Idag när jag körde till jobbet hände något jävligt obehagligt.

 

Jag körde precis som vanligt, samma väg till jobbet som jag kör varje dag. Jag körde ganska fort, det gör jag oftast och nästan hela vägen till jobbet är motorväg så jag har börjat vänja mej vid högre hastigheter. Plötsligt, från ingenstans, kom värdens ös skur. Det var sol och så pang började det as regna. Så mycket att jag inte såg ett skit. Jag satte igång vindrutatorkarna och efter några minuter var skuren slut. Jag var verkligen förvånad över hur mycket regn som kunde komma så fort under så kort tid.

Det fick mej i alla fall att vakna till lite. Måndag morgon har aldrig varit favorittiden att köra. Faktum är att det ofta känns som att jag ska somna bakom ratten. Jag flyger lixom iväg i andra tankar och bara kör, men har egentligen ingen koll på hur.

Men nu var jag i alla fall ganska vaken, i alla fall för en stund.

 

Sen blev det dags att svänga av. När man gör det, bromsar man ju naturligt in eftersom det är ganska stor skillnad på vilken hastighet man kan hålla direkt eter en avfart jämfört med vad man gör på motorväg. Och där kör jag hej och hå, kurva. och från ingenstans tappar bilen sitt fäste helt. Bilen sladdar åt ena håller och jag hinner inte riktigt fatta vad som händer. Jag sladdar ut över hela vägen och när jag fattar vad som håller på att hända slänger jag ner kopplingen och försöker styra upp bilen, vilket såklart leder till att jag sladdar fullt ut åt andra hållet. Så fort jag kan, vrider jag ratten tillbaka åt andra hållet och hoppas nu att kunna få bilen i rätt riktning och få tillbaka fästet. Det händer inte ett skit och när jag ser att bilen är på väg rakt ner i diket, i en rasande fart, bestämmer jag mej för att göra det enda jag vet att jag inte ska göra - med kopplingen fortfarande nere stampar jag hårt på bromsen och hoppas att bilen ska hinna stanna innan det är försent.

I samma stund som jag bromsar, är det som om bilen åter får fäste i marken och jag kan snabbt styra bort från diket med bara någon decimeter till godo.

 

När jag åkte vidare fattade jag inte riktigt vad som hade hänt. En bil syntes framför mej, och en började dyka upp bakom men under hela tiden som jag sladdade runt och nästan for av vägen, var jag helt ensam. Ingen bil syntes ens på avstånd. Plötsligt var dom alla tillbaka. Jag tog det riktigt lugnt resten av vägen till jobbet, men jag fattade inte riktigt varför.

Jag kunde fortfarande inte riktigt fatta vad som hade hänt. Hade jag sett massa vatten hade jag fattat att det var en vattenplaning, men det måste varit något annat halt.

 

Oavsett vad det var så är jag glad att det inte hände något. Antingen hade jag riktigt tur, eller så är jag en ganska hygglig chaufför som är duktig på att hålla huvudet kallt i panikartade situationer.

Oavsett vad, så blev jag påmind om hur fort livet kan passera framför en. Ena stunden kan man sitta och skratta och andra stunden sätta något i halsen och kvävas till döds. I det här fallet kunde vad som helst ha hänt och jag är glad över att det inte gjorde det. Men jag vaknade upp ordentligt och insåg framför allt att man ska hålla när och kära hårt och se till att man aldrig skiljs åt som ovänner. Hur hemsk det än låter, speciellt eftersom jag som skriver detta är 22 år gammal, vet man aldrig när man ses för sista gången.