Jag tänkte på en grej. Det här med kärlek.
Undrar om inte det bara rakt av är en jävla inbillning. Man träffar en person som man känner lite extra för. Ja men vad fan det kan man ju göra med vem som helst, jag menar alla människor är ju olika.
När man sen har träffat den personen, som man sen börjar känna lite extra för och som man sen börjar umgås med lite mer än vad man umgås med andra, det är då jag tror att den så kllade inbillningen sätter igång.

Ja man blir tillsammans och bla bla bla... ååh så romantiskt. Allting är så förbannat romantiskt i början. Efter det är man bara, sen händer inget mer, eller?

Vissa har ju sina livliga förhållanden, så som jag hade till exempel. Oj vad vi for runt och gjorde grejer. Det fanns ju dom som bara satt hemma och glodde på film och mönglade i sej chips tillsammans, är det det man kallar för kärlek så har jag verkligen fått hela begreppet om bakfoten!

Nej, kärlek för mej har hela tiden varit den känslan som gör att man känner att man gå genom eld för en viss person. Man gör allt för att se den le och allt för att den ska säga att den älskar en. Kärlek för mej är att ge och ta, man kan ge men känna att man har fått så oerhört mycket mer än det man gav. När man känner sej lycklig med en person oavsett vad man gör. När man kan se ett bråk som ett sätt att lära känna varandra på ett nytt sätt och sen kunna se det positiva ur bråket. När man vill och gör allt för att lära känna den andra personen och man är beredd att svika hela sitt tidigare liv för att ge den personen allt.
Ja, det är väl en kort analys av min syn på kärlek.

Men någonstans i hela det där vimlet av känslor och hormoner hit och dit tror jag att den där så kallade inbillningen skapas. Plötsligt börjar man snacka skit om att man inte kan leva utan varandra.
Vad i helvete är det för jävla bullshit.
Man vill kanske inte leva utan varandra, men det är en helt annan sak.
Det där är en inbillning på hög nivå. Jag tror att den riktiga kärleken...
Nej helt ärligt, jag vet inte vad jag tror. Jag bara svamlar. Kanske för att jag är sårad.

Jag är inte emot kärlek, jag är emot konsekvenserna av kärlek. Det är underhållande när det pågår och sexet brukar ju vara förjävla underbart när man har lärt känna varandra och vet vad den andra gillar och så vidare. Men det är fan ingen lögn att dom flesta förhållandena tar slut, förr eller senare. Så var det roliga över.

Ändå gör man samma sak om och om igen, ska vi kalla det misstag?
Nej det är nog fel benämning, för sexet är ju fortfarande bra. Jag blinkar lite med ena ögat. Jag har sagt att ni ska ta mina texter med en nypa salt.

Herregud vilken kärleksdödare jag blev precis. Ni som har ett förhållande kommer antagligen inte bränna det för den här texten... och det är ju bra..
Men den dagen ni blir sårade vet ni att jag hade rätt. Ni blir sårade. Säg att du har varit tillsammans med en och samma person i 5 år. Säg att du lyckas komma över en på 4 veckor. Var det äkta kärlek? Knappast!

Det var en inbillning

Herregud jag är galen.. Oh I'm so proud of myshelf