Nu till något värre.

 

Ni som har följt min blogg ett tag vet att det är hit jag kommer så fort något känns jobbigt. När något känns skit och jag funderar på att ta livet av mej, då skriver jag av mej. Jag skriver allt som jag kommer på just för stunden och just då är det ingen som vet om jag gråter, skriker, skrattar eller återfår något typ av hopp. Om jag skriver att jag gråter ger jag hela världen en möjlighet att få veta att jag har gråtit. Men just i den stunden är det bara jag.

 

Well, kära vänner. Saker och ting har förändrats. Tidigare har jag skrivit allt om killar, vänner, jobb - allt som fått mej att känna något som jag måste få ur mej. Det var när ni alla var randoms. Jag gillar att skriva till randoms. Eftersom ni fortsatt komma tillbaka har jag väl tyckt att jag kanske tillför något då, trots att jag inte vet vilka ni är. Nu börjar ni bli för många som inte är randoms och jag börjar bli trött på repliken: "issa! läste i din blogg att..."

Neeej. du ska inte ha läst ett jävla shit på min blogg.

Den existerar men den är, what so ever, inget man någonstin, under några som heslt omständigheter, för upp på tal. Min blogg är något man läser i sin ensamhet, inget man snackar med polarna om, inget man drar upp i plugget inför halva klassen, inget man diskuterar på fritiden. Scrolla ner och kolla på bilderna, det kan man väl alltid göra. Men allt annat, neej!

 

Mina stories, allt jag skriver med viss tanke bakom, allt som är lite jobbigare än jobbigt, är ingenting som egentligen ska flyga omkring.

 

Jag vet vad ni alla tänker, Ja men varför skriver man då ut allt på internet?

 

Mitt svar blir väl att bara en idiot som inte varit här tillräckligt många gånger skulle ställa en sån fråga, och det av anledning att jag tror att jag har besvarat den vid säkert 10 olika tillfällen.

 

Det ickebloggare inte förstår är att det är klart som korvspad att man vill att människor ska läsa ens blogg, men man vill lixom inte riktigt veta om det.

När jag skriver verkar allt så bra men om jag sen läser det högt för någon blir det bara pinsamt. När jag sitter där jag sitter nu, känns varje ord rätt. Men så fort man hör: "Issa.. läste på din blogg att.." då är det kört. Varje gång  jag hör den meningen isar det lite i magen och jag tänker: Gosh.. vad har jag nu skrivit?

 

Det är som att jag skriver just nu och sen glömmer jag allt. Sen kommer någon och påminner mej och det är då det hela blir så jäkla pinsamt och jobbigt.

 

Hur som helst. För att inte glida ifrån ämnet. Jag har alltid uttryckt mina känslor, men när alltför många människor som jag känner till läser det jag skriver, blir det himla jobbigt. Jag skriver för mej själv, för att skriva av mej och kunna lämna saker bakom mej. Men hur fan ska jag kunna skriva om att jag är så jävla trött på en kompis, eller att jag har haft sex med mitt ex bästa kompis, eller att jag är hemligt kär i min killkompis om alla jag känner läser det?

Då kan vi börja snacka pinsamt på riktigt.

 

Problemet är att jag har gjort detta i 5 år. I 5 år har jag vänt mej till denna sida så fort något känts tungt. Jag har ju i perioder inte haft någon att prata med direkt, så den här bloggen har kommit väl till pass. Nu känner jag tydligen så många att min relation till den här bloggen inte längre är hemlig. That sucks.

 

Att människor jag känner läser denna blogg är som att dom läser min dagbok. På ett sätt känner jag att om dom vill veta något kan dom fråga mej. Men på ett sätt fattar jag att dom inte klickar in stuumpan.blogg.se för att leta efter gossip. Dom kollar väl inte för att se the latest eller något, vad vet jag vad som intresserar dom, och så råkar lite gossip klida förbi helt enkelt. Om jag skriver om att jag är kär i min polare är det klart att människor, vars ögon jag känner, kommer att stanna till lite extra.

 

Det handlar om att börja koda, antar jag, eller så får jag smyga in känsloladdade inlägg så snabbt att ingen hinner se dom. Och om ytterligare 5 år när jag ser tillbaka på det kommer jag själv inte ens förstå vad som står.

 

Kära blogg, jag vette fan vad jag ska göra åt saken. Jag får väl helt enkelt fortsätta låta hela världen ta del av hur jag känner, hur fel det än blir att en stor del av skaran är människor jag vet om.