Såg Sebbe igår...



Filmen handlar om 15-åriga Sebbe som tidigt lär sej livets hårda skola. Han bor rätt fattigt tillsammans med sin halvt alkoholiserade mamma. Mammans psykiska tillstånd gör att Sebbe får sköta det mesta i hushållet. Sebbes pappa är död och det gör att ekonomin är mycket dålig. Det hela påverkar Sebbe, självklart, mycket negativt och frånvaron i skolan ökar. Och som om inte allt kunde bli värre blir Sebbe mobbad i skolan, till synes utan anledning...

Det är en av dom hemskaste filmerna jag någonsin sett.
Jag har tidigare sagt att jag inte är någon snyftare. Micke och Molle fick mej att gråta, en annan film osm jag inte vet vad den heter framkallade en tår. Det var flera år sen och sen dess har ingen film fått mej att gråta, inte en enda! Sen såg jag A walk to remember. När jag skrev om den filmen nämnde jag att den fick mej att gråta, som ett jävla barn.

Sebbe kniper andraplatsen. Det finns inget som berör mej värre än att se hur barn far illa hemma. Jag har sett så mycket av det i verkliga livet och jag mår lika dåligt varje gång. Jag vill bara skänka mina föräldrar till alla barn som behöver trygghet och värme. Ibland skäms jag nästan över att jag haft en olagligt bra barndom. Mina föräldrar är inte perfekta människor, det är inga, men jag har aldrig varken sett eller hört om föräldrar som gjort mer för sina barn än vad mina har gjort.

När jag såg Sebbe ville jag bara kliva in i skärmen och säga att han kan bo hos mej. Och ja.. jag måste erkänna..
Det finns en, otroligt stark, scen som berörde mej och fick mej att må riktigt dåligt.
Den scenen tog ett hav av tårar.

Se filmen, den berör, den får en att tänka och den är otroligt bra gjord.
Det ger en riktigt bra inblick i vissa människors verkligheter, för alla som är blinda, för alla som ser men inte vill se och för alla som ser men inte bryr sej.