För första gången i mitt liv hade jag tur. Jag slapp mobbingen och jag fick två vänner jag tivdes otroligt bra med. Dom visste ingenting om tidigare år, inte då.
Vi tre hade mycket gemensamt och vi hade väldit sällan tråkigt tillsammans. Den ena av dom bjöd med mej att umgås med hennes vänner på fritiden ibland. Hon fick aldrig veta det men det hände att jag började gråta när vi lagt på, efter att hon bjudit över mej. För första gången kände jag att livet kanke höll på att vända.
Jag hade äntligen fått två vänner, läget mellan mej och Carre var helt okej och jag hade börjat gå hos BUP, som skulle hjälpa mej att bearbeta mina problem. Jag trodde, ärligt talat, att mitt liv kanske var på väg att ta en ordentlig vändning.
Men det finns tydligen ingen gräns på hur fel man kan ha.

Jag gav BUP en chans att hjälpa mej. Jag började gå där i början av 1:an i gymnasiet. Jag kände att det kunde vara en bra grej att börja om på nytt och glömma det som varit.
Det låter som en bra idé men jag har nog aldrig haft så fel. Jag fick en psykolog, hon var gammalmodig, tråkig och hade ett typiskt psykologutseende - grått hår, trötta ögon, neutrala kläder och fula örhängen. Hon pratade långsamt och hennes röst hade en sövande ton. Övningarna hon lät mej göra var totalt meningslösa och faktum är att vi, efter flera veckor, inte hade kommit någonstans.
Min rädsla för att fortsätta i samma träsk som hittills gjrde att jag hade otroligt svårt att sova på nätterna. I flera år hade jag haft sömnproblem och BUP hjälpte mej inte att ta bort dom.
Tillslut ville dom erbjuda sömntabletter, som min pappa strängt sa nej till. Han menade att BUP skulle hjälpa mej med en hållbar lösning, inte att jag ska äta sömntabetter tills jag blir gammal och dör. Han hade såklart rätt, men BUP ville komma undan lätt.
Jag undrar om dom på allvar tror att deras "behandlig" hjälpte mej.
Jag fortsatte att gå dit en gång i veckan. Jag led otroligt hårt av mina sömnproblem så på slutet kom jag dit och sov hela timmen. Min psykolog väckte mej när mötet var över och påstod att även det här var en bra typ av terapi.
Ibland pratade jag om mina problem, vilket jag faktiskt var där för att göra. Min psykolog antecknade allt jag sa och kom sen med uttalanden jag bara kopplade bort. Det lät ologisk och gammaldags.

I mitten av första terminen i 1:an kom en kallelse till rättegång. I 6 timmar satt jag där, och tillslut var det dags för domen. Jag blev skyldig att betala en summa skadestånd och dömdes till ett antal timmars ungdomstjänst.
Efter rättegången var det nästan det enda min psykolog pratade om. Jag var så trött på det redan som det var och ändå skulle det pratas och antecknas om händelsen.

Jag gick hos BUP i nästan ett år. Det här är ett litet utdrag från ett av mina inlägg om BUP:

"Jag fick ett papper från BUP. Det är rutor som man ska färglägga. Ovanför rutorna står det olika färger som betyder olika saker- känslor.
Jag ska fylla i rutorna tre gånger om dagen, morgon, dag och kväll.
Vid flera tillfällen har jag försökt, men jag känner ingenting. På torsdag, eller var det onsdag? ska jag komma med pappret till "IH" och det kommer vara vitt.

Jag har verkligen försökt, det har jag, men vad känner jag?

