Så var det väldigt mycket förut men nu har det börjat släppa och dom 3 senaste styrketräningspassen har jag bara glidit fram till speglarna och hantlarna, där dom allra flesta killarna är, och kört mitt race. Jag har inte ens märkt om folk glor. Det är så förbannat skönt att bara försvinna in i sin egen lilla värld och kunna säga med handen på hjärtat: - Jag skiter verkligen i om folk tittar på mej, tänker grejer om mej eller om dom skrattar bakom min rygg. Jag är här av en anledning och endast en - get biff or die trying!

 

Jag har själv inte tid eller lust att glo på andra så någonstans måste man fråga sej själv - varför skulle andra ha tid eller lust att glo på mej?

Den frågan är ganska nyttig att ställa sej själv, inte bara på gymmet utan egentligen hela tiden. Jag tycker att människor i allmänhet bryr sej på tok för mycket om vad människor i omgivningen tänker och tycker om en. Jag tror att vi alla skulle bli betydligt mer uppskattade för dom vi faktiskt är om vi slutade bry oss så himla mycket om vad folk tror om oss.

Jag har egentligen aldrig riktigt brytt mej om vad okända människor tror och tycker om mej. Det spelar ändå ingen roll vad jag gör för att ändra deras åsikter för dom kommer troligtvis aldrig att ändra sej. Varför lägga energin?

Men prestationsånget när jag tränar har jag alltid haft. Det har hänt att jag kör vissa maskiner på tjejgymmet bara för att jag har känt att jag inte vågar göra fel, vågar vara långsam, vågar prova, våga försöka förstå hur maskinen fungerar inför massa vältränade människor.

Jag har förut bara kört grejer jag faktiskt kan framför folk och dom sakerna jag vet att jag inte kan har jag gjort på tjejgymmet där inte lika många ser.

Idag tycker jag att folk ska ge fan i om jag kan eller inte kan. Låt mej få prova, låt mej få förstå, låt mej få vara långsam.

Även här har jag sagt till mej själv: - herregud issa, du bryr dej ju inte om när andra inte kan eller inte förstår helt och hållet hur en maskin fungerar, du skrattar inte när folk misslyckas en och två gånger, du låter folk göra sitt i sin egen takt, du respekterar att folk inte kan det du kan - varför skulle folk inte behandla dej likadant?

 

Alla dessa frågor man kan ställa sej själv är nyttig för självkänslan och även självförtroendet. Idag vågar jag gå med stora kliv över golvet, jag skiter i vilka som är där. Jag går fram till dom maskinerna jag vill köra och jag kör. Jag kör så svetten sprutar, håret är rufsigt och ansiktet blodrött. Jag känner hur sexigt det är att våga ta ut sej, våga svetta, våga ta i, våga skita i omgivningen. Bli ett med det man gör och anledningen till att man gör det.

Nu känner jag att jag kan utvecklas, nå mina mål och att jag kan klappa mej själv på axeln efter varje avslutat pass oavsett hur det har gått. Mina mål är inte att alltid kunna ta i och att alltid vara lite starkare än förra passet. Mina mål är att växa som människa, kroppsligt, själsligt, på alla sätt.

Mina mål är att våga sträva efter det jag vill få ut av min träning utan att låta någon stå i vägen.

 

Viktigt är dock att aldrig glömma att det är väldigt nyttigt och bra att titta på andra som tränar. När jag har kört några repetitioner och vilar inför nästa sitter jag gärna och tittar runt omkring mej. Att andra människor gör likadant är inte alls konstigt. Faller deras blickar på mej är det lika naturligt som att dom faller på någon annan. Det handlar inte alltid om att folk är elaka, men vi har tyvärr en tendens att tro det. När jag tittar på människor får jag tips, idéer, motivation och kunskap. Man kan tro att man gör någoting rätt tills man ser en person som gör rätt på riktigt och då få en tankeställare. Man kan få idéer på övningar man inte visste fanns och man kan bli otroligt motiverad av hur man ser andra kämpa. Det är viktigt att man lär sej själv att vara oberoende av andra, att våga vara sej själv och att våga träna som man själv till träna. Men det är även viktigt att förstå att omgivningen kan hjälpa en på vägen om man är redo att se att människor sällan går till gymmet för att vara elaka mot varandra.