Det sägs att kärleken inte har någon ålder, men är det verkligen sant?
Hur ofta har man inte dumpat ett potentiellt förhållande på grund av att killen varit 2 år yngre än en själv?
Visst, han var charmig, snygg, pålitlig och humoristisk men.. snap! 2 år yngre.
Vad ska folk tänka?

Okej, det kanske inte har varit så extremt, vad vet jag? Personligen har jag aldrig dumpat ett sånt förhållande, och det bror på att jag helt enkelt saknar all förmåga att dras till en yngre kille, oavsett hur "bra" han är.
Anledningarna till det är många. Det är ju en hel del som kommer med ålder typ; mognad, livserfarenhet, allänbildning, utbildning, erfarenheter av alla möjliga slag, kunskap, förståelse, personlig utveckling, kompetens, förstånd i hög bemärkelse och så vidare.
Jag menar, kolla på hur jag var i den här bloggen för 4 år sen. Hur attraktivt var det på en skala? Hade någon friat till denna omogna, omedvetna 16-åring? 
Knappast.
Mycket har hänt sen dess och mycket kommer att hända inom dom närmsta 10 åren. Fatta hur attraktiv jag kommer vara när jag är 70.

Anyway.. om jag skille grabba någon som är 2 år yngre än mej, skulle han idag vara 17 år.
17 år, då tigger man fortfarande cigg av folk, tjuvröker, försöker uppfinna sätt att ta bort lukten. Man har gått 1:a året på gymnasiet och tycker att man är as stor, precis som när man gick i 9:an och pucklade på 7:orna.
Herregud, att grabba en kille som ör 2 år yngre än mej skulle kasta mej tillbaka till skolbänken med hemska lärare, skolk och äcklig mat. Hela tanken skriker omognad.

Det var ett exempel baserat på mej själv, men alla är ju olika. Det finns gott om människor som har 10 och till och med 30 år emellan sej och sin partner.
Men jag kan ändå inte låta bli att ställa mej frågan; har kärleken verkligen ingen ålder?