Ibland kastas jag tillbaka till händelser från mitt dystra förflutna. Det är oftast samma händelser och jag blir alltid ganska nedstämd när jag går där i min bubbla och ser allt spelas upp framför mej. Jag önskar att jag hade gjort annorlunda, tänkt annorlunda och förstått mer än vad jag gjorde.

 

Jag tror att dessa händelser finns kvar i mej för att jag aldrig riktig bearbetat dom. Jag har aldrig berättat om dom för någon, förmodligen inte ens för min mamma. Jag tror att jag skäms, jag känner mej dum och jag känner skam för att jag satt mej i dom situationerna jag ibland gjort. Jag tycker att jag borde vetat bättre, eller att jag åtminstone kunnat räknat ut hur det hela skulle sluta. Men det gjorde jag inte. Som den fula ankungen har jag stått där med byxorna nere och fått skämmas. Skämmas för små misstag jag begått på grund av min egen oförmåga att se att ondskan alltid stått runt hörnet.

 

Jag går i 9:an igen och det är dags för den stora dansen på Nalen. 9:ornas stora dans. Varje år arrangerades denna stora tillställning för 9:orna i olika skolor. Det var som en stor bal där alla var uppklädda och det dansades både vals och bugg. På många sätt har jag alltid tyckt att det är lite larvigt. 15-åringar är på tog för unga för att kunna leverera på en sån typ av tillställning och dessutom blir det ofta problem med alkohol.

Dessa problem var dock inga av mina problem.

 

Ett par veckor innan det var dags för den stora dansen på Nalen skulle det såklart övas. 2 klasser åt gången samlades i gymnastiksalen och där skulle det dansas både bugg och vals tills man kunde det ordentligt. Våran skola skulle minsann inte vara sämst, vi skulle visa upp oss med stolthet. Vi från våran skola, vi är minsann extremt bra på att dansa. Eleverna brydde sej inte något vidare men dom flesta deltog i alla fall under lektionerna. 

Dans i plugget var ju alltid ganska genant. Ända sedan mellanstadiet hade man hatat just dom idrottslektionerna. Man höll varandra med lillfingrarna när man oengagerat dansade bugg och idrottsläraren gapade på killarna att dom skulle hålla sina damer ordentligt. I 6:an började man byta ut lillfingrarna mot halva händer och då passade vi tjejer på att smörja in handflatorna med tvål. Det var inge vidare populärt hos idrottsläraren, förstås.

 

i 9:an var det förvånansvärt många som faktiskt började ta danslektionerna på allvar. Kanske var det egentligen inte dansen som lockade. Killarna hade väl börjat hitta till det motsatta könet och flera av tjejerna började bli utvecklade. Danslektionerna handlade kanske egentligen inte så mycket om dans, utan mer om att killarna fick en chans att närma sej en tjej utan att behöva skämma ut sej genom att dra en löjlig replik som han sen skulle få ångra.

 

I flera timmar skulle vi dansa under dessa träningslektioner. Killarna skulle stå uppställda på en rad och tjejerna på en rad mittemot dom några meter bort. Vissa såg väldigt nervösa ut, minns jag. Jag själv, mobbad som jag var, var inte ett dugg nervös för själva dansen. Däremot stod jag och skakade av nervositet för att jag någonstans inom mej visste att jag inte skulle bli vald.

Varför skulle någon välja mej?

Fula, tjocka issa som var en av dom ensammaste i hela plugget. Utfryst, hatad och oerhört retad. Vem skulle välja mej?

 

Det var killarna som skulle börja att bjuda upp. Tillsammans gick dom mot oss tjejer. Cirka 30 killar på en rad. Jag var livrädd.

Men så tittade jag upp på raden som kom gående emot oss och såg att killen som stått precis framför mej några meter bort, höll sin blick fäst på mej. Av vad jag såg var det inga som sprang omkring, utan alla gick bara framåt och valde den som stod framför.

Jag såg hur han tittade på mej där han gick. Och så kom han tillslut fram och han bjöd upp mej.

Jag var i chock.

