Jag bytte ut "tro-hopp-kärlek" mot 1 norsk krone. Jag har ingen tro, jag trodde att jag hade det men allt står still. Jag har tappat meningen med att hoppas och kärlek är ett ord som för länge sen tappat sin innebörd. Människor glömde för länge sen att uppskatta och bevara det kärlek egentligen är så nu är det ett smutsigt ord man slänger runt omkring sej utan att fatta effekter och konsekvenser av det.
Jag bytte bort det mot en symbol för mitt ursprung.

Jag vet inte om jag någonsin kommer känna mej hemma här. Landet är vackert. Skog, vatten, fina städer och välbevard landsbygd. Men människorna är helt sönderknullade.
Så jävla länge har jag trott att det har varit något fel på mej. Jag har ställt mej frågorna så jävla många gånger Vad gör jag fel? Varför gillar ingen mej? Varför är jag så jävla annorlunda? Varför får jag aldrig känna mej älskad?
Plötsligt stod svaret framför mej.
Jag är inte perfekt, jag kommer aldrig att bli men jag är inte så jävla hemsk som jag alltid har trott.

Svenska folket är däremot helt förstörda av samhällets ytliga ideal.
Stockholmarna i all ära, ni är fanimej inte kloka i huvudet någonstans!

Jag må vara född här,
jag må ha en del av min familj här,
jag må snacka på samma sätt som er,
jag må dricka samma sorts sprit som er,
men jag kommer fan aldrig bli som er.

Den typiska Stockholmsbruden hänger på facebook hela tiden, för att säkerställa att hon inte missat något. Hon har en blogg där hon skriver allt skit hon kan komma på, hon döljer sitt riktiga jag med en fasad, säger att hon älskar alla, gör saker som hon inte vill eller som inte riktigt liknar sej med hennes personlighet.. bara för att!
Hon är rätt dum i huvudet ärligt talat, hon vet inte vad hon vill med sin framtid, hon säger bara att hon vill ha kul.
Kul har hon genom att söka sej till vissa människor, trycka bort resten och skrika ut hur KUL hon har.
Hon är fejk på minst ett sett men det spelar ju ingen roll, bara man har kul. Hon påstår att hon bryr sej om människor men i själva verket är hon bara dragen till folks smärta för att det är intressant, inte för att hon vill hjälpa någon. Hon super taskigt och älskar uppmärksamhet, dock vägrar hon erkänna det.. givetvis. När det inte finns något trist brudprogram på tv spenderar hon tiden med att snacka mängder av skit om andra människor med sina så kallade kompisar.
Hon försöker bli någon men om några år kommer hon inse hur korkad hon var.. några år senare kommer hon inse att hon fortfarande inte blivit ett dugg smartare.
Hon kommer se hur alla hon tryckte bort blir framgångsrika och ser ner på henne där och fullständigt slutar upp i taskig alkohol och tårar.

Den typiska Stockholmskillen hänger på facebook hela tiden. Han har den nyaste mobilen, så nu kan han checka facebook vart han än är och det är ju bara sååååå coolt. Han skryter gärna om hur många tjejer han drar över och han har halvtaskiga betyg i skolan, om han går i skolan. Han jobbar på något halvtaskigt jobb och har egentligen ingen direkt personlighet, faktum är att han är rätt torr. På helgerna drar han fram flarran, drar ut, letar ragg och har han tur får han med sej ett gäng hem. Hamnar han i konflikt sticker han huvudet i sanden och drar ine gärna upp det igen förrän vinden blåst förbi. Han är precis lika falsk som tjejerna han umgås med, dock på ett helt annat sätt. Han har svårt att visa känslor och är sällan ärlig med vad han tycker och tänker, han hänger mest bara med. Han är noga med att försöka ta centrumplatsen och briljera med antal brudar han har runt sej. Självklart är ölburken med hela sommaren. Han skryter sen om hur nice sommaren har varit. Egentligen har han suttit inomhus, spelat löjliga onlinespel och kommer tillbaka till hösten rätt vit. Han växer upp fysiskt, men i psyket är han samma lilla pojke. Han knullar runt, har ett taskigt jobb, tror att han är något och så småning om mognar han lite hittar en tjej som han, halvt motvilligt, skaffar en unge med. Går det åt helvete tar han gärna flaskan före allt annat.

---

Jag säger inte att Normän skulle vara bättre, inte ett skit för det vet jag ingenting om.
Jag konstaterar bara att jag aldrig kommer känna mej hemma i den här stilen.

Vänner som drar när dom har lust, folk som lovar att höra av sej men som känner sej för viktiga för att göra det, killar som säger att dom älskar en men har en annan vid sidan om, kompisar som säger att man ska vara vänner för alltid men som man senare kan höra stå och säga hur mycket dom vill bli av med en.

Det är sjukt! Fullständigt sjukt! Hur orkar ni bete er så?
Hur orkar ni vara så falska?

Hur orkar ni vara sämre än dom ni inte tycker om och tydligen måste snacka skit om?

Sverige är underbart men svenskar kan dra åt helvete