Idag när jag stod i duschen på gymmet kom jag att tänka på en grej. Jag vet inte varför men det bara slog mej plötsligt.

Jag kom att tänka på att hela livet egentligen är som paradise hotel. I alla fall i tjejvärlden.

Folk säger att man ska skämmas om man är med i programmet men om man tänker till lite så är det som om vi alla är med i spelet dygnet runt.

 

Tjejer säger till varandra att dom älskar varandra, finns för varandra, aldrig vill släppa taget. Men räck upp en hand om du aldrig blivit huggen i ryggen av en tjej. Jag tror att man i stort spelar ett jävla spel med alla man känner. Det finns vissa av oss som är ärliga och går att lita på men vi har våra andra grejer för oss i stället. Sen finns det vissa av oss som är så himla falska och får alla att tro på en bara för att sen hugga ett rejält jävla hugg i så många som möjligt.

 

Jag kom att tänka på hur en gammal vän en gång sa till mej att jag var den som hela vägen ut var ärlig. Jag minns inte exakt vet som sa det och inte heller exakt när det var, men jag tänker på det ibland. Jag tror att det var efter en ganska lång konflikt där jag valde att ställa mej ensam för att slippa sätta andra i jobbiga situationer. Jag vill aldrig att någon ska behöva göra jobbiga val, inte om jag kan förhindra det, vilket jag gjorde. Jag minns att jag fick höra det ett bra tag senare, säkert några år senare - "du var den enda som var ärlig och stod på dej hela vägen ut". Något i den stilen. Det värmde att någon äntligen hade sett min ärlighet och lojalitet. Det är nog därför jag minns det än idag. Det är så jag vill att alla ska se mej och det är så jag vill se mej själv. Jag struntar i om jag får gå ensam, jag går hellre ensam än ljuger för dom jag älskar.

 

Så fungerar långt ifrån alla, men väldigt många säger så. Ett annat vanligt uttryck är: Gumman du kan ringa mej när som helst, ring mej mitt i natten om du vill.

Räck upp en hand alla som har hör det.

Räck upp en hand alla som har testat att ringa en vän mitt i natten för att få någon typ av vägledning och dessutom fått det.

Jag har ringt vänner mitt i natten. Dom har sagt att jag får för att dom vill finnas där för mej. Vad som har hänt är att dom har sagt att dom sover, är trötta och vill att vi ska snacka nästa dag istället. Jag klagar inte, blamar inte utan förstår. Men för i helvete - ljug inte och säg att det är okej att ringa när som helst på dygnet om det inte är det.

Jag är en av dom som har sagt just den meningen. Jag är en av dom som faktiskt har stått upp för det sen. Vänner har ringt mej mitt i natten och gråtit, jag har satt mej upp, tänt lampan och pratat med dom tills dom vill försöka sova. Oavsett vad klockan har varit.

 

Jag tror att vi alla ingår i ett spel som inte skiljer sej alltför mycket från paradise hotel. Alla vill bli omtyckta, alla använder dom medlen som krävs för att bli det och alla är falska på ett eller annat sätt. Det var något som slog mej i duschen och jag är blond och blåögd och litar på alla, till och med dom jag bara känt i 10 minuter.

Jag skulle aldrig passa in på paradise hotel, jag passar inte heller in i det här falska spelet jag redan sitter fast i. Jag tänker vara ärlig hela vägen ut och jag tänker aldrig hugga någon i ryggen för att själv få det bättre.