Nu är jag igång och rensar igen, men blev plötsligt lite deppig när jag hittade lite arbeten fån 7:an. Jag vet inte vad det är med mej men allt skolarbete jag hittar numera åker direkt i papperskorgen. Endast dikterna jag skrev, som kommer göra mej känd som död, sparar jag.

Jag vet inte varför jag har sparat grejer från 7:an, jag trodde väl att jag skulle få användning av det senare kanske. Det fick jag inte. Allt har legat i gareroben fram tills nu. Jag tror att allt egentligen handlar om att när jag nu plötsligt har mitt förflutna i händerna blir det svårt att acceptera att man har upplevt det och nu vandrar vidare i livet.
Jag tror att jag har svårt för "nästa steg". Jag går inte längre i skolan och nu är det dags för en framtid som hittills är helt främmande för mej. Mitt förra steg var att börja skolan, att bli lite äldre och börja ta lite ansvar. Jag gick inte längre på dagis, det var dags att börja bli en egen individ. Det var 13 år sen.
Nu är jag klar med skolan, jag är en egen individ, nu är det dags att börja välja ett liv. Vad händer efter det? Kommer jag sitta och fundera såhär om 13 år igen? Kommer jag hitta min uniform från Donken och titta tillbaka på allt jag lämnat bakom mej?

Face it - alla jag täffade i mellanstadiet är idag främlingar för mej. Näst intill alla jag träffade i högstadiet är idag också främlingar. Kollegorna jag lärde känna på Donken är som bortglömda och ärligt talat har jag inte planerat att träffa någon från klassen i gymnasiet. Inte ens pojkvännerna jag hade är kvar. Är det det här vi kallar livet?
Jag kan se tillbaka i bloggen på alla jag träffat dom senaste 4 åren och inse att dom allra flesta är bortglömda.

Men det handlar inte bara om människor. Det är allt jag gör.. och allt jag inte gör.
Allt jag borde gjort och allt jag inte borde gjort, allt jag önskar att jag gjort och allt jag önskar att jag gjort annorlunda. Så ofta vill jag spola tillbaka tiden för att återuppleva saker, ändra på saker eller för att bara se på med andra ögon. Hela tankebanan gör mej dämpad.
Jag har insett att materialet jag sitter med, det som är 6 år gammalt bara kommer bli äldre, och även om det blir äldre kommer del aldrig ge mej någon lycka bara sanningen.

Några av dom som försvann. Jag kan inte direkt påstå att jag saknar mina ex, men det är klart att det finns ett visst tomrum som min vänner lämnade. Jag sa inte att jag älskade mina vänner utan att mena det.