Jag är en zombie. Jag är ett skelett som lever men ändå inte. Jag varken äter eller sover men håller mej vaken ändå. Jag tränar utan att svimma och går till skolan. Jag ser en lärare men förstår inte vad hon säger. Jag går hem, jag tänker men vet inte vad jag tänker på. Jag har en fjärdedels hjärta som gör allt för att pumpa ut blod i min halvdöda kropp. Det hjärtast tillhör ingen annan än mina vänner och dom som betyder något för mej

Och sen alla skälvmordstankar. Jag kan komma hem från min träning, jag brukar må bra av att träna. Jag kan komma hem och sätta mej i soffan.
Jag sitter i soffan nu.
Min senaste bild var hur mamma kommer hem och finner mej i våran svarta soffa. Det är blod överallt. Det brukar det aldrig vara i mina självmord. Vad har jag gjort den här gången? Kniven ligger i min högra hand och på magen ligger min mobil. Den är öppen och med endast en mening på skärmen:
- Säg till honom att jag älskar honom.
Det är allt. Som om han var det viktigaste. Vem försöker jag lura? det är ju tyvärr precis så det är.

Men jag fattar inte hur jag kan. Hur kan man göra så mot sina föräldrar. Okej att ta livet av sej och skita i sina föräldrar och alla som bryr sej om en. Föräldrar, men inte mina. Inte efter allt dom gjort.
Jag blir rädd för mina egna tankar. Hur kan jag sitta och fantisera om hur jag på olika sätt tar livet av mej?..." 23 februari 2009

Jag trodde verkligen att BUP skulle hjälpa mej, men mitt liv fortsatte att vara instabilt. Det började krångla med Carre, och när det väl hade börjat slutade det inte. Han träffade den där tjejen i sin skola. Plötsligt gick det rykten om att dom var tillsammans. Han flörtade ute på stan och på internet och hela tiden verkade han tro att han skulle komma undan. Jag kom på honom gång på gång men fattade aldrig hur mycket det tryckte ner mej. Vi gjorde slut och bråkade ofta, men jag sa hela tiden till mej själv att jag älskade honom. Ändå kunde jag komma över honom så lätt ibland. Men han kom alltid tillbaka. Han dumpade mej när något annat var viktigare, men han kom alltid tillbaka när han hade tröttnat. Jag var så förbannat dum och jag hade verkligen ingen självrespekt. Jag borde ha kastat en sko i ansiktet på honom, men nej. Jag tog tillbaka honom och han sårade mej igen. Efter att vi hade haft det så väldigt länge sa jag det till honom, att det var sista gången. När han stod på sina knän och ville komma tillbaka igen lovade han av hela sitt hjärta att inte såra mej igen. Jag var dum och gick på det, en vecka senare låg jag i tårar som vägrade ta slut.

BUP kunde inte hjälpa mej med mina och Carres problem, dom kunde inte hjälpa mej med min ensamhet, dom kunde inte ge mej några tips på hur jag skulle förändra mitt liv eller hur jag skulle komma in på rätt stig. Faktum är att BUP inte kunde ett skit.

Skolan var okej, men jag kan inte precis säga att jag stormtrivdes. Men jag blev i alla fall inte mobbad.

Jag slutade gå till BUP när jag en dag fick träffa en doktor. Han hade ett konstigt namn och kunde knappt svenska. Jag hade aldrig träffat honom tidigare och det enda han visste om mej var det min psykolog antecknat. Han hade läst det och utifrån det bedömt att jag har en psykisk sjukdm som heter Bipolär 2. Det är en mildrare grad av antidepressivitet och det innebär att man kan ha väldiga humörsvängningar. Denna sjukdom måste behandlas med tabletter för att man ska hålla sej stabil och det är just det som är mitt problem. Mobbingen, ensamheter, problem med pojkvänner, aborten, ångesten, misshandeln, våldtäkten och allt ananat som hänt var bara rena inbillningar. Jag var psykiskt sjuk och deras tabletter skulle hjälpa mej att må bra.

Med dom orden sa jag och mina föräldrar tack och hej sen gick vi aldrig tillbaka igen. Mina föräldrar vägrade se mej som tablettuggare, men min mamma sa att hon ville ha en ordentlig och professionelt utarbetad diagnos för att över huvud taget kunna tänka sej att överväga att jag började tugga tabletter. Hon hade otroligt svårt att tro att jag skulle vara psykiskt sjuk. Det hade givetvis pappa också och förmodligen var det bara ett sätt för dom att kunna kasta ut mej i samhället och "hjälpa" andra.