Det var år 1948 en kall decembernatt. Överallt lös små lyktor utanför alla små hus. Snöflingorna föll lätt och snart var julen här. Jag var lika förhoppningsfull som alltid. Men hur skulle jag någonsinn kunna veta vad som skulle hända? Allt gick så fort, plötsligt var olyckan bara där! Hur kunde detta hända? och så nära jul och allt. Jag hade planerat allt. Kompisarnas julklappar var klara. Jag var så nöjd med det jag hade gjort. Varje kväll gick jag och la mig med ett leende på läpparna. Men en kväll var det den sista gången jag skulle lägga mig med ett leende på läpparna. Sen dess har tårarna rullat ner för kinderna varje kväll. Då kommer allt tillbaka, alla känslor och alla minnen. Det var den 19 december allt hände. Jag hade varit med och pyntat granen och var extra glad den kvällen. Vi var alltid lite tidigare, vi ville ha det så, vi ville att julen skulle komma på en gång. De flesta tyckte att det var lite fint att gå förbi vårat hus när granen stod så vackert klädd vid fönstret. Min lillebror gick in till sitt rum. han var tre år yngre än jag och borde egentligen ha lagt sig tidigare än jag. Men den dagen man pyntar granen är alltid lite speciell för vår familj så då får alla vara uppe. Min lillebror var helt slut när det var dags att sova. Mamma och pappa var glada för att vi var glada. De drack varsin kopp te innan de gick och la sig. Innan de gick in i sitt sovrum tittade de till både mig och min lillebror. Båda sov djupt. Några timmar senare vaknade jag av ett högt tjut. När mamma och pappa hade druckit te hade de tänt ljus. Båda hade trott att den andra släckt de men så var det ju inte. Jag satte mig upp i sängen, jag kunde se ett ljus som dansade upp och ner på min dörr. Ljusen i köket hade spridit sig otroligt fort. De hade dragit sig mot gardinerna och sen vidare mot trät. Jag gick upp och tittade. Föst då förstod jag att hela familjen strävade i livsfara. Jag rusade in till mamma och pappa. Tillsammans rusade vi ut. När vi kom ut såg mamma och pappa till att jag mådde bra och var oskadd. Men sen skulle de gå vidare till lillebror. LILLEBROR! Han var kvar där inne. Mamma rusade in igen för att hämta honom Pappa försökte hejda henne men det var omöjligt. Hon var helt hysterisk. Pappa sprang inte efter. När vi stått ute i kylan och väntat ett tag började pappa bli otålig. Tillslut sprang han in. Innan han sprang in sa han åt mig att vänta och lovade att komma tillbaka. Sen gav han mig en kram och sprang in i huset för att hitta mamma och min lillebror. Jag tror att jag var för liten för att förstå att det var för farligt för att gå in. Huset kunde rasa i hop när som helst. Det var knappt något kvar av det. Jag borde ha förstått att pappa inte skulle kunna hålla sitt löfte. Varken mamma, pappa eller lillebror kom ut. Efter ytterligare ett tag hördes syrener. Brandbilen var på väg.

Även fast pappa inte kunde hålla sitt löfte skulle jag bestämt hålla mitt. Jag sa att jag skulle vänta och gick därför inte in. Det ågrar jag nu. Jag skulle ha gått in när jag hade chansen. Nu är jag föräldrarlös. Jag bor på gatan. Skolan struntar jag i helt. Vad ska jag ha den till? mitt liv är ändå förstört. Jag skulle dött med min familj. Jag svek dem. Vi var en familj, jag skulle följt dem, men det gjorde jag inte och nu är jag här. Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Jag bara väntar på att någon ska ta mig till ett barnhem och där ska jag få vänta tills en elak tant och farbror på 50 år kommer och hämtar mig. Det är inte konstigt att jag gråter på kvällarna när jag har sånna här tankar. När man häldre vill dö än att leva då mår man nog inte bra...