Del 16. Mitt första självmordsförsök



Jag gick fortfarande hos BUP när det hemska hände.
Min hjärna svartnade.
Allt försvann.
Det var dags nu. Det var dags att välkomna ljuset.

Jag kom hem en kväll. Jag hade precis varit och tränat och mamma och Eric satt och tittade på tv. Det var något program om vad människor gör för galna saker på kryssningar. Mamma frågade om jag ville titta med dom, umgås lite. Jag började nästan gråta när jag tillslut fick fram att jag precis hade varit på kryssning, så aldrig i livet.
Det var en kryssning som hade börjat hur bra som helst och slutat i katastrof.

När det gäller datum för händelsen är allt lite luddigt, men Carre hade fyllt 17 och vi hade firat det genom att åka på kryssning. Jag hade precis kommit hem och vi hade gjort slut. Mitt i allt det här hade rättegången, som precis varit, tagit kål på mej. Jag hade suttit i 6 timmar på samma plats och det hela hade varit otroligt obehagligt. Jag var bara 16 år, jag borde inte suttit där.
Jag satt där jag satt, jag fick min dom och efter det blev det otroligt trassligt mellan mej och Carre.

Jag kom hem från träningen. Jag var helt knäckt. Rättegången och att jag och Carre hade gjort slut var det enda som snurrade i skallen.
Jag gick upp och tog en dusch. Då såg jag den. Den låg där, sylvass.
Jag grät nästan allid när jag duschade och den här gången var inget undantag. Jag lät det varma vattnet skölja över mej, tårarna rann. Jag såg suddigt genom tårarna och plötsligt bestämde jag mej.
Tanken hade slagit mej så många gånger, i mina drömmar hade jag gjort det på minst 10 olika sätt. Det var så enkelt.
Jag stände av vattnet, men tårarna fortsatte rinna.
Jag tog rakhyveln, tittade på rakbadet. Det var srillans nytt och otroligt vasst. Jag spände ut pulsådern och tittade på den. Det är så lätt att döda en människa. Ett hugg, pulsådern är av och man förblöder inom någon minut. Jag drog rakhyveln långsamt över pulsådern, bara för att få känna känslan av vad jag snrt skulle göra. Jag drog det vassa bladet över ådern igen. Min hjärna skrek åt mej att göra det. Tårarna rann och när det var dags för det tredje draget tryckte jag till, hårt. Jag grog bladet över ådern och kände hur det pressades ner och skar upp huden. Blodet sipprade först ut, sen kom det mer och mer. Det började droppa mot golvet och sen blev det ännu mer. Ganska snart var det blod överallt. Jag tappae rakhyveln och med ett tyst ljud slogs den mot marken.
Jag grät mer , såg blodet genom tårarna. Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv.

Snart hörde jag någon gå upp för trappan, det var mamma. Hon hörde mej gråta och knackade på dörren, frågade om allt var okej. När hon inte fick något svar kom hon tillslut in i badrummet. Jag undvek att titta in i hennes skräckslagna ögon när hon såg blod överallt. Med chockad röst frågade hon vad jag höll på med. Hon visste inte vad hon skulle säga, vad hon skulle göra. För några sekunder stod hon som förstenad och tittade på hur hennes dotter försökt skära pulsådern av sej. Jag hade misslsyckats med att kapa den men flodet fortsatte att forsa ut.
Min mamma kom tillbaka till verklighten, ryckte åt sej min handduk och lindade in mej.
Jag kände hennes tappra försök att hålla sej lugn och vara stark.

Hon tog hjälp av Eric. Han följde med mej till mitt rum, tvättade jacket och kramade mej länge. Jag kunde höra mamma på övervåningen. Hon pratade med pappa, berättade vad som hade hänt. Efter en luten stund ringde min mobil. Det var min pappas tjej som spontant ringde för att fråga hur jag mådde. Genom tårarna pressade jag fram min vanliga röst och sa att jag mådde bra, jag orkade inte berätta.
När vi hade lagt på tittade Eric på mej, nya tårar pressades ut ur mina blodspränga ögon.
- Och hur länge orkar du hålla upp den här fasaden? frågade han.

