Nu känner jag bara för att skriva ett råbittert inlägg och bara skrika ut min ångest så den vidriga känslan riktigt kryper in under huden på den som läser.

Jag har försökt hålla det mesta inom mej för ett bra tag nu, men jag vet inte hur länge till jag pallar med det. Jag har under flera år testat på smärta av olika slag och jag måste säga att det har varit.. lärorikt. För varje smärta jag lyckats övervinna har jag känt mej snäppet säkrare på att kunna klara av även nästa. Jag vill inte säga att det här slår tidigare upplevelser men det hela får mej att må så fruktansvärt dåligt att jag börjar fundera på om jag ligger i riskzon för att bli apatisk.

Inte bara har jag huvudet såpass klart att jag kan fatta att jag ligger illa till, jag är även fenomenal på att dölja det utåt. Ingen har någon somhelst aning om vad som försiggår i min skalle.. utom pappa. Febrilt sökte jag hjälp hos honom och såg det som en sista utväg att försöka ta mej upp ur skiten.
Det räckte en bit, men nu är energin slut.

Jag är så förbaskat trött på att gång på gång på gång på gång dra alla dessa förbannade nitlotter. Det är så jag ser det. Jag ser det som att jag häckar dag ut och dag in i någon kjorre och där tippar jag, köper trisslotter, femmanlotter, bingolotter... you name it. Jag splear på varenda spel som går att spela på och inte ens på Valborg får jag så lite som en liten plastbjörn i tröstpris.
Ibland sätter jag käppar i hjulen för mej själv men även om jag gör det slutar jag inte att kämpa.

Nu är pengarna slut så jag har inte råd att köpa fler lotter och utan dessa lotter känner jag mej totalt chanslös att kunna ändra något. Det var mitt sista hopp och nu när det dött ut ser jag inget annat än min säng, min vägg och nallen jag fick för länge sen. Den lilla nallen skulle kunna ge mej tillräckligt mycket kärlek för att jag ska se värdet i att ligga i sängen, glo in i väggen och inte gå upp.

På ren svenska betyder detta att ingen kan säga att jag inte försök ändra min tillvaro. Men det som fuckar ur mitt hjärnkontor är bristen på att veta. Jag är en person som i hela mitt liv sett framåt, oavsett hur hårda tider det varit för mej, jag har alltid haft drömmar, planer och jag har alltid sett en väg. Denna väg har aldrig lett någonannanstans än framåt. För första gången i mitt liv ser jag ingen väg, jag ser inte framåt och jag ser att mina drömmar går sönder som ett glas man av olycka tappar i golvet.
Kan man säga att jag av olycka tappade mina drömma och min framtid?

Jag är trött på att se allt som en svacka. En svacka kan vara i 7 år.. visst, men 7 år är nästan en tredjedel av mitt liv. Kan man fortfarande kalla det för svacka då? Jag gjorde först, men jag blev nog aldrig helt bra även om jag vill se det så. Idag är jag en otroligt skör person och minsta lilla tar sönder mej fullständigt. Jag känner inte igen mej själv alls. Vad hände med den starka tjejen, den oberoende, självständiga, intelligenta som visste exakt vad hon ville och såg till att få det? Vad hände mej tjejen som ibland drev på för hårt, som sprang istället för att gå och som såg så mycket liv att döden var ett ord hon inte ens kunde stava?
Det första som hände var år av smärta. Men en sån tjej tappar inte allt på grund av det. Vad hände?
Varför är jag så vilsen? Jag famlar i mörkret och varför i helvete hittar jag inte min väg ut?

Denna ångest grundar sej denna gång i att jag tog studenten, jag var lycklig och såg allt framför mej. Sen insåg jag hur stor risken är att misslyckas och kände plötsligt en enorm press. Detta är troligtvis den absolut enda anledningen som är något sånär positiv för dom som har föräldrar som inte bryr sej om dom. Jag har föräldrar som bryr sej och jag är livrädd att göra dom besvikna. Nu när jag inte ser någon väg har jag ingen aning om hur jag någonsin ska kunna känna sej stolta över mej. Bara det är en så enorm press att jag bokstavligt talat bara vill försvinna härifrån. Jag vill inte se dom, för så fort jag ser dom ser jag besvikelse.
Jag vet att detta låter som att jag klagar, men jag skulle aldrig klaga på att jag har föräldrar som bryr sej. Det jag klagar på är i stort - mej själv. Jag hatar mej själv för att inte ha gjort något bättre än det här. Det mesta har varit misslyckanden, och det jag har lyckats med har sällan varit min förtjänst.

