Jag har tänkt så himla mycket på olika saker på sista tiden. En sak är ett dilemma jag har hamnat i. Inledningen kommer låta astöntig nu, men jag tror att ni kommer greppa allt om ni läser till punkt.
På sista tiden har jag verkligen börjat observera märkliga saker. Jag har umgåtts mycket med Hanna, som ni vet. Hon är en otroligt intelligent person, hon gillar att diskutera näst intill allt, hon är mycket för politik och har höga mål i livet. I övrigt är hon ganska lugn men kan bli energisk om hon vill.
Jag är en intelligent person, som är duktig på att uttrycka mina åsikter, jag kan utan problem hänga med i diskussion jag är kanske inte den mest insatta i politik men jag har inga problem med att förstå vad folk snackar om. Utöver det satsar jag på en hög utbildning och vet gott och väl vart jag vill i livet.
Trots att jag och Hanna är mycket lika på många sätt, speciellt för människor som träffar oss första gången (då man måste in lite mer på djupet för att se våra extrema olikheter) tas jag inte ett dugg seriöst jämfört med henne.
Man kan nästan se vad människor tänker om oss. Hanna är den intellektuella medan jag är ett lätt ligg. Snacka om att skenet kan bedra. Jag ska inte säga att Hanna inte är den intellektuella av oss, för det är hon utan tvekan men börjar man räkna på andra siffror har hon nog ett ordentligt försprång.

Jag började tänka mer på det här för ungefär en vecka sen, strax innan jag fyllde 19. Jag menar inte att jag från en natt till en annan blev äldre och visare. Nej, jag och Hanna har snackat mycket om det här, och hon vet inte om det men innan vi började snacka hade jag redan tänkt på det. Jag har dragit en enkel slutsats, samma slutsats som dom flesta skulle. Det beror på mitt jävla hår!

Även om jag och Hanna har mycket gemensamt finns det en stor skillnad. Medan mitt hår är närmare vitt är hennes mörkbrunt. Skoja inte vad det verkar avgöra saker och en del av mej börjar fatta nu. Det passar sig inte att stå emot längre. Så länge har jag bara tänkt såhär: Okej folk får tycka vad fan dom vill om mej, det skiter jag i, jag kan bevisa att intelligens inte sitter i hårfärgen.
Men jag är den enda som har förlorat stort på det. Den attityden är troligtvis en stor anledning till att många har dragit sej ifrån mej. Man pallar helt enkelt inte sånt. Och jag trodde att det var bra att vara sej själv!
På sista tiden har jag seriöst funderat på att färga håret för att bli tagen på allvar. Hör ni hur det låter! Hemskt i mina öron! Jag kan inte längre vara den jag är för att jag inte vill att killar ska se mej som ett lätt ligg. Jag gillar den gamla issa bättre. Hon som sket i, hon som lät folk tro, hon som tänkte på viktigare saker!
Face it, i storstäder är allt ytligt och vill man passa in får man göra det folk förväntar sej, alltså allt annat än det jag gjort hittills.

Hanna får alltid äldre killar, mognare, sånna som tar kampen och kämpar för henne. Oavsett vad hon gör så lyckas hon tydligen alltid göra rätt. Jag får alla avskum som dregglar och kommunicerar med mina bröst. Jag får idioterna som ser mej som en pornstar och den enda kampen dom tar är 1 timmes kamp för ett ligg, sen går dom till nästa blondin.
Den tanken sårar mej och kanske är det därför jag funderar på att färga håret. Det låter så löjligt! Så sjukt! En brunett tas mer seriöst än en blondin! Det låter löjligt men kanske finns det en logisk förklaring.
Vad tror ni om det här:
En biologisk förklaring kan vara att dom flesta som föds är blonda. Ju äldre man blir desto mörkare blir hårfärgen. Man ser många blonda barn, men sällan en blond vuxen. Ser man en blond vuxen är det antingen fejk eller rätt ovanligt. Alltså kan man säga att blond symboliserar ungdom, vilket gör att man kan översätta det till att blondiner lättare ger ett yngre intryck än brunetter utan att man ens frågar om ålder. Ju yngre desto barnsligare och visst är det sant att en vuxen tas mer seriöst än ett barn?

Det är kanske luddigt för vissa, logiskt för andra. Jag tror i alla fall att det här är en av flera förklaringar. Det är hur som helst ingen lögn att blondiner tas mindre seriöst än brunetter.
Kanske har man Victoria Silverstedt, Pamela Andersson, Natasha Peyré, Paris Hilton o.s.v. för det.  

Som jag ser det har jag tre val.
1. Antingen skiter jag i, precis som jag alltid gjort, låter folk tro, tänka och säga vad fan dom vill och lägger min energi på dom som faktiskt känner mej istället.
2. Eller så flyttar jag till en mindre stad där allt inte är lika ytligt, där det troligtvis är lättare att vara den man är och bli accepterad för det.
3. Eller så färgar jag håret till en mer accepterad färg. D.v.s. allt annat än blont.

Jag älsakr mitt hår, men jag hatar vad det symboliserar.
Framför allt hatar jag att allt måste vara så fucking ytligt i storstäder.
Låt människor vara för fan!