Mamma ringde ett samtal till. Jag vet inte vilka hon pratade med men jag hörde henne skrika:
- Vad har ni gjort med henne?!
- Hon är helt förstörd!!
- Ni skulle ju hjälpa henne!!

Jag antog att hon pratade med BUP. Hon fick stränga order om att gömma alla vassa föremål, inte lämna mej ensam och sen skulle dom ta in mej på akuten dagen efter.

Det behövdes ett jack för att alla skulle ta mej på allvar. Jag berättade för mina föräldrar hur mycket jag ville dö, att jag drömde om att skada mej själv och att jag sändigt fantiserade om hur jag tog livet av mej. Mina föräldrar tog det aldrig på allvar.
Plötsligt förändrades allt.

Mamma gjorde som BUP sa och hon sov inte på hela natten. Hon stoppade om mej, satt på min sängkant tills jag somnat och sen kom hon ner till mitt rum flera gånger i timmen för att se att jag fortfarande sov.

Ärret förändrade inte speciellt mycket, jag ville fortfarande dö. Jag fantiserade fortfarande om hur jag släckte mitt eget liv. Det förändrade dock en sak - Min kamp.
Från denna dag bestämde jag mej för att jag aldrig ville se mina föräldrar sådär igen. Jag ville forfarande dö, men jag kunde inte tack vare eller på grund av dom.

Kommentarer


1. Jag gör bloglovin-byten. Skriv en kommentar med vilken siffra du blev så lägger jag till dej med. :)

2. Jag är gärna med i dagens blogg eller veckans blogg tävlingar

3. Glöm inte att man kan gästblogga hos mej och därmed sno mina gulliga läsare.

4. Fråga inte hur jag mår eller vad jag gör om du inte bryr dej tillräckligt mycket för att se att svaren i stort sett alltid är nyligen uppdaterat på bloggen.

Tack för att du tittade in och självklart ses vi väl snart igen? ;)

Postat av: maria

Du är modig och stark som kan dela med dig av det. Själv mådde jag dåligt i flera år och min kropp är täckt med ärr. Jag lät aldrig någon se eller veta. Nu försöker jag att inte tänka på det mer men dina ord lockade fram mina tårar. vacket

2010-11-15 @ 19:34:07
Postat av: Tobias

Jag har aldrig förstått hur man kan skära sig själv, men sen och andra sidan är det många i min närhet som inte förstod hur jag kunde knarka. Jag blev berörd av din berättelse och känner igen mig i slutet. Jag har själv försökt att ta livet av mig, men misslyckades, eller som man kan säga idag lyckades att misslycka. Min mamma tog livet av sig när jag var 16 och efter det så har jag levt med känslan att jag också kommer att sluta mitt liv med egna händer. Idag kan jag fortfarande få dödslängtan, men jag har mina katter, mina systrar och min pappa som jag aldrig kunnat såra genom att göra det. Tack för att du delar med dig(F)

2011-08-12 @ 22:17:35
Postat av: Sabina

2011-10-01 @ 23:56:23
URL: http://sabbitho,
Postat av: Sabina

(min data hacka så jag råkade skicka en tom kommentar)

Vill bara säga att jag har läst hela kategorin novellen och jag tycker det är riktigt modigt av dej att dela med dej av dom här händelserna, jag hoppas att har fått hjälpen BUP inte kunde ge dej, ditt liv blivit betydligt mycket bättre, att du har fått riktiga vänner du ville ha. Berörde mej ordentligt!

2011-10-02 @ 00:06:10
URL: http://sabbitho.blogg.se/

Skriv några söta rader snäckan:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail: (bara jag ser)

din blogg:

dina söta rader hära då:

Trackback
RSS 2.0