Han var en av skolans populäraste killar. Han var inte den som syntes och hördes mest, men han var kompis med dom som syntes och hördes mest. Han hängde alltid med ett gäng i skolan och han verkade vara en sån där kille som var omtyckt av alla och som kunde göra lite som han ville. Det gjorde ingenting att han pluggade om han hade lust, för han var populär ändå.

Varför stod han framför mej?

Hans kompisar retade mej i skolan varje dag. Dom skrek efter mej, hånade mej och gjorde allt för att trycka ner mej. Nu stod han där framför mej.

Jag började hitta på historier i mitt huvud. Han, killen som var med i ett elakt gäng som mobbar en tjej, men är hemligt förälskad i den mobbade tjejen. För en stund trodde jag att han var kär i mej. Varför skulle han annars bjuda upp mej?

 

Jag tackade såklart ja. Jag hade dessutom lärt mej tidigt att det var oerhört oartigt att tacka nej, även om man inte hade någon lust att dansa med personen som bjöd upp en.

 Vi dansade, och han var dessutom duktig. Vi dansade och dansade. Han såg på mej och följde varje instruktion från lärarna. Vi hade kul. Vi pratade en del, skrattade och för en stund var det som om hela mitt värdelösa liv bara flög ut från idrottshallens dörrar.

 

Efter en rast stod vi återigen på våra rader och det var tjejernas tur att bjuda upp. Nu när han hade bjudit upp mej, tyckte jag att det var väldigt enkelt att gå fram till just honom, så det gjorde jag. Och vi dansade. Timmarna flög förbi och det hela kändes bra.

För första gången började jag faktiskt se fram lite emot tillställningen på Nalen.

 

Den dagen skuttade jag hem på lätta fötter efter skolan. Det var väldigt ovanligt att jag gjorde det på den tiden. Oftast planerade jag ett självmord på vägen hem från skolan. Jag var alltid ledsen och ofta väldigt upprörd. Det var synd om mej. Jag var 15 år och så förbannat ensam. Jag var som lämnad av hela världen till att klara mej själv. Inga vänner hade jag som ställde upp för mej eller som tog min sida i kampen mot mobbingen. Jag fick gå igenom det ensam. Korridoren i skolan var 215 meter lång och där gick jag dag ut och dag in och kände hur dom tittade på mej när jag kom gående på avstånd, tittade på mej när jag gick förbi dom och tittade efter mej när jag passerat. Jag var aldrig mer än ett försvarslöst djur i högstadiet. Jag förtjänade inte den glädjen och gemenskapen som andra elever upplevde varje dag. Jag fick aldrig vara med på något och människor var elaka mot mej. Med avsikt försökte dom få mej att begå självmord.

 

Men denna dag kände jag inte av det. Det var som om jag hade en rustning på mej som stod emot allting. Alla hårda ord och kommentarer, alla hånande skratt och leenden. Jag var som immun.

Och så kom dagen. Det snackades vilt om Nalen, där alla skulle samlas med flera andra skolor samma kväll.

 

Efter skolan gick jag hem och började göra mej ordning. Jag ville också vara fin. Jag ville vara fin för honom. Han var nog kär i mej och när han såg hur vacker jag var skulle han våga säga det. Vi skulle bli tillsammans och han skulle hjälpa mej att få sina vänner att sluta vara elaka mot mej.

När jag kom fram till Nalen var det fullt av ungdomar överallt. Alla var uppklädda och glada. Nalen var mycket större än vad jag trott och det var mycket fler människor där än jag trott.

Jag kände igen flera ansikten från andras skolor. Jag hade haft kontakt med dom tidigare. Dom hade trackat mej på internet och jag hade varit dum nog att tro att dom flörtade. Eftersom jag skämdes över allting gömde jag mej bland människor och sökte upp min egen skola. Det visade sej att alla var samlade i sina respektive skolor till en början. Och där stod han, i kostym. Skitsnygg.

Jag minns att jag blev lite generad över alltihop, och samtidigt glad. Jag var säker på att vi skulle dansa hela kvällen, precis som vi gjort på träningslektionerna. Vi skulle svänga omkring och glömma allt runt oss. Buggen var vår favorit. Det var roligt och vi var dessutom ganska duktiga. Jag hade sett fram emot just buggen och snart var det äntligen dags.

