Jag sitter i mörkret och funderar på om det här är vad livet handlar om.

Några brustna hjärtan, några glada minnen, några brutna ben och några leenden. Vi lever på hopp, tro och kärlek. Vi lever på att det som inte dödar oss stärker oss. Vi lever på att hela tiden bli lite bättre, ganska ofta misslyckas vi. Vi kommer kämpa eller ge upp, tids nog tar döden oss alla.
Är det det här livet handar om? att vandra över en lång bro, för vissa något kortare. Man vandrar och på vägen möter man människor som gör en gott och ont, händelser som påverkar den fortsatta resan, saker som vi aldrig kunnat ana och för vissa slår drömmar in.
När vi kommer till slutet på bron ser allas öden mer eller mindre likadana ut, oavsett hur resan har sett ut.
Är det inte lustigt? nästan skrattretande.

Vissa blir på sin resa kända, rika och får oändlig uppskattning. Andra är fattiga och lever på en brödbit om dagen. Trots dessa olika levnadssätt går alla samma öde till mötes.
Denna tanke kan inte få mej att låta bli att fundera över hur min resa kommer att se ut. Jag vet vad som hänt på min resa hittills, inte mycket har jag varit stolt över. Jag funderar nu över om jag kommer fortsätta likadant eller kommer jag byta skor?

Har ni någonsin funderat på det?

Ibland ser jag livet som en bok, men det är trevligare att se det som att man vandrar på en bro. Varför? Jo för då kan man måla upp en bild över hur bron och omgivningen ser ut.
Min bro är en lång bro mellan två berg. Under är det hav och ramlar jag ner dör jag innan jag lyckats nå vattenytan. Över mej finns en himmel som är näst intill klarblå och miljön runt bergen beskriver jag lättast som sagolik.
Är det inte märkligt att jag kan beskriva mitt livs bro som en saga, trots det jag hittills varit med om. Min resa har inte varit en dans på röda rosor, jag har förstått att livet inte fungerar så. Men på något sätt borde väl en dyster människa som mej se denna bro som en grå bro gjord av sten och som leder från en dunkel borg till en annan. Inte borde jag väl se grönska och en vacker miljö med ett hav och blå himmel.
Märkligt.

Jag sitter här och funderar på om det här är vad livet innebär. Blir det inte bättre än såhär? Kommer jag alltid fundera över varför vissa människor verkar ha det så lätt medan andra måste kämpa för att komma någonstans? Kommer jag alltid tycka att livet känns så tomt och ganska värdelöst?
För visst är det sant att jag inte ser livet som en kista full av guld.