Vet ni vad, jag är trött på att försöka tillfredställa alla människor. Vad jag än gör, hur jag än gör det går det alltid åt helvete förr eller senare. Jag gör så gott jag kan. Jag sitter på min lilla fritid och kämpar skiten ur mej för att hjälpa människor.
Jag säger inte att det är synd om mej, jag valde det själv. Det är en av meningarna med mitt liv- att få hjälpa människor.
Men att hjälpa människor är inte alltid en dans på röda rosor, det ligger mycket svart i jobbet och det är fruktansvärt jobbigt och frustrerande stundvis. Trots det älskar jag det och vill göra det. Dom största problemen finns inte i att hjälpa dom jag hjälper, problemen ligger hos dom som sätter käppar i hjulen för mej hela tiden.

Någon vill att jag ska misslyckas, någon hatar mej.. många hatar mej.

Jasg känner mer mer och mer tillbakadragen. Jag har alltid varit social, kämpat för att bli omtyckt. Nu trivs jag bättre med att ta bilen till gymmet, slippa sitta bland folk på bussen. Jag sitter hellre i bilen och lyssnar på min musik. Jag gymmar helst på kvällen för då slipper jag gymma bland folk. Jag åker hem och jag njuter av att äta mitt naturgodis och titta på ändlöst många avsnitt av Sex and the city. Jag har inte längre några problem med att gå ensam i skolan, jag skulle till och med kunna tänka mej att käka ensam i matsalen.
Så trött är jag på människor som sätter käppar i hjulen för mej hela tiden. Om det inte finns några människor runt om mej kan ingen stoppa mej.

Jag funderar hela tiden på vad det här handlar om egentligen.

Är det min rädsla för att falla för en kille?
Är det min kamp att hitta äkta vänner?
Är det onda människor som kommenterar i bloggen?
Är det alla hjälplösa människor som jag kämpar för?

Jag vet inte. Det snurrar i hela skallen. Ena stunden flyger jag av lycka, andra stunden sitter jag och slänger ut tusentals kronor på tröstshopping på internet.

Jag vet inte längre vad jag håller på med, jag har tappat greppet totalt.

Men det finns några saker jag vet.

Jag har alltid sagt att jag bara har tillfälliga vänner, att jag aldrig får ha vänner som stannar länge. Varje gång jag får en ny vän försöker jag bevisa för mej själv att det är fel men fuck it! Det stämmer varje gång. Vad är det för fel på mej? Varför flyr alla?
Det kanske är såhär jag borde fortsätta mitt liv. Gömma mej i bilen och åka till gymmet när det är tomt, glo på Sex and the city och prata med människor på internet, där ingen varken ser eller hör mej. Det känns tragiskt..

Jag hatar det faktum att mina vänner dessutom går och skaffar pojkvänner. Inte bara 1 utan hela 4 stycken har nu dissat mej, inte bara 1 gång utan flera- för att vara med sina killar. Jag tänker inte blama dom, jag vet hur det är att vara nykär.
Men jag hade verkligen hoppats på bättre från dom, i alla fall 3 av dom. Den 4:e har alltid haft sitt hörhållande så.. Men det är inte precis sällan jag känner att hon och jag fan inte är vänner. Vi är .. någonting.. som träffas ibland. Riktiga vänner beter sej inte så.

Jag försöker vara en god vän, jag försöker finnas där dygnet runt när jag behövs, jag försöker ställa upp, jag försöker tillfredställa, jag försöker vara den där vännen dom vill ha, jag försöker, försöker , försöker.
Men vet ni vad. Jag är så himla trött på det.
Jag har inte kämpat för att bli dissad av en snubbjävel. Jag vet hur dom är, förr eller senare tar det slut i alla fall. Välkommen till 2000-talet. Det finns, men dom är inte många - dom som håller ihop hela livet från 18-års ålder. Jag tror inte riktigt på det där och jag har mina argument för det. Bortsett från det har jag gjort misstaget själv. Jag var mycket med min pojkvän och relationerna till vännerna blev sämre, jag försökte parera men jag kan lova hela världen att jag gör ALDRIG om det misstaget igen.

En riktig vän tar lång, lång tid att hitta och att komma riktigt nära. Aldrig mer ska en snubbe få förstöra det för mej. Jag hade hoppats på att mina vänner skulle följa det men nej.. dom försvinner en efter en och kvar står jag. Det låter som att jag är avundsjuk men tvärt om. Ibland känner jag raka motsatsen. När jag går och lägger mej på kvällen kan jag ibland tänka: Stackars henne som har kille nu kan hon inte göra det, det , det , det ,det ,det och det... men guess what! Jag gör vad fan jag vill.

Jag är trött på människor, jag vet inte vad det är eller varför. Jag kanske känner mej helt lämnad. Kanske blev jag sårad innerst inne när jag ser att jag är så himla lite värd. Jag är så jävla lite värd att mina vänner kan känna mej i flera år, veta hur jag är utantill och fullständigt lämna mej för en kille. I guess it broke my heart



Titta in i den söta tjejens ögon.

Hur blev hon så hatad?
Hur blev hon så ensam?
Hur kan man dissa henne så lätt?