 

Populära människor från varje skola sprang runt och minglade. Jag tittade avundsjukt på och undrade hur det kommer sej att dessa människor lärt känna så många från andra skolor. Hur kan dom känna så många över huvud taget? Jag känner ju ingen, tänkte jag. Vad är det dom har som jag inte har?

Tiden gick och medan alla minglade började jag, med flera bli lite otåliga. Vi var ganska många som inte var populära så vi stod mest där och tittade rakt ut.

Men så var det dags. Någon ropade ut i högtalarna och välkomnade oss alla till kvällens evenemang. Det var dags för killarana att bjuda upp.

Jag sträckte lite på mej, fixade till håret snabbt och väntade på att han skulle komma fram till mej.

Men det gjorde han inte.

Framför mina ögon svängde han nu runt med en annan tjej. Jag kände hur det sved till i hjärtat. Hur hade jag kunnat tro att han var kär i mej bara för att han bjöd upp mej på träningslektionerna? Jag måste vara galen.

Jag stod där och såg på hur dom dansade och hade kul, lika kul som han och jag hade haft i idrotshallen. Men nu såg han mej inte. Jag hade gjort mej fin förgäves och nu ville jag bara hem.

Men jag bestämde mej för att hålla huvudet högt, han bjuder nog upp mej i nästa dans.

 

Men han kom aldrig.

 

Så var det dags för bugg. Jag ville ju så gärna. Och jag var så dum.

Vi var flera som stod på sidan utan danspartner och jag var trött på att titta på när min danspartner dansade med någon annan. Och där stod han, han som var så elak mot mej i skolan. Han som alltid hånade mej och sa elaka saker. Han stod där utan danspartner. Jag gick fram till honom och jag minns exakt vad jag sa och hur jag sa det. Man fick ju inte säga nej, så jag hade ju inte så mycket att förlora tyckte jag. Jag hade lärt mej att man bara fick säga nej om man blev uppbjuden av en person som var väldigt otrevlig eller uppträdde på ett otrevligt sätt eller om personen var väldigt berusad. Och inga av dom sakerna stämde in på mej så jag tyckte att jag hade alla odds på min sida.

Ändå lät jag så fruktansvärt osäker när jag sa: Ska vi dansa? eller vill du inte?

Han sa inte ett ord.

Han bara tog mina händer och stod stilla på samma fläck samtidigt som han drog mina armar ut och in, ut och in. Själv skuttade jag fram och tillbaka och gjorde så gott jag kunde, men han rörde sej inte, inte ett steg. Han snurrade mej inte, han följde inte takten, han brydde sej helt enkelt inte.

Jag tittade upp på honom och såg att han hade fast blick på alla andra. Han kunde inte ens se på mej. Som den playern han var, måste det här ha varit hemska minuter för honom. Han var ständigt på snygga tjejer och han själv ansågs såklart se riktigt bra ut. Han måste ha fått många hån efter detta misstag.

Jag ville bara att låten skulle ta slut så jag kunde krypa därifrån.

 

Vad trodde jag egentligen?

Att han skulle skrika av lycka när jag bjöd upp honom och att han sen skulle svänga runt mej som om jag var Askungen?

Jag ville bara försvinna. Hur kunde jag vara så otroligt dum?

Inför alla, bjöd jag upp han som trackade mej varje dag. Inför alla skämde jag ut mej genom att stå kvar när han så oerhört tydligt visade att han inte alls ville ha mej där. Fula feta issa som ingen tyckte om. Säkert berättade sen för alla att han var tvungen att tvätta händerna med klorin och skrubba dom med stålull efteråt.

Han sårade mej verkligen när han stod där på samma fläck och spanade efter andra tjejer samtidigt som han drog mina armar ut och in. Det var så fruktansvärt förnedrande att bjuda upp honom och inte ens få ett svar, för att sen bli behandlad på det sättet. Jag, som hade övat så duktigt med den andra killen, gjorde mina steg korrekt och det måste sett oerhört löjligt ut. Mina tappra försök när han står där och ser så maximalt uttråkad ut. När låten var slut försvann jag så snabbt jag kunde tillbaka till mitt hörn.

