Vi är singlar som älskar 2 gånger

Ikväll när jag besökte Monica spenderade vi lite tid med att snacka killar.. män.. gubbar.. djur. Det är alltid kul att utbyta lite kunskap och erfarenhet med någon som är äldre. Monica är en person som jag faktiskt vuxit upp med och det finns inte många tanter i hennes ålder som är så roliga att umgås med som henne! Det kan jag lova.
Efter att ha snackat med henne ett tag kom jag fram till en viktig sak. Vi singlar, vi glömmer väldigt ofta att se hur starka vi egentligen är. Ett förhållande kommer med många trevliga saker - glada minnen, trevliga stunder, bättre sex och så vidare. Bland alla dessa glada saker är det svårt att minnas att förhållanden även kommer med otroligt mycket sorg, svek och misslyckanden.
Jag tror inte att det vandrar runt en enda människa på detta snurrande klot som ärligt kan säga att den aldrig blivit sårad av sin partner.
Givetvis.. sånt händer, förhoppningsvis löser man det.

Men jag har verkligen insett nu att jag, bland alla desperata tjejer, är otroligt mycket starkare ensam. Som upptagen oroar man sej ofta för att killen ska göra dom klassiska sakerna som får en att gråta floder och må så fruktansvärt dåligt. Jag kan inte låta bli att fråga mej själv frågan varför man utsätter sej för det frivilligt. Även om ett förhållande kommer med så mycket gott, kan jag till varje pris garantera att singellivet bjuder på exakt lika mycket godsaker.

Jag som singel har också kärlek - inte bara av en utan av flera. Jag får närhet när jag vill, sex när jag vill och jag kan vara ensam när jag vill. Jag har det privilegiet att kunna välja vem jag vill göra vad med och en girl's night out är acceptabelt utan protest 7 dagar i veckan. Jag sover på dagen om jag vill och behöver aldrig känna att jag inte finns där för någon. Jag kan alltid komma med någon taskig ursäkt om det skulle behövas, eftersom att ingen är så nära mej att man kan hålla koll på mej.
Det bästa av allt är att jag kan fatta mina beslut utan att behöva ta hänsyn till någon. Det mina vänner, det är är
äkta frihet.



När jag och Moncia snackade ikväll sa jag något i stil med: om man är en självständig tjej eller kvinna, som kan sysselsätta sej själv och som är glad nästan hela tiden. Om man trivs med sej själv och sin omgivning, varför riskera att förlora detta genom att desperat söka efter kärlek från en man?

Jag antar att ni förstår att det hela grundar sej i att vi snackade om hur hennes senaste förhållande gick och Moncia är ett otroligt bra exempel på en kvinna som alltid är på språng. Hon har energi som en 4-åring och så vitt jag vet har hon så mycket att göra att det vore idioti att slösa tid på en snubbe.
Jag försöker tänka likadant om mej själv.

Jag sa också något så otroligt smart som: I en tid som denna får man kanske vara nöjd om man träffar åtminstone två stora kärlekar på en livstid. Med tanke på hur allt ser ut nu kanske man inte kan förvänta sej att man ska träffa någon, gifta sej, skaffa barn och dö tillsammans. Det kanske helt enkelt bara är så att man i stort lever som singel men att man då och då har ihop det med någon för att få lite variation på tillvaron.

Kanske hade jag helt rätt. Jag har tänkt mycket på det där nu ikväll, efter samtalet. Efter varje kommentar jag får om brustna hjärtan blir jag bara mer och mer säker på att i en tid som denna ska man sträva efter att ha den perfekta relationen med sej själv och aldrig svika den. Man ska ta sej själv i första hand i alla lägen men för den sakens skull inte glömma människorna som står en nära. Detta glömma dom skulle förstås vara att svika sej själv. 
Jag tror inte att man ska forma sitt liv efter ett sökande. Om man tror på ödet kommer kärleken plötsligt stå där en dag och det finns faktiskt ingen anledning att leta efter den.
Om man inte tror på ödet, får man helt enkelt hoppas på att man inte blivit bortglömd. Men som jag sagt tidigare, kärlek är som nycklar - man hittar det aldrig när man letar efer det.

När jag tänker närmare på ordet "desperat", adjektivet av substantivet "desperation", tänker jag först att det är abstrakt. Inget av det går att att ta på eller definiera till hundra. Efter det tänker jag på hur otattraktiv man är som desperat. Träffar jag en desperat kille som på riktigt hungrar efter kärlek brukar jag undra vad det är för fel på honom. Bortsett från att han är så blodigt desperat, vad är det som gör att han inte får någon? Vad har gjort honom så desperat?
Bara dom två frågorna gör att jag biter mej fast i att det inte är någon bra idé att vara desperat. Men hur gör man för att hålla sej borta från det?
Som jag sa, det är abstrakt och går inte riktigt att spika fast. Innebär det att det är en känsla som plötsligt kastar sej in i folk?

Jag kan inte riktigt förstå det där, men å andra sidan är jag ingen förhållande typ. Även om jag tror på kärlek.. i alla fall lite grann, så känner jag att det inte är något för mej. Jag står fast vid att jag inte har tid att slösa tid på en kille, när jag kan slänga in några minuter här och var på 100.

Märkligt vad mycket jag kommer fram till efter 2 glas vin.


Kommentarer


1. Jag gör bloglovin-byten. Skriv en kommentar med vilken siffra du blev så lägger jag till dej med. :)

2. Jag är gärna med i dagens blogg eller veckans blogg tävlingar

3. Glöm inte att man kan gästblogga hos mej och därmed sno mina gulliga läsare.

4. Fråga inte hur jag mår eller vad jag gör om du inte bryr dej tillräckligt mycket för att se att svaren i stort sett alltid är nyligen uppdaterat på bloggen.

Tack för att du tittade in och självklart ses vi väl snart igen? ;)


Skriv några söta rader snäckan:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail: (bara jag ser)

din blogg:

dina söta rader hära då:

Trackback
RSS 2.0