta att man är totalt maktlös, man kan inte göra någonting åt saken, det tär på en. Det tär på människor som mej, sånna som bryr sej förbannat mycket om andra människor men sällan får något tillbaka, man mår inte dåligt av att inte få något tillbaka men man mår otroligt dåligt när man inser att man inte besitter krafter som krävs för att hjälpa människor i vissa situationer. Jag skulle vilja kalla det sjukt, för det är precis vad det är. Aldrig har jag brytt mej om mej själv så mycket som jag bryr mej om andra, och ändå blir jag kallad egoist inte bara en, utan två och möjligen tre gånger för mycket per år. Det är skrämmande.
Vad som är precis lika skrämmande är hur världen ser ut och hur maktlösa vi människor egentligen är. Vi kan göra mycket, men i vissa situationer blir vi tomhänta och kan inte annat än stå och se på. Det är det jag gör just nu och det gör mej så jävla illa. Jag vill inte se på, jag vill göra något! Jag vill få människor att se ljuset igen.
Jag kanske borde försöka sova. Kanske borde jag se en komedi.. jag behöver få komma på andra tankar. Jag vet redan att jag inte kan göra något, jag kan bara finnas där som en god medmänniska. Jag kan stå där, beredd på att få hjälpa till.
Hela tanken gör mej nedstämd. Varför är välrden så jävla hård? Varför tvingas vissa gå igenom så vidriga saker, och varför gör vissa det helt ensamma?
Varför bryr jag mej så fruktansvärt mycket om alla andra, när alla andra vände mej ryggen när jag skrek efter hjälp?
Jag vet inte vad det är med mej ikväll. Kanske är det en kombination, en kombination av en grym trötthet, en film jag såg och att en tjej i min omgivning inte mår så bra just nu.
Överallt finns det människor som mår dåligt, men vissa berör mej extra. Hon är glad, rolig, skrattar mycket faktum är att jag ser mej själv som liten i henne. Otroligt mycket! Hon är en kopia av mej som 6-åring. Jag var energisk, glad, rolig och otroligt speciell. Denna speciella människa har råkat ut för något jag hoppas att jag aldrig får vara med om, inte på det sättet.
Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag lider med henne. Att se en så underbar person råka ut för något så tragiskt och veta att man är totalt maktlös, man kan inte göra någonting åt saken, det tär på en. Det tär på människor som mej, sånna som bryr sej förbannat mycket om andra människor men sällan får något tillbaka, man mår inte dåligt av att inte få något tillbaka men man mår otroligt dåligt när man inser att man inte besitter krafter som krävs för att hjälpa människor i vissa situationer. Jag skulle vilja kalla det sjukt, för det är precis vad det är. Aldrig har jag brytt mej om mej själv så mycket som jag bryr mej om andra, och ändå blir jag kallad egoist inte bara en, utan två och möjligen tre gånger för mycket per år. Det är skrämmande.
Vad som är precis lika skrämmande är hur världen ser ut och hur maktlösa vi människor egentligen är. Vi kan göra mycket, men i vissa situationer blir vi tomhänta och kan inte annat än stå och se på. Det är det jag gör just nu och det gör mej så jävla illa. Jag vill inte se på, jag vill göra något! Jag vill få människor att se ljuset igen.
Jag kanske borde försöka sova. Kanske borde jag se en komedi.. jag behöver få komma på andra tankar. Jag vet redan att jag inte kan göra något, jag kan bara finnas där som en god medmänniska. Jag kan stå där, beredd på att få hjälpa till.
Hela tanken gör mej nedstämd. Varför är välrden så jävla hård? Varför tvingas vissa gå igenom så vidriga saker, och varför gör vissa det helt ensamma?
Varför bryr jag mej så fruktansvärt mycket om alla andra, när alla andra vände mej ryggen när jag skrek efter hjälp?
Kommentarer
1. Jag gör bloglovin-byten. Skriv en kommentar med vilken siffra du blev så lägger jag till dej med. :)
2. Jag är gärna med i dagens blogg eller veckans blogg tävlingar
3. Glöm inte att man kan gästblogga hos mej och därmed sno mina gulliga läsare.
4. Fråga inte hur jag mår eller vad jag gör om du inte bryr dej tillräckligt mycket för att se att svaren i stort sett alltid är nyligen uppdaterat på bloggen.
Tack för att du tittade in och självklart ses vi väl snart igen? ;)
1. Jag gör bloglovin-byten. Skriv en kommentar med vilken siffra du blev så lägger jag till dej med. :)
2. Jag är gärna med i dagens blogg eller veckans blogg tävlingar
3. Glöm inte att man kan gästblogga hos mej och därmed sno mina gulliga läsare.
4. Fråga inte hur jag mår eller vad jag gör om du inte bryr dej tillräckligt mycket för att se att svaren i stort sett alltid är nyligen uppdaterat på bloggen.
Tack för att du tittade in och självklart ses vi väl snart igen? ;)
Trackback
