Det gick inge vidare att träna. Jag klarade uppvärmningen och sen började jag köra lika hårt som vanligt och då kom smärtan tillbaka. En veckas vila hjälpte tydligen inte. Jag slapp sjukan den här gången, men nu funderar jag på vad jag ska göra för att det ska bli bättre. Jag funderar på att försöka träna imorgon, trots smärtan. Har jag tur har jag ont på grund av att jag är otränad nu. Har jag otur förstör jag ännu mer om jag tränar. Yeeey, kul val.

Just nu sitter jag i alla fall med en kopp te och kollar på Fucking Åmål. Det är kul med lite nostalgi ibland, Plattådojorna och det typiska högstadiet. Jag hatar dock hur mycket jag känner igen mej i Agnes situation och hennes famil. Hon har inga vänner men världens bästa famil typ. Hennes farsa påminner väldigt mycket om min, fast min är roligare och inte lika fjollig.
Jag hatar att titta på henne och se mej själv. Mobbad, misslyckad, ful och jävligt ensam. Tabletter, rakhyvlar och den psykiska smärtan man febrilt försöker göra sej av med. Jepp, där har vi allt.
Det är tragiskt att det ska behöva vara så. Finns det någon som går igenom högstadiet utan ett enda ärr? Jag tror inte det.

Det finns två typer - Agnes och Elin.
Jag vet hur man mår om man är Agnes, men hur fan mår man om man vet att man terrade någon i flera år så hårt att den övervägde självmord. Hur mår man om man vet att man kunde släckt ett liv bara genom att vara den man är.

Sena spekulationer.

Vem var du i högstadiet?