Jag kom precis på en sak. Alla som läser min blogg vet att jag kollapsade härom kvällen. Jag har fortfarande inte återhämtat mej och jag tänker och känner egentligen exakt likadant som jag gjorde då.
Det kommer jag nog göra ett bra tag till.  Det är faktiskt sant att allt jag försöker göra alltid går åt helvete. Folk tror mej inte när jag säger det men sen när jag rablar upp en lång lista på misslyckanden brukar folk knipa igen. Då finns det inte längre några svar.

Jag vet vad jag snackar om men folk tror att jag är dum i huvudet, speciellt den där jävla tomten till läkare som påstod att jag är psykiskt sjuk och gav mej diagnosen bipolär 2, detta vid vårat första möte - bra läkare va?

Anyway, på sista tiden har jag även känt mej väldigt ensam. Jag brukar själv säga att det kan vara skönt att vara ensam ibland, men ensamheten dödar. I lång tid känns det som att jag har levt i ensamheten och på sista tiden har det blivit värre.
Jag har vänner och familj runt mej, jag saknar mina bröder men jag vet att dom oftast bara är ett telfonsamtal iväg. Jag har människor runt mej på jobbet hela tiden och på träningen är det så mycklet folk att man får leta efter en tom plats att stå på. Faktum är att jag är allat än ensam. Detta fick mej att tänka - hur kan kag fortfarande känna mej ensam och övergiven?

En tanke slog mej precis. Är det möjligt att min svarta månad inte bara gav mej bra saker? Är det möjlgt att avsaknaden av sex påverkat mej negativt? Från början var min svarta månad en tävling som skulle ge mej självrespekt. Jag ville visa mej själv och andra att det jag gjorde egentligen inte spelade någon roll för mej. Sex var väl skönt men oftast var jag såpass borta att jag lika gärna kunnat strunta i det. Varför ge gillar den njutningen att få göra vad dom vill med mej på min bekostnad bara för att jag inte bryr mej? Sinnesjukt egentligen. Min svarta månad skulle alltså bevisa att jag inte är ett  i  5 i 3 ragg som går med på vad som helst.
Nu har det snart gått en månad och frågan är vad jag egentligen fick ut av det.

Jag ska verkligen försöka att bara ha sex om jag vill det i framtiden. Men är jag skum om jag börjar fundera på att denna depression grundar sej i att jag inte får den fysiska kärlek och närhet jag behöver? Kan det verkligen vara så att sex är såpass viktigt att man inte fungerar utan det eller är det så att man tänker så för att det är så sahället idag ser ut?
Skulle jag bli mindre deppig om jag haffade någon för en timmes omgång nu, eller är det hela bara en hypotes utan grund?

Denna tanke slog mej nu, eftersom jag känner mej helt ensam i ett rum med 100 personer. Vad är det jag saknar? Är det sex eller är det bara det att jag inte har uppfyllt några behov av allmän närhet på väldigt länge?