 

Så var det dags för danstävling. Det var bugg och den här gången tänkte jag absolut inte bjuda upp någon. Jag stod där och såg avundsjukt på när alla svängde runt på dansgolvet. Ingen hade tidigare erkänt att detta faktiskt var kul. Men alla hade ju utvecklats en hel del sedan man höll varandra med lillfingrarna.

Jag tittade på honom, min danspartner, som dansade med en annan tjej. Dom var duktiga och självklart vann dom 1:a pris. Det var oerhört ironiskt alltihop. Som en film. Detta ska inte kunna hända i verkligheten. Men det gjorde det.

 

Jag gick hem den kvällen, ensam igen. Mina axlar hände och jag ville dö igen. Ensamheten hade aldrig varit så tydlig för mej. Men nu stod det skrivet i min panna, jag var ensam och värdelös. Jag hade skämt ut mej inför flera skolor och troligtvis skulle detta vara det senaste skvallret som jag skulle få äta upp i veckor.

 

Jag kom hem och la mej i sängen, jag drog täcket över mej och grät.

Egentligen grät jag inte för att jag inte blivit uppbjuden. Det var en småsak.

Jag grät för att jag skämdes så fruktansvärt mycket och jag kände mej så oerhört dum. Hur hade jag kunnat gå där och fantisera ihop detta? Det var ju så orimligt som något kan bli. En av skolans populäraste killar, kär i mej? Hur skulle det gå till?

Hur kunde jag få till en sån historia och dessutom tro på den själv? Det var som om jag helt hade glömt min position i min skola. Jag var ju den utstötta, inte den som alla killar sprang efter och som så lätt fick ihop det med någon. Jag var ensam och illa omtyckt och att jag ens för en sekund kunna tro något annat var ju bara idioti.

Jag grät för att jag var 15 år och fick gå igenom detta ensam. Jag svor på att aldrig berätta detta för någon, jag skulle aldrig nämna detta misstag jag begått. Att jag i min vildaste fantasi kunnat göra något så idiotiskt som att bjuda upp en kille jag vet hatar mej.

Jag kände mej så ofantligt korkad och hade man kunnat dö genom att önska det, hade jag gjort det. Jag ville inte längre leva med mej själv och mina korkade fantasier. Jag var en stor besvikelse för mina föräldrar och att dom fick tyngas ner varje dag av mina problem var i sej något som var värt att dö för. Jag lovade mej själv att inte tynga ner dom med denna historia. Dom hade liksom jag, tänkt: Hur kunde du inte räkna ut själv hur det där skulle sluta?

 

Ja,

det undrar jag än idag.

Hur i helskotta tänkte jag?

Tänkte jag över huvud taget?

 

Jag tror att jag bara ville vara med så otroligt mycket att jag glömde bort vem jag var och vem jag gick fram till. Eller så var det en fantasi som tog över.

Jag borde ha förstått att en 15-åring inte fattar hur mycket man kan skada någon bara genom att göra så lite.

 

Idag är jag 22 och denna historia spelas ofta upp i mitt huvud när jag är ensam. Jag har aldrig bearbetat den, dom har aldrig fått veta hur detta fick mej att känna och ingen har någonsin fått ta del av mina tankar och reflektioner kring kvällen. Ingen vet hur det var att vara mej just då. Hur naken jag kände mej där jag stod i mina fina kläder och där jag kämpat för att passa in och hur jag sen blivit totalt förnedrad inför så många människor.

Det spelar faktiskt ingen roll att det säkert inte var alltför många som såg vad som försiggick, det var ändå jag som fick leva med det och det är jag som minns det än idag.

Att jag byggt upp ett hat mot vissa människor sedan den tiden, är inte så konstigt. Mycket av det har jag släppt, men detta är något jag kommer ha oerhört svårt att släppa. Jag hatar honom mer än vad jag kan beskriva, och ännu mer hatar jag hur jag satte mej i den situationen alldeles själv. Förtjänade jag vad fick för det?

Jag tycker inte att många människor förtjänar att bli till åtlöje på det sättet.

 

Nu har jag berättat om det. Jag har släppt ut en historia från mitt mörka inre och jag känner mej ledsen och ensam igen. Tom och utstött. Jag är 15 år igen och jag är hatad.