Denna ångest må ha vissa grunder i en press att vilja göra sina föräldrar stolta men det finns mer under ytan. Jag försöker få rutiner på tillvaron, utan det faller jag samman. Men överallt stöter jag på motstånd. Mina drömmar talar emot varandra fullständigt och jag som är en person som normalt ser lösningar, ser nu bara extrema misslyckanden och motstånd.
Bland alla stora faktorer som; att jag söker jobb som en galning utan att få ett enda svar, att jag vill flytta till Norge men har inget kapital, att jag vill plugga på högskola utan att några som helst förutsättningar att lyckas komma in, att jag måste läsa upp betyg på komvux utan att vara prioriterad, att jag planerar resor utan att direkt hitta någon att resa med eller ens ha pengar till det och att jag vill bli riktigt duktig på kickboxning men har en kropp som inte klarar av det helt.
finns det även småsaker som; jag tvingas avstå saker jag verkligen inte vill avstå, mina piercingar, min hud och mitt hår påverkas negativt, jag är trött dygnet runt, jag känner inte att jag har ett garanterat stöd när jag behöver det (utanför familj) och så vidare.
Som om inte allt redan vore åt helvete så lämnade jag in min mobil på lagning för några veckor sen och nu fick jag ett mail från pappa där det står att det inte går på garantin. Jag köpte den i april och nu är det dags för en ny.

Det hela kan verka otroligt löjligt men det blir kaka på kaka och det är det som sakta bryter ner en. Att söka jobb och inte få ett enda svar eller som omväxling: Du behöver mer erfarenhet, att inte ha rutiner på tillvaron och att inte veta varken in eller ut vad man ska göra med sej själv är så psykiskt påfrestande att vad som helst skulle kunna få mej att börja gråta. Min energi är slut där. När jag vaknar har jag fått lite ny energi. Denna energi kan jag ta till att få ett antal nej från arbetsgivare, jag pallar fundera lite på hur fan jag ska ta mej ur den här vidriga sitsen och jag orkar ta bussen och tuben till träningen. Därefter är min energi slut. Vad som än händer efter det är jag inte kapabel att hantera det. Det kan vara så enkelt som: Hej, vi tänker inte laga din mobil, antingen skrotar vi den gratis eller så får du betala 300 spänn för att få tillbaka den.

Jag önskar att jag kunde få hjälp. Jag önskar att någon typ av Gud fanns så jag kunde få någon typ av rådgivning. Jag vill bara veta hur jag ska få ihop allt. Jobb, plugg, resor, träning, drömmar, vänner.. Ingenting är på rätt plats nu.
Jag vet inte i vilken ände jag ska börja och allt känns allmänt hopplöst. Jag hatar min tillvaro, jag hatar att alltid vara trött, jag hatar att inte gå framåt och jag hatar att ingen kan ge mej en fucking chans att få försöka bli den tjejen jag var.
Trots all smärta efter allt, trots all sorg och alla nedgångar stod jag upp. Även om jag tittar på min familj och ser att dom hade önskat något bättre kommer det aldrig finnas något som är viktigare för mej än att tillfredsställa mej själv. Jag är stolt över att jag stod upp efter stormen. Jag låg på marken och skyddade huvudet ett tag, men med hjälp av mina föräldra kom jag upp och när åskmolnet passerat stod jag upp och tog nya tag.
Även om hela jag är misslyckandet själv i ren och fin form måste jag på något sätt se tillbaka och försöka tänka att det var ett slag jag vann. Men tyvärr är jag för kritisk. Jag letar fortfarande efter en väg framåt och mina erfarenheter av dessa vägar är att dom aldrig inkluderar återblickar. Oavsett om jag vann ett slag för min frihet är jag fortfarande lika misslyckad just nu. Jag vet fortfarande inte hur jag ska få arbetsgivare att ge mej en chans för att få rutiner på min tillvaoro, för att kunna sova ordentliga tider, för att kunna komma utvilad till träningen, för att kunna ta semester och åka dit jag vill, för att kunna  flytta till Norge, komma tillbaka, läsa upp mina betyg och förhoppningsvis komma in på en högskola.
Jag vet ingenting och snart kommer jag förmodligen inse att tiden springer iväg.

---

Jag skrek ut min ångest och nu kan jag andas igen..